De nya riktlinjerna har varit på remiss inom Åklagarmyndigheten och enligt riksåklagare Anders Perklev ska de börja gälla från och med den 1 april.
– Det här är ju tänkt som en vägledning för åklagarna. Tanken är att man ska göra en noggrann bedömning så att man verkligen tänker igenom om det är nödvändigt med häktning och restriktioner i varje enskilt fall, säger han till Sveriges Radio.
Ett exempel i riktlinjerna är hur åklagare ska bedöma om det finns finns risk för att en utredning kan försvåras om en misstänkt inte frihetsberövas – alltså så kallad kollusionsrisk. I riktlinjerna beskrivs hur bedömningen ska göras:
”Kollusionsrisken ska vara beaktansvärd och den anses vara beaktansvärd när den ensam kan ligga till grund för ett frihetsberövande. Kollusionsrisk ska därmed inte utan närmare prövning anges som ett häktningsskäl utöver t.ex. flyktfara.”
Enligt riktlinjerna ska en åklagare som kommer fram till att det finns en verklig risk för att utredningen försvåras, ställa den risken och brottets allvar mot det ingrepp som restriktionerna innebär för den misstänkte.
”Vid misstanke om ett inte alltför allvarligt brott och där kollusionsrisken är låg, kan det vara oproportionerligt att meddela restriktioner överhuvudtaget, vilket i sin tur ofta innebär att det även saknas skäl för frihetsberövande på grund av kollusionsrisk. Det kan t.ex. gälla när två personer är misstänkta för att gemensamt ha stulit i en butik och misstanken bygger på iakttagelser som butikspersonalen gjort.”
Lättnader och undantag ska prövas fortlöpande, telefonsamtal ska till exempel helst prövas samma dag. Enligt riktlinjerna är det sällan som den häktade inte ska få ha någon som helst kontakt med personer utanför häktet.
”Åklagaren bör alltid känna ansvar för att, inom ramen för vad hänsynen till utredningen kräver, underlätta så mycket som möjligt för den häktade att kunna ha kontakt med anhöriga och andra.”
I riktlinjerna presenteras också flera förhållningssätt som ska motverka långa häktningstider.
Bland annat ska åklagare överväga möjligheterna att dela upp stora utredningar för att undvika alltför omfattande processer.
Åklagaren förväntas noga planera vilka utredningsåtgärder som behövs och också göra en tidsplan.
Huvuddragen i planeringen ska sedan presenteras för den häktade, försvaret och rätten senast i samband med åtalsförlängning eller vid den första omhäktningsförhandlingen.
Riktlinjerna lyfter även fram vikten av att noga fundera på vilka tekniska undersökningar som verkligen behövs. Detta eftersom det inte är ovanligt i till exempel narkotiksamål att häktningstiden längd helt är beroende av hur snabbt analyserna blir klara.
Anders Perklev säger till Sveriges Radio att han tror att de nya riktlinjerna framförallt kommer att göra skillnad i de lite mindre allvarliga brotten.
– Där kan man kanske minska användning av restriktioner och kanske häktning också ibland. Det kanske handlar om stölder, bedrägerier och den typen av brott.
Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg är försiktigt positiv när hon kommenterar initiativet i en intervju med Sveriges Radio.
– Det kanske allra viktigaste är att det inte blir det här slentrianmässiga förhållningssättet. Jag är inte säker på att det är en tillräcklig förändring, men jag tycker att man ska bejaka det initiativ som riksåklagaren tagit, säger Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.
Foto: Anders Wiklund/TT
