”Domstolarna anstränger sig för att sätta lagarna ur spel för återfallsförbrytare”

DEBATT – av Anders Bergstedt, pensionerad kriminalpolis

Varför klaras bara cirka tre procent av bostadsinbrotten upp i Sverige? Svaret är att de begås av ett antal hopplösa återfallsförbrytare som bara straffas för en liten del av de brott som de begått men ändå får ministraff och går nästan rakt ut till nya brott. Jag vill ta några färska exempel som är allmängiltiga.

Två garvade kriminella kamrater – 23 respektive 27 år – greps och häktades efter ett villainbrott på Höjdstigen, Lidingö. Polishund spårade dem och de kastade ifrån sig stöldgodset.

Den ena dömdes till fängelse i sex månader (mål B-1335-14 Stockholms Tingsrätt). Den andre påstod att han inte hade varit inne i villan och blånekade. Han frikändes, släpptes direkt och kan kräva skadestånd. Hans kamrat fick som vanligt avräkna häktningstiden och frigavs villkorligt sedan han avtjänat 2/3 av straffet. Någon vecka senare greps båda efter ett bostadsinbrott i Södertälje.

En 33-årig narkotikamissbrukare greps på bar gärning vid ett villainbrott på Bergsvägen, Lidingö. Han häktades och dömdes till skyddstillsyn för flera brott trots att han hade 26 punkter i straffregistret med bland annat rån och grova stölder (mål B-1344-14 Nacka Tingsrätt).

Mannen hade smycken som uppenbarligen kom från andra bostadsinbrott men ville inte berätta. Dessutom hade han två villkorliga frigivningar med återstående strafftid ett år och sex månader. Han är missbrukare sedan tonåren, har antisocialt beteende och återfallsrisken är hög. Trots det har tingsrätten dömt till skyddstillsyn med hänvisning till särskilda skäl på grund av missbruket. Därför förverkades inte heller den återstående strafftiden på ett år och sex månader.    

Gemensamt för dessa ärenden är att gärningsmännen sannolikt har begått ett stort antal bostadsinbrott men både åklagare och polisiära förundersökningsledare undviker att försöka härleda gods och göra husrannsakningar. Det tar för lång tid, låser resurser och påverkar inte strafflängden.

Politikerna har på olika sätt försökt att påverka domstolarna att skärpa straffen. Det har skett dels genom att bostadsinbrotten klassas som grov stöld med ministraff fängelse sex månader och straffskärpning vid återfall. I praktiken har domstolarna just då det gäller hopplösa återfallsförbrytare i stället dömt till kortare straff och skyddstillsyn.

Så gjorde Nacka tingsrätt i det senare fallet med skrivning att det vid utdömt fängelsestraff skulle motsvara fängelse sex månader. Att döma till skyddstillsyn trots återstående strafftid på ett år och sex månader är orimligt och visar med all önskvärd tydlighet hur domstolarna anstränger sig för att sätta lagar ur spel. Maxstraff för grov stöld är fängelse sex år med möjlighet till ytterligare straffskärpning vid återfall.

Vad gör då polisen åt bostadsinbrotten som är oerhörda kränkningar för de drabbade? Jo, den lokala polisen ägnar sig åt grannsamverkan och går ut med informationslappar där det har varit inbrott. På Östermalm har bostadsinbrotten ökat med 100 procent och man bryr sig varken om larm eller säkerhetsdörrar. Det har varit upp till fem inbrott i samma uppgång.

I områden där det har varit många inbrott som skapat frustration har polisen gått ut med DNA-kampanj för märkning av gods. Märkning av gods är ju en 30 år gammal metod som i dag inte fungerar.

I Stocksund, Danderyd, Sticklinge på Lidingö och Furnudden, Tyresö har polisen  delat ut 1 500 märkningslådor och på infartsvägarna finns jätteskyltar om detta. Nu går man ut med stora rubriker och meddelar att bostadsinbrotten nästan upphört.

Polisen har från SSF Svenska Stöldskyddsföreningen tagit emot ett forskningsstipendium på 100 000 kronor för utvärdering – men bara i försöksområdena. Det man inte berättar är att inbrotten bara flyttat till andra områden!   

I Storstockholm har bostadsinbrotten ökat kraftigt sedan man lade ner specialgruppen mot bostadsinbrott och specialgruppen mot utförsel av stöldgods från landet. Båda har varit oerhört framgångsrika.

Resultatet av den senare är beslag av stöldgods för 28 miljoner och 200 gripna på ett år.  I SvD brännpunkt 11 juli är polisens analytiker Anders Persson starkt oroad och pekar på att det är oklart vem som skall spana, utreda och se samband. I praktiken innebär det att sådan verksamhet har upphört.

Varför reagerar inte politikerna på detta? Hela polisorganisationen befinner sig i ett vakuum inför omorganisationen vilket innebär handlinsförlamning och bevakning av egna positioner.

Redovisningen ovan är förklaringen till att brottskurvan inte bryts och att fängelserna får stänga avdelning efter avdelning.

Nu har den borgerliga Alliansen krav på att bostadsinbrott skall ha ett års fängelse som lägsta straff. Uppenbarligen kommer ändå domstolarna att döma som de vill med hänvisning till särskilda skäl. Dom är trötta och uppgivna beträffande de ständigt återkommande återfallsförbrytarna och följer minsta motståndets lag.

I Norge och Finland är påföljderna hårdare och där klaras cirka 25 procent av bostadsinbrotten upp.

Inkapacitering är ett ord som nästan inte får användas men det är tyvärr nödvändig för att skydda medborgarna från återfallsbrottslighet. 22 000 familjer drabbas i år och om man till en början skulle kunna minska bostadsinbrotten med 10 procent skulle många tusen personer slippa dessa kränkningar.