”Domstolarnas bedömning om anstånd i skattemål visade sig vara fel i 23 procent av fallen”

DEBATT – av Mats Höglund, jur. dr vid Karlstads universitet, tidigare vid Högskolan Väst i Trollhättan

Skatteverket kan genom skriftliga förfrågningar eller skatterevisioner hos näringsidkare ändra den beskattningsbara inkomsten. Om den skattskyldige motsätter sig ändringen kan skattebeslutet överklagas till förvaltningsdomstolar.

Många gånger förenklas skattedebatten genom att skattetvister anses vara självförvållade. ”Om man bara gör rätt så undgår man problem med Skatteverket”.

Lagarna ska dock tolkas av såväl enskilda som av rättstillämpande myndigheter och domstolar. Den skatterättsliga situationen är många gånger komplicerad, inte minst för landets företagare. Det faktum att skattebestämmelserna många gånger är för vaga för att täcka en mängd olika skatterättsliga situationer underlättar inte alltid skatteförfarandet men är nödvändigt ur lagstiftningssynpunkt då det är omöjligt att ha heltäckande lagar.

Skatteverket har skyldighet att driva in skatter där lagen så föreskriver. Skattelagarna är språkliga konstruktioner och de måste därför tolkas för att kunna tillämpas. Det ligger därför i sakens natur att den skattskyldige eller Skatteverket kan ha olika uppfattningar om gällande rättsläge, varför förvaltningsdomstolarna ytterst får avgöra uppkomna skattetvister. Det är en fundamental rättssäkerhetsgaranti att den skattskyldige kan få sitt ärende överprövat av domstol.

Huvudregeln i skattelagstiftningen är att den påförda skatten ska betalas även om skattebeslutet inte vunnit laga kraft. Den skattskyldige har dock möjlighet att ansöka om anstånd med betalning av den påförda skatten – bland annat om det är tveksamt hur stort belopp som ska betalas. Detta innebär att utgången i skatteärendet ska vara oviss.

En ansökan om anstånd lämnas till Skatteverket som därefter beslutar i eget ärende. Visserligen är det en annan tjänsteman som fattar själva anståndsbeslutet än den som handlagt det underliggande skatteärendet men båda besluten fattas av samma myndighet.

Problemet med rekvisitet ”tveksamt” är den subjektiva bedömningen. Hur avgör man vad som är tveksamt? Det kan dessutom finnas en psykologisk spärr för Skatteverkets tjänstemän att behandla skattefrågan som två skilda men sammankopplande ärenden. Det är med andra ord svårt för Skatteverkets tjänstemän att föra en process i det underliggande skatteärendet och samtidigt göra en nyanserad bedömning i anståndsfrågan.

Frågan om anstånd är en situation där rättssäkerheten ställs på sin spets. Ett vägrat anstånd kan medföra att den skattskyldige kan tvingas att betala felaktigt påförd skatt alternativt få betalningsanmärkningar eller tvingas gå i konkurs innan den underliggande skattefrågan avgjorts. Den skattskyldige kan överklaga en avslagen anståndsbegäran till förvaltningsrätten och därefter till kammarrätten samt Högsta förvaltningsdomstolen.

För att ett anståndsärende ska tas upp i de två högre instanserna krävs det att prövningstillstånd meddelas, vilket är mycket ovanligt. Förvaltningsrätten måste avgöra anståndsärendet under tidspress och ta preliminär ställning i det underliggande skatteärendet på ett underlag som ibland kan vara ofullständigt och innan parterna till fullo utvecklat sin talan.

I målet Rousk mot Sverige blev en företagare skönsbeskattad, det vill säga Skatteverket ansåg inte den skattskyldiges uppgifter vara tillförlitliga utan beräknade inkomsterna till vad som ansågs vara skäligt. Efter diverse turer beviljade Skatteverket Rousk anstånd med den skönsuppskattade skatten.

Trots detta blev Rousks bostad utmätt och såld och han själv avhyst från bostaden. När ärendet senare togs upp i Europadomstolen ansågs Sverige ha brutit mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter och förpliktigade Sverige att betala skadestånd. Även om fallet Rousk dessbättre tillhör de mer ovanliga anståndsärendena så är nuvarande ordning inte tillfredsställande ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Enligt en rapport från Svenskt Näringsliv (Anstånd i skattemål – hur tveksamt ska det vara?) har förvaltningsdomstolarna gjort en felaktig bedömning i 23 procent av de undersökta anståndsärendena. Även om undersökningen gjorts på ett begränsat underlag så ger det åtminstone en indikation på att nuvarande anståndsbestämmelser tillämpas alltför restriktivt.

Det är enligt min mening alarmerande att en så hög andel av anståndsärendena hanteras felaktigt – det vill säga att anstånd vägrats på felaktiga grunder. Enligt min mening borde principen ”hellre fria än fälla” gälla anståndsärenden eftersom ett nekat anstånd kan få förödande ekonomiska konsekvenser för den skattskyldige.

Men om man vill uppnå en gyllene medelväg där statens uppbördsförluster inte ska vara alltför stora och där den enskilde ska få en rimlig chans att få anstånd, så inställer sig frågan hur ett sådant system bör vara konstruerat. Enligt min mening bör den skattskyldige som huvudregel få anstånd. Enbart då det är uppenbart att den skattskyldiges möjligheter att vinna skatteprocessen är mycket små, så kallade okynnesbesvär, eller det finns befogat anledning för uppbördsförluster, till exempel vid  så kallade orena revisionsberättelser, ej inlämnade deklarationer, plötslig och omfattande avyttring av tillgångar, bör den skattskyldige nekas anstånd.

Visserligen kommer inslaget av bedömningar i någon mån att finnas kvar i ett sådant system, men det subjektiva inslaget kommer att vara mycket mindre än i  nuvarande system. Mitt förslag innebär att förutsebarheten för utgången i anståndsfrågor ökar och den likformiga behandlingen av de skattskyldiga blir större, vilket är viktiga rättssäkerhetsfaktorer.

Risken för att de skattskyldiga tvingas betala felaktig skatt kommer att minska och Skatteverket kan frigöra resurser genom att det subjektiva inslaget i anståndsbestämmelserna kraftigt minskar, vilket i sin tur innebär att förvaltningseffektiviten ökar.

Det är med andra ord dags för en anståndsreform som befrämjar rättssäkerheten.