”Domstolar som vägrar anlita sakkunniga undergräver förtroendet för hela rättsväsendet”

DEBATT – av Rolf Granath, skatteombud vid Skatteverket, Skattekontoret Jönköping

I tre domar den 2 mars 2015 har Kammarrätten i Stockholm (mål nr 2497-14, 2499-2500-15 och 2501-2502-14) beslutat att inte anlita sakkunnig i mål avseende anställdas förmån vid förvärv av verk­samhet från arbets­giv­aren till underpris. En central fråga i målen var av naturliga skäl verksamhetens marknadsvärde.

Att värdera företag och verksamheter eller att be­döma sådana värde­ringar kräver särskild sakkunskap. En domstol saknar normalt sådan särskild sakkunskap.

För förvaltningsdom­stol­ar finns därför i 24 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) bestämmelser som gör att dom­stol­en kan anlita sakkunnig. För allmän domstol finns mot­svar­ande bestämmelser i 40 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740).

Till domstolar förordnas regelmässigt sakkunniga med särskild sak­kunskap i ett antal måltyper. Som exempel kan nämnas psykiatrimål i förvaltningsdomstolar, eko­no­miska experter i tings- och hovrätter vid prövning av vid­lyftiga eller annars särskilt krävande mål i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatte­rättsliga förhållanden har väsentlig betydelse samt värderingstekniska ledamöter i förvalt­ningsrätt och särskilda ledamöter i kammar­rätt i mål om fastighets­taxering.

I de aktuella målen hade Skatteverket åberopat en obero­ende mark­nadsvärdering utförd av ett professionellt värderingsföretag samt yrkat att kam­mar­rätten skulle anlita sakkunnig för att bedöma värde­ringsutlåtandet. Motparten hade med anlitande av ett konsultföretag gett in synpunkter på värderingsutlåtandet. Parterna har vardera lagt ned hundratusentals kronor på att bevisa verksamhetens mark­nads­värde.

Kammar­rätt­en ansåg utan motivering att det inte hade kommit fram skäl att anlita sakkunnig.

Kammarrätten har enligt domskälen inte haft skäl anta annat än att åberopade värderingar utgår från professionella bedömningar. Kammarrätten har emellertid saknat den sär­skilda sak­kunskap som krävs för att kunna bedöma värdering­sutlåtandet och synpunkterna. Värderingsutlåtandet och synpunkterna är inte samstämmiga. Kammar­rätten har trots detta inte anlitat sakkunnig med särskild sak­kunskap.

Parterna har med den bevisbörda och det beviskrav som är tillämplig i en process primärt ansvaret för att säker­ställa tillräcklig bevis­ning för sin talan. Om parterna har uttömt alla till buds stående medel och möjligheter att förete tillräcklig bevisning och de för stora kostnader har gjort detta i form av professionella värderingar och synpunkter, är det väl ett högst rimligt krav att också få be­vis­ningen fackmanna­mässigt och pro­fessionellt bedömd av domstolen. Inte minst då vid jämförelse med att sakkunniga förordnas regel­mässigt i mål som förutsätter särskild sakkunskap – till exempel fastig­hets­taxeringsmål.  

Om domstolarna väljer att inte förordna sakkunniga i mål som utöver rättslig kompetens kräver särskild sakkunskap riskerar detta att undergräva tilliten inte bara till den enskilda domen utan på sikt även till domstolarna.

Särskilt allvarligt är det om domstolarna inte heller motiverar sina beslut att inte förordna sak­kunnig. Enligt min mening riskerar domstolarna både parternas och allmän­hetens förtroende för rättsväs­en­det om domstolarna inte anlitar sakkunnig i mål när behov finns av sär­skild sakkunskap.