”Efter denna internationella fusion tänkte jag på Madeleine Leijonhufvuds gamla visdomsord”
KRÖNIKA – av advokat Staffan Seger, Advokatfirman Lindahl
Under en föreläsning under mina studier framhöll Madeleine Leijonhufvud för mig och mina kurskamrater att en viktig uppgift för en jurist är att förklara och försvara vårt rättsystem när så är påkallat. Just där och då fäste jag inget större avseende vid dessa visdomsord. Sedan dess har jag dock vid olika tillfällen kommit att påminnas om dem.
Ett sådant tillfälle var för ett par år sedan då jag hade nöjet att biträda ett bolag vid två stycken (simultana) fusioner. Redan när det gäller renodlat nationella svenska fusioner är ”timingen” och formalian viktig – det vill säga att de steg som fusionen genomförs i tas i rätt ordning och att dokumentationen är korrekt och på plats.
I detta fall var det dessutom fråga om gränsöverskridande fusioner; ett svenskt bolag som skulle absorbera ett belgiskt dotterbolag samt ett nederländskt dotter-dotterbolag. Detta begav sig därtill relativt kort tid efter att direktivet om gränsöverskridande fusioner (EG:s direktiv 2005/56) hade införlivats i svensk rätt, så fusionerna var därför några av de första i sitt slag att genomföras i Sverige.
Av allt att döma så innebar fusionerna otrampad mark även för de nederländska och belgiska kollegor som var involverade. Med tre jurisdiktioner inblandade och ”formaliaproducerande” men ändå oprövade rättsregler att förhålla sig till, så låg det nämligen i sakens natur att det skulle vara många rådgivare engagerade.
Det var en uppsättning skatterådgivare vardera från Sverige, Nederländerna respektive Belgien. Det var en uppsättning bolagsrättsliga rådgivare vardera från Sverige, Nederländerna respektive Belgien. Det var en uppsättning finansiella rådgivare vardera från Nederländerna respektive Belgien.
Det var fusionsplaner, revisorsintyg och intyg från styrelser. Det var telefonkonferenser. Det var Notarius Publicus. Det var promemorior från Belgien, långa som bergspredikan. Kort och gott: ett rådgivar-Bonanza.
Mitt i allt detta så var vårt gamla hederliga Bolagsverk i centrum för händelseutvecklingen eftersom det var registreringsmyndigheten för det absorberande bolaget. Jag hade under ärendets gång ofta anledning att skänka Bolagsverket och våra svenska rättsregler en tacksamhetens tanke. I det följande ska jag ge några exempel på varför.
En särskild fråga var vilket eller vilka språk som fusionsplanerna skulle avfattas på. Vi valde att, som en utgångspunkt, upprätta utkast till fusionsplanerna på engelska.
Bolagsverket har möjlighet att i det enskilda fallet medge undantag från kravet på översättning av fusionsplanen till svenska. Denna möjlighet erbjuds inte av den nederländska motsvarigheten till Bolagsverket. Till skillnad från mina nederländska kollegor, behövde jag alltså inte vara den som belastade ärendet med krav på översättning.
Bolagsverket erbjöd, till skillnad från sina nederländska och belgiska motsvarigheter, möjligheten till förhandsgranskning av de slutliga utkasten till fusionsplaner. Detta innebar givetvis en trygghet. Till skillnad från mina nederländska och belgiska kollegor kunde jag vara förvissad om att ”min” registreringsmyndighet inte under processens gång skulle komma att framställa några invändningar, vilka skulle kunna komma att äventyra hela ärendet.
Ett antal av de handlingar som skulle biläggas fusionsplanen var allmänna handlingar, vilka kunde begäras ut från Bolagsverket. Till skillnad från mina nederländska och belgiska kollegor behövde jag inte besvära klienten om dessa handlingar.
Enligt aktiebolagslagen gäller att handlingar som ska undertecknas av styrelsen ska skrivas under av minst hälften av styrelseledamöterna. Motsvarande synes inte gälla i de övriga inblandade länderna. Till skillnad från mina utländska kollegor behövde jag alltså inte vara den som belastade ärendet genom att framställa krav på att relevanta handlingar skulle undertecknas av alla styrelseledamöter i de inblandade bolagen; i sig en logistisk utmaning med styrelseledamöter bosatta i fem olika länder.
Inte någon av de handlingar som ingavs till Bolagsverket behövde apostilleras (apostillering är en, om jag tillåts raljera lite, ritual som innebär att man går med en handling till Notarius Publicus och får den legaliserad, varefter man går till en ytterligare Notarius Publicus som intygar att den förste Notarius Publicus verkligen var Notarius Publicus.)
Till skillnad från mina utländska kollegor, behövde jag alltså inte vara den som belastade ärendet genom att framställa krav på att relevanta handlingar skulle apostilleras.
Med full respekt för belgiska och nederländska myndigheter och rättsregler kunde jag emellertid, när ärendet väl gått i mål, konstatera att jag inte haft anledning att avundas mina utländska kollegor, snarare tvärtom.
Det är väl också det som – förmodar jag – är den bakomliggande tanken till Madeleine Leijonhufvuds visdomsord: i stort sett har vi ett bra rättssystem och tillmötesgående myndigheter vilket/vilka vi ska värna om.
