”Domvilloinstitutet – ett nytt hot mot Sverige som skiljeförfarandeland”

DEBATT – av advokaterna Daniel Lander och Bo GH Nilsson, Advokatfirman Lindahl

Sverige har alltsedan senare hälften av 1970-talet varit ett av de länder dit flest utländska parter och stater väljer att förlägga sina internationella affärs- och investeringstvister. Under senare år har dock konkurrensen med andra länder och skiljedomsinstitut ökat, varför Sverige måste anstränga sig för att behålla sin plats som ett av de ledande skiljeförfarandeländerna.

Ansträngningarna måste självfallet komma från flera håll, men eftersom tilltron till det svenska rättsystemet – och dess effektivitet – är av fundamental betydelse så är domstolarnas roll helt avgörande för om Sverige även fortsättningsvis ska kunna hävda sig i konkurrensen.

Under senare tid har en ny taktik för att fördröja verkställighet av meddelade svenska skiljedomar kunnat skönjas, som inte hanteras i förslaget till den nya skiljeförfarandelagen. Denna nya taktik inverkar menligt på Sveriges förutsättningar att hävda sig som skiljeförfarandeland.

Regeringen är uttalat angelägen att slå vakt om och främja Sveriges starka ställning som internationellt forum i handelstvister och denna ambition har bland annat föranlett den översyn av 1999 års skiljeförfarandelag som inleddes 2014. Det bakomliggande syftet med denna översyn var enligt kommittédirektivet just ”att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan fortsätta att vara en modern, effektiv och attraktiv tvistlösningsform för såväl svenska som utländska parter.”

Utredningen har i linje härmed lagt särskild vikt vid frågor med denna inriktning. Lagrevisionen har efter regeringsskiftet hamnat i skymundan, men enligt uppgift har nu arbetet återupptagits hos justitiedepartementet.

Lagöversynen har fokuserat på ett antal olika områden men en av fokuspunkterna har varit att se över möjligheterna att angripa en meddelad skiljedom genom klander.[1]

Ett av skälen till att klanderprocessen ägnats särskild uppmärksamhet i lagöversynen var att handläggningsformen inte varit optimerad för denna typ av mål där domstolens prövning inte avser materiella förhållanden. Effekten har varit att domstolarnas handläggning har tagit onödigt lång tid.

Det kan ofta vara så att det är just denna tidsutdräkt som är skälet till att en part väljer att klandra en skiljedom som gått parten emot. Under tiden en klandertalan pågår vid domstol är det nämligen i många jurisdiktioner svårt att få hjälp av myndigheter och domstolar med att framtinga betalning i enlighet med domen.

De svenska domstolarnas ofta långa handläggningstider i klandermålen har därför upplevts som ett problem av många vinnande parter.

Det förslag som lämnats till ändringar i skiljeförfarandelagen syftar bl.a. till att komma till rätta med problemet genom att förkorta handläggningstiderna.[2]

Rent praktiskt innebär utredningens förslag att klandermål ska handläggas enligt de s.k. domvilloreglerna. Dessutom innehåller förslaget att en annan möjlighet att fördröja klanderprocessen elimineras, nämligen möjligheten att föra en med klandertalan parallell negativ fastställsetalan.

I tillägg till att meddelade skiljedomar inte kan överklagas på materiella grunder – utan bara klandras på formella grunder – så kan inte de domar som meddelas av hovrätt i klandermål överklagas till Högsta domstolen, om inte hovrätten lämnar ett särskilt tillstånd till att överklaga domen eller som det kallas ”öppnar ventilen”.

I lagförslaget beskärs möjligheten att få överprövning av domar i klandermål ytterligare genom att det införs ett krav på att även Högsta domstolen ska anse att målet är lämpligt att överpröva. Högsta domstolen kan alltså stänga den ventil som hovrätten öppnat, vilket inte är fallet idag.

Det är att hoppas att den reviderade lagen ska kunna komma tillrätta med vissa av de internationella verkställighetsproblem som nuvarande ordning medfört.

Vi har dock under senare tid kunnat skönja en ny taktik som förlorande parter tagit till för att fördröja verkställighet och som inte hanteras inom ramen för den nya reviderade lagen: Part som förlorat ett klandermål utan att hovrätten öppnat ventilen kringgår detta överklagandeförbud genom att anföra besvär över domvilla i Högsta domstolen.

I det första fall av denna typ som vi känner till meddelade Svea hovrätt i mars 2015 dom i ett klandermål som inleddes 2010 (men där handläggningen fördröjdes genom en tidigare i tingsrätt väckt fastställelsetalan).[3] Hovrätten fann att klandertalan skulle ogillas och att ventilen inte skulle öppnas. Den enligt skiljedomen förpliktade parten valde då att i stället anhängigöra domvillobesvär hos Högsta domstolen.

Högsta domstolen meddelade i december 2016 beslut i frågan utan att ens kommunicera med motparten (eller för den delen med hovrätten) och kom fram till att talan skulle ogillas.  Effekten av domvillobesvären och Högsta domstolens handläggningstid var emellertid att den vinnande parten fick vänta ytterligare halvtannat år innan verkställighetsåtgärder i praktiken kunde inledas.

Vi vet inte varför tidsåtgången så markant översteg det som enligt HD:s verksamhetsberättelse för 2016 är det normala i så kallade extraordinära mål, nämligen 1,8 månader. En anledning till tidsutdräkten (men knappast den enda) är med stor sannolikhet att avgörandet meddelades av en full avdelning, fem justitieråd.

Vi har nyligen konfronterats med ytterligare ett fall – som ännu inte är avgjort – där den förlorande parten synes använda sig av samma taktik.[4]

Det är bekymmersamt om detta ska bli ett normalt förfarande, med tanke på vad detta kan innebära för Sverige som skiljeförfarandeland.

Det måste givetvis finnas en möjlighet att anföra domvillobesvär även i klandermål, om hovrätten verkligen skulle ha begått grova fel. Tidsåtgången måste emellertid nedbringas så att domvillobesvär inte blir ett nytt standardverktyg för parter som vill fördröja verkställighet av meddelade skiljedomar.

Enligt 3 kap. 5 § 5 punkten rättegångsbalken ska mål om klagan över domvilla avgöras av fem ledamöter, om prövningen inte är enkel. Det i not 3 nämnda avgörandet tycks oss indikera att HD intar en tämligen försiktig attityd när det gäller att anse prövningen enkel.

Det krävs möjligen en lagändring för att snabba på handläggningen. Denna skulle t ex kunna innebära att undantag från femdomarprövningen görs också i mål där hovrättens avgöranden inte får överklagas (vilket ju normalt är fallet med domar i klandermål). Det förefaller sannolikt att i sådana mål oftare än eljest domvillobesvär används bara därför att ordinära rättsmedel inte står till buds.