Som styrelseledamot i Röda Korset Stockholm Södra delegerades jag nyligen ordförandeskapet i Kommunikationsgruppen. Det är alltså jag som skall hålla i trådarna om hur vi på Södermalmskretsen skall marknadsföra oss, hur vi skall representeras och genom vilka kanaler. Det första som slog mig var: vad vet jag om kommunikation? Ett mer självklart ordförandeskap hade varit i Folkrättsgruppen eller den Internationella, något som jag är mer bekant med. Men kommunikation? Tänk om jag misslyckas?
Vi träffades i ett dammigt litet hörn inne på Harvard Law School Library. Jag vände blad efter blad medan han knappade på sin laptop. Efter två veckor samlade han mod och hälsade. Mario Ancic var en gång rankad som världens sjunde bästa tennisspelare med vinster i Wimbledon, Davis Cup och en bronsmedalj från OS 2004. Han berättade målande om sina matcher mot Roger Federer och Rafael Nadal och om hur han från åtta års ålder började träna tennis på elitnivå. Men så en dag bekräftades hans sjukdom som blev slutet på hans professionella tenniskarriär.
Det var en varm sommardag då jag för första gången tassade in i föreläsningssalen inne på Harvard Hall. Det kryllade av folk, alla hade redan staplat upp sina böcker på bänken framför sig. Jag satte mig längst fram bredvid en brunhårig kille. Amaury var ursprungligen från Dominikanska Republiken där han haft ett skivbolag och producerat flera skivor med kända artister som Wyclef Jean. Amaury tillhörde oppositionen och hade deltagit i flera event mot regeringen. Något som resulterade i att han fängslades i två månader och blev deporterad. Skivbolaget lades ner, och Amaury har inte sett sitt hemland sedan 2004.
Hon var annorlunda. En frisk fläkt med en disciplin som heter duga. Ileana var från Mexiko, flyttade till Texas som tioåring och bodde sedan fyra år i Los Angeles. Hon jobbade på Gap på helgerna, delade lägenhet med tre andra tjejer i Westwood och sprang en mil om dagen inför San Francisco Marathon. Hon hade ett stort ärr på vänstra benet. En dag nämnde hon hur mycket hon hatade galna bilister, hur mycket hon hatade det faktum att sist hon tränade inför maraton så blev hon överkörd på vägen till jobbet. Hon hamnade efter i sina juridikstudier på UCLA och gick miste om chansen att springa maraton 2009.
Att misslyckas verkar inte vara något nederlag i USA. Inte heller att man ändrar bana i livet eller använder sin bakgrund för ett annat syfte – en mentalitet som verkar vara väldigt främmande i Sverige. Jag minns när jag träffade en HR-chef under Juristdagarna 2008. Hon hade en juristexamen i botten. Det första som slog mig var – lyckades hon inte bli jurist?
Att inte jobba med det man utbildat sig till anses på något märkligt sätt som ett misslyckande. Eller? Under min tid i USA träffade jag ett flertal individer som sadlat om och som nu sysslar med något annat än det de utbildat sig till. Jag träffade David som jobbade med hedgefunds i New York. Han såg sin Juris Doctor från Cornell Law School som en grund till det han jobbade med idag, att han nu inte jobbade med juridik betydde inte att han hade misslyckats. Jag måste medge att mycket av det David berättade först lät som förklaringar till varför han inte blivit något eller någon, tills jag insåg att han faktiskt redan var ”något” eller ”någon” – han var unik och han stack ut bland alla andra som bara följde strömmen.
Mario ringde mig häromdagen och berättade att han antagits till LL.M studier vid ett av världens främsta universitet. Amaury fortsätter med sina juridikstudier på Harvard University och specialiserar sig inom upphovsrätt. Ileana sprang San Francisco Marathon på 3 timmar och 27 minuter och jobbar numera som paralegal på en byrå i Los Angeles Downtown.
Deras misslyckanden banade väg för andra utmaningar, och kanske så är det så att misslyckanden inte är så slutgiltiga som vi tror. För som Mario så fint uttryckte det: ”there are no failures in life – just experiences and how you play along with it”.
Kanske banar min nya position som ordförande för Röda Korsets kommunikationsgrupp för fler möjligheter. Och vad mer kan jag egentligen göra än mitt bästa, och skulle det nu leda till ett misslyckande så vad kan hända, annat än att jag lärt mig något?
