Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Domstolarna accepterar åklagarnas vanemässiga argument – häktningstiderna i EKO-mål ökar”

Debatt
Publicerad: 2019-01-21 12:11

DEBATT – av advokat Hans Sundberg, Ekobrottsadvokaterna

 

I Svenska Dagbladet den 7 januari 2019 publicerades en artikel med rubriken ”Misstänkta för ekobrott tvingas tillbringa allt längre tid i häkte”. Enligt artikeln har tiden i häktet för ekobrottsmisstänkta gått upp 63 procent från 2016. År 2017 låg genomsnittet på 98 dagar jämfört med 60 dagar år 2016.

Vidare framgår att FN riktat kritik mot Sverige för långa häktningstider. Ekobrottsmyndigheten förklarar de långa häktningstiderna med att ärendena är mer komplexa och att det ofta krävs begäran om internationell rättshjälp.

Efter att en person häktats har åklagarna i regel 14 dagar på sig att väcka åtal vilket sällan äger rum i praktiken. I stället begär åklagaren att tiden för väckande av åtal skall förlängas. I det läget har den misstänkte rätt att få frågan om fortsatt häktning prövad av tingsrätten i en omhäktningsförhandling.

En förutsättning för att åklagaren skall nå framgång med sin framställan är att han/hon kan styrka att det föreligger sannolika skäl för att den misstänkte begått den påstådda brottsligheten. Sålunda ett lägre beviskrav än vad som gäller för en fällande dom.

Vidare skall det föreligga kollusionsfara (risk för att utredningen kan förstöras) , flyktfara eller recidivfara (risk för fortsatt brottslighet). Åklagaren är alltså skyldig att presentera en tillräckligt robust utredning för att dessa krav skall vara uppfyllda.

Enligt min erfarenhet är åklagarens motiveringar för att hålla en person häktad präglad av vanemässiga argument som att ”det är en komplicerad utredning”, ”det är många tilltalade som skall höras”, ”vi måste gå igenom innehållet i datorer och mobiltelefoner”, ”betalningsströmmarna måste granskas av våra ekorevisorer ” – och så vidare.

Det tillhör sällsyntheterna att åklagarna redovisar handfasta rättsliga grunder för att det föreligger en beaktansvärd kollusionsfara.

Inledningsvis i förundersökningen har den misstänkte delgetts en preliminär gärningsbeskrivning. Om den misstänkte förnekar brott åvilar det åklagaren att uppdatera gärningsbeskrivningen varefter utredningen fortskrider och ändra den, även om det är till den misstänktes fördel. Detta sker i princip aldrig.

I min roll som försvarare har jag i flera fall kunnat visa att gärningsbeskrivningen är direkt felaktig. Ett exempel ur verkligheten är att åklagaren gjorde gällande att min huvudman varit faktisk företrädare i enskild näringsverksamhet som bedrivits av andra personer. Det är inte möjligt att vara faktisk företrädare i en verksamhet som bedrivs av en fysisk person. Detta medgav åklagaren redan vid första häktningsförhandlingen, dock utan att justera gärningsbeskrivningen.

Felaktigheten påpekades flera gånger vid kommande häktningsförhandlingar och åklagaren medgav felaktigheten utan att ändra i gärningsbeskrivningen. Tingsrätten ställde inga frågor än mindre krävde att åklagaren skulle justera den preliminära gärningsbeskrivningen.

Detta medförde att tingsrätten som utgångspunkt för sin bedömning hade en felaktig beskrivning av gärningen. Trots detta omhäktades min klient som om inget hade hänt. Tingsrätten i fråga är Malmö tingsrätt.

Målet gäller misstanke om grovt skattebrott, det vill säga den misstänkte skall ha lämnat en oriktig uppgift eller underlåtit att lämna deklaration avseende skatter, avgifter, punktskatt m m. Om åklagaren går in med en häktningsframställan är han skyldig att visa att den misstänkte har haft en sådan position att det först och främst överhuvudtaget förelegat en skyldighet att lämna uppgifter till Skatteverket.

Om sådan skyldighet förelegat skall uppgifterna antingen ha varit oriktiga eller har uppgifter inte lämnats vilket borde ha skett. I det aktuella fallet hävdade åklagaren att min klient även varit faktisk företrädare i ett antal bolag och därmed haft en sådan garantställning att han varit ansvarig för att lämna uppgifter till Skatteverket.

Vad gäller begreppet faktisk företrädare har HD i avgörandet NJA 2017 s 690 definierat vad som konstituerar att en person kan anses vara faktisk företrädare. Vid ett flertal omhäktningsförhandlingar uppmanade jag åklagaren att tydliggöra vad som gjorde min klient till faktisk företrädare med utgångspunkt från HD:s avgörande. Åklagaren hade inget besked att komma med och tingsrätten ställde inga frågor i den delen heller till åklagaren trots att frågan var helt avgörande för om min klient skulle kunna anses varit skyldig att lämna uppgifter till Skatteverket.

Utan annat än en blank motivering att det förelåg sannolika skäl för misstanke om grovt skattebrott omhäktades min huvudman vid fem-sex tillfällen, sista gången över jul- och nyårshelgen. Tingsrättens protokoll innehöll ofta direkta felaktigheter och var slarvigt skrivna.

Vad kollusionsfaran beträffar så upprepade åklagaren samma motivering som vid första häktningstillfället, trots att alla inblandade var hörda, innehållet i datorer och telefoner var säkerställt, telefonavlyssning avklarad, alla betalningsströmmar säkerställda – och så vidare.

Kollusionsfaran måste ha klingat av rejält. Eller bedrevs inte utredningen med den effektivitet som borde vara för handen då det gäller häktade personer.

Vad som tyder på det senare är att åklagaren framhöll att utredningspersonalen var tvungen att resa till kringliggande häkten då Malmöhäktet var fullbelagt. Logistikproblemen lades fram som ett häktningsskäl vilket får anses anmärkningsvärt.

Enligt min uppfattning bär domstolarna, i detta fall Malmö tingsrätt, en stor del av skulden att vi fått så långa häktningstider. I Malmö får jag intrycket att domstolen inte ifrågasätter åklagarens häktningsyrkanden, inte ens när den misstänkte suttit häktad i flera månader.

Vad som läggs fram från försvarets sida lämnas utan avseende i stället för att prövas mot den utredning som åklagaren presenterat.

Inte heller tas den så kallade proportionalitetsprincipen på fullt allvar. I stället tillåts åklagarna bekvämt och utan press bedriva utredningen i sitt eget okontrollerbara tempo. Den misstänktes intresse att inte tvingas sitta inlåst med restriktioner väger lätt och åklagaren behöver inte anstränga sig över hövan för att få igenom sin häktningsframställan.

I Malmö synes en häktningsförhandling inte få ta mer än 30 minuter. Domarna upplevs som pressade av att hålla sig inom tidsramen och förefaller nästintill besvärade av vad försvaret lägger fram som moteld mot åklagarens schabloner. Känslan finns att det viktigaste är att häktningsförhandlingen inte får ta för lång tid då hela dagen är noggrant inrutad.

Som försvarare och vän av rättssäkerhet lider jag med mina klienter som tvingas bli behandlade på ett sätt där reglerna för att frihetsberöva en person får träda tillbaka för en flegmatisk inställning hos domare och åklagare.

Domstolarna borde ta ett större ansvar för att begränsa häktningstiderna. Det är alltså inte enbart bristande resurser och komplicerade utredningar som gör att vi får längre och längre häktningstider inom den ekonomiska kriminaliteten.

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här

 

 



Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se