Länsstyrelsen i Stockholm avslog Föreningen Resandefolkets Riksorganisations ansökan om statsbidrag för 2013 – ett bidrag som kan sökas enligt förordningen om statsbidrag för nationella minoriteter.
Som skäl angavs att föreningen inte uppfyller definitionen av en riksorganisation eftersom organisationen inte kan uppvisa minst fem bidragsgrundande lokalföreningar eller avdelningar.
Föreningen uppfyller inte heller definitionen för ”organisation av riksintresse”, enligt länsstyrelsen.
Överklagande avvisades
Föreningen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som dock avvisade överklagandet eftersom domstolen ansåg att beslutet inte gick att överklaga.
Föreningen överklagade förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten i Stockholm som dock inte meddelade prövningstillstånd.
Föreningen överklagade kammarrättens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen som upphävde beslutet om att inte meddela prövningstillstånd och återförvisade målet till kammarrätten.
”Stora negativa konsekvenser”
Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens beslut om att avvisa överklagandet och återförvisade målet till förvaltningsrätten för prövning i sak.
I förvaltningsrätten pekade föreningen på att man registrerades som riksorganisation år 2000 och tidigare har fått statsbidrag. Enligt föreningen har man varit verksam på riksnivå – genom bland annat arbete med olika myndigheter och departement.
Enligt föreningen föreligger ett allvarligt fel som medför stora negativa konsekvenser för föreningen som representerar en av de största och äldsta minoriteterna i Sverige – cirka hundratusen personer med resandebakgrund. Föreningens huvudsyfte är att få ett erkännande av den egna identiteten, kulturen och historien.
Bevisbördan på föreningen
Föreningen pekade också på att det vid en historisk återblick är många som menar att en fortsatt diskriminering av resandefolket föreligger vilket strider mot regeringsbeslut och Europakonventionen.
Förvaltningsrätten kom fram till att föreningen inte hade visat minst fem lokalföreningar eller avdelningar på olika orter i Sverige. Enligt domstolen utgjorde föreningen därmed inte en riksorganisation i lagens mening.
Förvaltningsrätten skrev dessutom i sina domskäl:
”Det är en vedertagen bevisrättslig princip inom förvaltningsprocessrätten att den som ansöker om en förmån har bevisbördan för att krav som uppställs för att förmånen ska beviljas är uppfyllda. Förvaltningsrätten anser inte att det är visat att FRFRO uppfyller kravet på speciell kompetens inom en sådan verksamhet som avses i den ovan nämnda definitionen av en organisation av riksintresse.”
Förvaltningsrätten fortsatte:
”Eftersom FRFRO företräder romerna representerar organisationen inte heller en nationell minoritet som av historiska skäl finns på ett fatal orter. FRFRO kan därför inte anses utgöra en organisation av riksintresse i den mening som avses i förordningen om statsbidrag for nationella minoriteter.”
Inte av riksintresse
Föreningen överklagade till Kammarrätten i Stockholm som hänvisade till länsstyrelsens föreskrifter om statsbidrag för nationella minoriteter.
Dessa föreskrifter stadgar att en organisation av riksintresse är en organisation som har en speciell kompetens inom en verksamhet som är angelägen för att stärka inflytandet för den nationella minoriteten, främja den egna nationella minoritetsgruppens identitet, kultur och språk, motverka diskriminering eller sprida kunskap om den egna gruppen eller verksamhetsområden.
För att vara en organisation av riksintresse krävs det dessutom att föreningen har en speciell kompetens eller representerar en av de nationella minoriteterna som av historiska skäl finns på ett fåtal orter.
Återförvisas till länsstyrelsen
Kammarrätten ansåg att föreningen inte hade visat att den har en sådan speciell kompetens som avses eller representerar en av de nationella minoriteterna som av historiska skäl finns på ett fåtal orter. Föreningens överklagande avslogs därför.
Föreningen överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som nu river upp kammarrättens avgörande och återförvisar målet tillbaka till länsstyrelsen för ny handläggning.
HFD konstaterar att Länsstyrelsen i Stockholm har bemyndigats att meddela så kallade verkställighetsföreskrifter när det gäller förordningen om statsbidrag för nationella minoriteter.
HFD hänvisar till grundlagens bestämmelser om så kallad normgivning – alltså den delen av grundlagen som reglerar vem som får fatta beslut om lagar, förordningar och föreskrifter och hur detta får delegeras och genomföras.
Nya krav går utanför
Frågan i målet är om definitionen av uttrycket organisation av riksintresse i länsstyrelsens föreskrifter verkligen ryms inom vad som kan accepteras som just sådana verkställighetsföreskrifter som länsstyrelsen har delegerat till länsstyrelsen att besluta om.
HFD slår fast att länsstyrelsen har ställt krav som går utanför vad som framgår av förordningen – krav där det antingen krävs en organisation med speciell kompetens eller en organisation som representerar en av de nationella grupper som av historiska skäl bara finns på ett fåtal orter.
HFD skriver att man i och för sig kan tillåta ”materiellt utfyllande regler” när det gäller verkställighetsföreskrifter men att detta förutsätter att ”något väsentligt nytt inte tillförs” och att det inte handlar om ”något som kan upplevas som ett nytt åliggande” eller ett ”nytt ingrepp” i enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.
Tillför ytterligare moment
Enligt HFD tillför de aktuella verkställighetsföreskrifterna ytterligare moment när det gäller bedömningen av om en organisation är bidragsberättigad eller inte och att detta går utanför ramen för verkställighetsföreskrifter.
Det är enligt HFD oklart vad kravet på ”speciell kompetens” egentligen innebär och hur en förening ska kunna visa att man besitter denna kompetens. Ett så vagt krav riskerar att tillföra regleringen någonting väsentligen nytt något som enligt HFD också har skett i detta fall.
Detta framgår, enligt HFD, av att kammarrätten har ansett att förordningens krav på organisation av riksintresse i och för sig är uppfylld men ändå har avslagit överklagandet med hänvisning till avsaknad av just ”speciell kompetens”.
Strider mot grundlagen
Kravet på att gruppen ”av historiska skäl finns på ett fåtal orter” utgör också någonting väsentligt nytt, anser HFD.
HFD skriver:
Föreskrifterna går därför enligt HFD utöver vad som kan anses utgöra en verkställighetsföreskrift och får enligt grundlag inte tillämpas.
Högsta förvaltningsdomstolen upphäver därför samtliga tidigare avgöranden och återförvisar målet till Länsstyrelsen i Stockholm för ny handläggning.
