Magnus Wahlund har tidigare arbetat med att utbilda poliser om juridiska förutsättningar för våldsanvändning.
I sin debattartiklen i DN pekar han på att det inte är ovanligt med frågor som ”varför användes inte batong” och ”polisen har ju skyddsväst och de var flera, varför övermannades han inte” – i synnerhet när det gäller skjutningar där knivbeväpnade gärningsmän gått till angrepp mot polis.
Svaret på den fråga är,, enligt Wahlund, att polisen helt enkelt vill överleva.
”En kniv är ett dödligt vapen och svensk polis är inga närstridsspecialister som likt hjälten i en Hollywoodfilm snabbt och smidigt avväpnar sin fiende. Det är fiction, verkligheten är en annan.”
Debattören beskriver att det knappt finns tid att reagera om en knivbeväpnad person, några meter framför polisen, går till attack.
”En 100 meters sprinter i ett VM har i snitt en reaktionstid på cirka 0,15 sekunder men det enda sprintern ska göra är att lyssna på ett skott och sen springa så snabbt som möjligt. En polis måste definiera vad det är som händer, tolka detta och fatta beslut om att skjuta eller inte. Den processen tar därmed betydligt längre tid.”
Magnus Wahlund hänvisar till studier som visar att människor som väl tagit beslutet att skjuta har extremt svårt att inte fullfölja handlingen.
”Det innebär att även om verkligheten hinner förändras och angreppet avbryts så kommer polisen som blev utsatt för attacken med största sannolikhet ändå att fullfölja handlingen och skjuta mot angriparen. Det kan förklara de fall där en polis skjuter när hen blir utsatt för ett angrepp men skottet träffar gärningsmannen i ryggen.”
Därför, menar Magnus Wahlund, att polisens agerande ska bedömas från hur situationen upplevs, inte utifrån hur verkligheten kan ha sett ut.
”För mig är det självklart. Om mänskliga begränsningar gör att du under extrem stress inte kan tolka verkligheten så som den faktiskt är måste upplevelsen och din tolkning vara utgångspunkten när agerandet bedöms.”
Foto: Matt Rourke/TT
