Begreppet styrning har hos många en negativ klang och detta gäller inte minst bland domare. Man talar däremot ofta – och med rätta – om domstolarnas självständighet. Men denna självständighet är inte det enda som ska känneteckna domstolar i en rättsstat. Jag ska ta upp några frågor kring styrning av domstolarna som jag tycker man måste fundera över också.
Först vill jag dock säga att självständigheten inte är en rätt utan en skyldighet. Vi är som domare skyldiga medborgarna att i vår rättstillämpning i de enskilda fallen iaktta en oavhängighet mot de andra statsmakterna och naturligtvis mot andra obehöriga intressen.
Men jag vill gå längre. I anspråket och uppdraget att vara självständiga ligger också en skyldighet att se till att domstolarna som organisation och att domarna som yrkespersoner lever upp till de berättigade krav som allmänheten kan ställa på rättskipningen.
Vi ser det som självklart att vården ska vara professionell och modern och att resurserna ska användas på bästa sätt. Motsvarande krav kan självfallet ställas på domstolarna. Domarna har inte fått sitt ämbete för att förvalta det som man vill under lagarna. Inte heller kan vi måla upp oss som hjälplösa offer för en ondsint och snål politisk makt. Vi ska använda resurserna väl och sedan föra en saklig diskussion om det behövs mer.
Nu är det inte så att vi har domstolar och domare som är bakåtsträvare men det finns en tydlig tendens att se på verksamhetsfrågor från ett inifrånperspektiv och inte utifrån. Min högst personliga uppfattning är vidare att många domare tycks tro att man avgör administrativa och organisatoriska frågor som man avgör mål – det vill säga att man dömer. Det viktiga tycks vara att redovisa en uppfattning, inte att finna en lösning.
Sett utifrån kan man undra över rättstillämpningen. Domstolarna ska meddela avgöranden som i princip är lika om förutsättningarna är lika. Likhet inför lagen får väl anses vara en av grundstenarna i en rättsstat, väl så viktig som domarnas självständighet. Det kan också uttryckas som att avgörandena bör vara förutsebara – i varje fall när det gäller rättstillämpningen.
Hur uppnår man det? Om nu domarna dömer olika ska vi med hänsyn till självständigheten finna oss i detta? Väger självständigheten över eller behövs det någon slags balans i detta?
En form av styrning är prejudikatbildningen som successivt över tiden jämnar ut ojämnheter och rätar ut frågetecken. Den har emellertid den svagheten att den kräver idealmål i rätt tid för att verkligen vara verkningsfull. Inte minst brottmål kan ändra innehåll under resan upp genom instanserna så att den fråga som skulle kunna bedömas av HD inte blir så pregnant samtidigt som målen ofta för med sig avgöranden i andra frågor om exempelvis straffmätning och påföljdsval där omständigheterna i det enskilda fallet inte är så allmänt intressanta.
Till detta kommer tidsaspekten. Denna fråga har ställts på sin spets när det gäller HD:s domar rörande straffmätning för mord och narkotikabrott. Prejudikaten har kommit efter en lång rad domar som i dessa fall lett till betydligt strängare straff än man nu får efter de nya prejudikaten.
När det gäller tvistemål finns ju möjligheten till hissning som kan leda till en snabbare prejudikatbildning. Det används dock i blygsam omfattning. För brottmål finns inte den möjligheten även om det nu finns ett förslag om detta.
Vad har detta med styrning att göra? Inte ska vi väl ha en förhandsstyrning av rättskipningen? Den centrala frågan är – menar jag – likheten inför lagen. För att uppnå den måste ju domaren veta hur andra domare skulle bedöma samma situation eller har bedömt den.
Ett område där detta är mycket tydligt är straffmätning och påföljdsval. På det området visar domarna numera ett påtagligt intresse för vad som är ”riktigt”. Detta är ett förhållandevis nytt fenomen i vårt land. Problemet har funnits länge men försöken att ta tag i det har varit försiktigt och begränsat.
I USA och England däremot har man länge arbetat med sentencing guidelines. Det har sin utgångspunkt i principiella resonemang, men kanske framförallt i hur det tidigare har fungerat i praktiken. Federala domare i USA hade en mycket varierande straffmätningspraxis som helt enkelt av anständighetsskäl behövde åtgärdas
I England bedrivs en verksamhet inom ramen för The Sentencing Council for England and Wales som med beaktande av domstolarnas självständighet ska främja en mer konsekvent straffmätning (sentencing). Rådet, vars medlemmar utses av the Lord Chief Justice, består av åtta domare och sex andra med bred erfarenhet av the criminal justice system.
Det förefaller inte råda någon tvekan om att rådet i praktiken till stor del styr hur engelska domare mäter ut straff. Resultatet borde bli en hög grad av likhet och förutsebarhet.
I båda de beskrivna fallen är det fråga om institutioner som är en del av eller är knutna till landets domstolar. Det tydliga syftet är att styra straffmätningen för att uppnå enhetlighet i dömandet.
I Sverige har frågorna om sentencing hanterats inom ramen för diskussioner mellan domare från olika domstolar framförallt när det gäller narkotikapraxis. Till detta kommer den sammanställning av påföljdspraxis som först Georg Sterzel gjorde och som nu Martin Borgeke ger ut. Man skulle lite provokativt kunna säga att sentencing i vårt land omhändertagits genom delvis privata eller i varje fall personliga initiativ.
En rad domar från HD under de senaste åren har dock på ett mer systematiskt sätt angett delvis nya riktlinjer för straffmätningen i narkotikamål men även när det gäller bland annat påföljdsbestämningen i ungdomsmål. Ett försök från Domstolsverkets sida att skapa förutsättningar för en samlad diskussion möttes av starkt motstånd från vissa domare och fick skrinläggas.
Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att det finns ett behov av viss styrning även när det gäller rättskipningen för att uppnå en likformig rättstillämpning. Det i praktiken viktigaste sättet är utbildning. Vi månar om att utbildningen av domare är oberoende men har vi någon idé om efter vilka kriterier vi ska välja innehållet i utbildningen? Räcker det med att det är en domare som bedriver utbildningen eller måste vi också välja ”rätt” domare och hur ska det i så fall gå till?
Ett fenomen som funnits länge i olika former men som nu börjar växa i omfattning och betydelse är vad som kallas knowledge management. De kommersiella rättsdatabankerna är en form. En annan är de databanker som olika domstolar bygger upp. Detta handlar inte främst om den tekniska lösningen utan om urvalet och presentationen av den information som finns.
Databanken styr domaren genom sitt innehåll och sina sökmetoder. Redan en systematisk sammanställning av dömandet kan ha en styrande effekt. Samtidigt blir det alltmer viktigt med dessa databanker och sammanställningar för att vi som domare ska kunna överblicka bland annat rättstillämpningen.
Frågan blir alltså hur vi ska få en kunskapsstyrning som sörjer för kvalitet och likabehandling men som också värnar om en självständighet från ovidkommande inflytande.
Styrning aktualiseras beträffande fler frågor som berör domarnas arbete och därför deras självständighet. Till dem hör bland annat målstyrning och hur arbetet organiseras på domstolarna. Gemensamt för dessa är att lösningarna måste styras av ambitionen att tillhandahålla rättskipning på rimliga villkor för allmänheten.
Vi har i Sverige en fragmentiserad domstolsorganisation med svaga ledningsinslag. Domstolsverket svarar för en del av sammanhållningen men lyder under regeringen och kan därför bara i begränsad utsträckning företräda och styra domstolsorganisationen.
För att vi ska komma någon vart måste domstolarna samla sig och inse nödvändigheten av en styrning. Den styrningen bör domstolarna anförtros själva men den kräver som sagt att domstolarna måste ha en gemensam inriktning. En sådan kräver insikt om att det då inte räcker med att ha en uppfattning utan man måste kunna kompromissa för att skapa bra och möjliga lösningar.
En beslutsför domstolsstyrelse som med stöd av Domstolsverket styr över domstolarna skulle i hög grad kunna bidra till detta.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
