Kanske är det någon mer än jag som kan fångas av fråga, om än en hypotetisk sådan, och inte riktig få ro förrän jag gått till botten med den. Detta drabbade mig nyligen, och det får bli avstampet för denna krönika. Själva grundfrågan blir: Finns det något hinder mot musiktortyr i svensk upphovsrätt, eller är vi hänvisade till mer allmänna straffbestämmelser ifall någon skulle använda låt säga Dr Albans ”Sing Hallelujah!” som tortyrmetod?
Washington Post rapporterade den 22 oktober 2009 om att ett antal musikartister kräver att få ut information från USA:s regering om vilken musik som har spelats för fångarna i basen på Guantánamo. En av förhörsmetoderna har nämligen varit att under timmar och dagar spela musik på hög volym för internerna. En tidigare fånge berättar om att han tvingats lyssna till Eminem ”The Real Slim Shady” i 20 dagar.
Denna förhörsmetod och andra så kallade ”enhanced interrogation techniques” påstås visserligen i och med president Obamas tillträde ha upphört att användas. I fortsättningen skall fångarna behandlas i enlighet med Genèvekonvention. Men en lång rad artister, inklusive David Byrne, Billy Bragg, Steve Earle, Jackson Browne, Bonnie Raitt, T-Bone Burnett och medlemmar i R.E.M. och Pearl Jam, kräver att få ut uppgifter om vilken musik som har använts hittills.
Uppgifter från tidigare fångar vittnar om att CIA:s musikval bestått av bland annat Bee Gees, Queen och Eminem. Artisterna bakom uppropet säger att de först vill få ut låtlistorna och sedan undersöka vilka rättsliga åtgärder de kan vidta. Deras yttersta syfte är naturligtvis att få fånglägret stängt.
Även om bakgrundkontexten inte är trevlig alls så kan jag inte låta bli att fastna i en betraktelse över om den svenska upphovsrättslagens skydd för den ideella rätten hade stått sig i detta sammanhang. Hur ser alltså svensk rätt på just musiktortyr?
Det är inte särskilt ofta som den ideella rätten framskymtar i rättspraxis, men det händer trots allt då och då. Det senaste exemplet är rättsfallet NJA 2008 s 309 där Högsta domstolen fann att TV4:s reklamavbrott under sändning av filmerna ”Hajen som visst för mycket” och ”Alfred” kränkte upphovsmännens (Galenskaparnas Claes Eriksson respektive Vilgot Sjömans) ideella rätt. I detta rättsfall – liksom de flesta andra fall som rör den ideella rätten – så gäller det frågan om otillåten ändring av verket.
Den ideella rätten, som regleras i 3 § upphovsrättslagen, innebär ju dock även att verket inte får göras tillgängligt i sådan form eller i sådant sammanhang så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks. Och vad det i realiteten ofta handlar om är att verket placerat i ett helt annat sammanhang och med ett annat syfte än vad som upphovsmannen hade för ögonen.
Om det föreligger en kränkning får bedömas enligt en på sitt sätt komplicerad måttstock med både objektiva och subjektiva inslag; bedömningen skall vara objektiva men den skall avse om just upphovsmannens konstnärliga anseende och egenart kränks. Ett montage av konstnären Gunilla Rudlings bilder som reklam utanför en porrbio har ansetts innebär en sådan kränkning (NJA 1974 s 94). En motsvarande bedömning gjordes vid utnyttjandet av en tidningsartikel i reklam.
Nog är man väl benägen att tycka att det sätt på vilket musik använts på Guantánamobasen i så fall kvalificerar sig som en kränkning av den ideella rätten. Såväl sammanhanget som syftet och sättet att framföra musiken är långt bortom det som artisterna kan förväntas ha haft för ögonen. Kränkningen framstår som glasklar.
Men nu krävs det ju även att verket görs tillgängligt för allmänheten för att upphovsrätten ska kunna åberopas. Och här faller det nog. Visserligen kan en trängre krets ibland ses som ”allmänhet”, eftersom begränsningen ju främst syftar till att avgränsa från rent privat användning och inte från, som det är fallet här, användning i vad som trots allt är offentlig verksamhet.
Men det är ändå så att musiktortyren av naturliga skäl nog måste anses ha förekommit i en trängre krets – ett mer slutet sammanhang än isolerade fångar på en militärbas är ju svårt att tänka sig.
Eftersom detaljerna inte är kända och frågan dessutom är hypotetisk – det är ju tack och lov inte i Sverige som detta förekommit – så får man nog lov att stanna där.
Men stalltipset är att ifall någon blir torterad med hjälp av ”Sing Hallelujah!” i Sverige så lär det vara straffrätten, inte Dr Albans stämning som upphovsrättsinnehavare, som fäller förövarna. Om nu någon hade undrat.
Fredrik Lüning
Kommentera artikeln
