DEBATT – av advokat Göran Ramberg
Gunnar Brolins krönika i Dagens Juridik den 20 maj väcker många tankar. Utan att vare sig polemisera mot eller instämma i vad Gunnar Brolin skriver känner jag att jag vill ge uttryck för några funderingar i ämnet.
Min bakgrund är att jag under min 50-åriga advokatverksamhet processade i mycket liten utsträckning under de första 30 åren men under de följande 20 åren kom att syssla mycket med skiljeförfaranden, som skiljeman och ombud, och som ombud i enstaka stora tvistemål i domstolar.
Eftersom skiljetvisterna i största utsträckning låg på nationell snarare än lokal nivå var det snarare regel än undantag att det i nämnden återfanns något justitieråd, aktivt eller pensionerat, oftast naturligtvis som ordförande. Endast i två skiljeförfaranden fanns i skiljenämnden underrättsdomare, i båda fallen en pensionerad lagman (i båda fallen med gott anseende från sin dömande verksamhet).
Låt mig från detta hoppa över till några praktiska erfarenheter från området juridiskt rätt kontra moraliskt rätt.
Tidigt i min advokatverksamhet företrädde jag i en tvist i hyresnämnden ett företag som blivit mycket hänsynslöst behandlat av hyresvärden som ville komma åt lokalen. Mot mig hade jag en framgångsrik advokat, 15 år äldre än jag, duglig men inom kåren känd för att inte onödigtvis konsultera juridiska skrifter.
Jag blev häpen när jag märkte att han helt koncentrerade sig på att lägga allt moraliskt ansvar för den uppkomna situationen på min klient, trots att han självklart visste att förhållandet i sak var det motsatta. Det var uppenbart att han förde processen utifrån uppfattningen att kunde han bara övertyga nämnden om att hans klient hade moraliskt rätt så skulle den alltid hitta något sätt att också ge honom juridiskt rätt.
En gång många år senare satt jag fram på nattkröken tillsammans med en god vän efter en middag hos mig och avnjöt en avslutande whisky. Han var underrättsdomare med lång erfarenhet och mycket gott anseende som sådan. Under samtalets gång sade han (ungefär): Jag säger till de unga domarna att det viktiga är att de kommer fram till en dom som i sak är bra. Sedan kan de alltid hitta skrivningar som formellt motiverar det slutet.
Min rektion på det var: Du skrämmer livet ur mig! Med det sättet att resonera måste man ju som advokat ägna minsta lika stor omsorg åt att motivera att klienten har moraliskt rätt som åt att han har juridiskt rätt, och det tycker jag är principiellt fel.
För mig har det varit påtagligt i de skiljeförfaranden med nästan ett dussintal olika justitieråd som jag medverkat i att jag praktiskt taget aldrig märkt någon tendens till att låta målet avgöras efter vad som känns moraliskt rätt. En helt annan sak är att man självklart är glad om man kommer fram till ett slut som känns moraliskt rätt, och att man vid sina bedömningar så långt som möjligt väljer ställningstaganden som leder till vad man tycker är ett moraliskt bra resultat.
Men i grunden måste alltid den juridiska bedömningen vara avgörande även om man inte tycker om resultatet. För min del minns jag särskilt en skiljedom som jag tyckte direkt illa om att medverka till eftersom jag tyckte att den gynnade den ena parten på ett sätt som inte var skäligt. Men vi skiljemän kunde inte komma ifrån att det måste bli så som avtalsförhållandena såg ut och omständigheterna var.
För mig är det lustiga att de enda skiljeförfaranden som jag medverkade i där någon skiljeman på ett tidigt stadium av överläggningarna till dom resonerade utifrån vad som var skäligt – utan att gå vägen över en analys av det rättsliga läget – var de två fallen där det fanns en pensionerad underrättslagman i nämnden och i båda fallen var det han som resonerade så.
Det kan ha varit en slump, men min tro, efter många samtal med processande kollegor, är att detta dömande efter vad som verkar skäligt är vanligare i tingsrätterna än man skulle önska.
En enda gång, såvitt jag minns, har jag som ombud i en skiljetvist lyft upp på bordet detta med argumentering för vad som är moraliskt rätt kontra vad som är juridiskt rätt. Ordförande i skiljenämnden var ett pensionerat justitieråd, en av de finaste domare som jag någonsin haft att göra med, och även för övriga skiljemän hade jag stort förtroende.
Såtillvida skulle en moralisk argumentering inte behövts, men tvisten gällde mycket stora värden och motparten hade i hög grad fört en moralisk argumentering. Jag vågade därför inte lämna den moraliska argumenteringen därhän utan delade in min plädering – i viss mån också mina vittnesförhör – i en ”saklig” del och en moralisk (efter att ha angett att jag egentligen ansåg att den senare delen saknade betydelse men att jag inte vågade avstå från att plädera i den, och i viss mån föra bevisning i den, eftersom motparten ägnat så stor del av sin processföring åt den delen).
Vart leder nu detta?
Jo, när det gäller tvistemål (jag kan inget om brottmål) till att jag tror att domare och skiljemän skall vara mycket försiktiga med att försöka åstadkomma domar som är rättfärdiga och vara mycket nöjda med om de kan åstadkomma domar som är juridiskt riktiga.
Man skall ha klart för sig att om den verklighet som man tvistar om rymmer 10 000 omständigheter är det bara en begränsad del av dem – kanske 100 – som domstolen eller skiljenämnden fått del av och om advokaterna utfört sin talan korrekt är det de omständigheter som har juridisk relevans, inte de som möjligen kan vara hjärtknipande.
Det är en grov överskattning av domares kapacitet att tro att de på grundval av de uppgifter som lagts fram för dem kan med någon säkerhet se vad som är moraliskt rätt, vad som är rättfärdigt, till skillnad mot vad som är juridiskt korrekt.
