Flera forskare och journalister har sedan 1970-talet gjort gällande att den så kallade Bodenspionen var mytoman. Högsta domstolen finner nu återigen att det inte finns skäl att bevilja resning.
I juni 1952 åtalades journalisten och kommunisten Fritiof Enbom, den så kallade Bodenspionen, för spioneribrott för att han under åren 1941-1951 spionerat i övre Norrland för sovjetisk räkning. Enbom erkände brotten men det har i såväl utredningar som i media påståtts att mannen var mytoman och alltså aldrig hade några kontakter med Sovjetunionen annat än i sin egen fantasi.
Enbom och en person till dömdes till livstids straffarbete och fyra andra medåtalade dömdes till fängelse eller straffarbete i varierande längd för att de skulle ha deltagit i Enboms verksamhet.
En av dessa, Fingal Larsson-Lennelind, skulle enligt åtalet år 1946 ha lämnat uppgifter om militära förhållanden till Enbom. Mannen medgav att han lämnat vissa uppgifter till Enbom men att han saknade uppsåt att gå främmande makt till handa. Rådhusrätten dömde mannen till straffarbete i fem år men hovrätten ogillade åtalet helt på grund av avsaknad av uppsåt.
I mars 1953 fann dock Högsta domstolen, HD, att mannen var skyldig till spioneribrott och dömde honom till straffarbete i två år.
Mannen ansökte om resning första gången år 1974 och framhöll då att Enboms uppgifter inte var sanningsenliga samt att de uppgifter han lämnat till Enbom inte var sådana att de utgjorde något men för rikets säkerhet. En utredning av en professor i pedagogisk psykologi åberopades men HD fann att utredningen inte innebar synnerliga skäl för resning. HD har därefter lämnat ytterligare tre resningsansökningar utan bifall.
Sedan mannen avlidit ansökte hans barn om resning år 2009 med hänvisning till nya uppgifter i tidigare hemligstämplade handlingar, en forskningsrapport samt ett yttrande från en journalist som 2008 gav ut en bok om den så kallade Enbomaffären. Enligt journalisten dömdes de tilltalade främst på grund av att de var kommunister och den antikommunistiska stämning som rådde under 50-talet.
HD konstaterar att riksåklagaren invänt att det föreligger hinder mot att bevilja resning eftersom det inte skulle vara möjligt att i en ny rättegång pröva skuldfrågan på ett meningsfullt sätt. HD uttalar att det finns en skillnad beträffande huvudregeln för resning och den så kallade tilläggsregeln. Till skillnad från huvudregeln är tilläggsregeln framåtsyftande varför resning endast får beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan. Vid tillämpning av tilläggsregeln måste man därför ta hänsyn till om en meningsfull ny prövning verkligen kan komma till stånd. Om det står klart att någon sådan prövning inte kommer att bli möjlig så bör resning enligt tilläggsregeln som regel anses utesluten, uttalar HD.
HD finner att det är uppenbart att det inte skulle vara möjligt att i en ny rättegång få till stånd någon meningsfull prövning i frågan om mannen verkligen begått det spioneribrott han dömts för varför resning enligt tilläggsregeln inte är aktuellt. HD finner därefter att det inte heller finns förutsättningar att bevilja resning enligt huvudregeln varför resningsansökningen nu avslås.
