Muntlighet, omedelbarhet och koncentration
”Vad stort sker, det sker tyst”. Detta citat från Erik Gustaf Geijers Odalbonden kan passa bra som inledning till en uppsats om processprincipernas utveckling under (nya) rättegångsbalken. Inte bara för att den rättegångsbalk som antogs på Särö sommaren 1942 hade sina rötter i ett agrart Sverige, som drygt 70 år senare ter sig avlägset och väsensskilt från livet i den globala byn. Utan också för att historiens ögonvittnen inte sällan är omedvetna om de långsiktiga förändringar som ofta betyder mer än det som för dagen uppfattas som stort och viktigt.
Stora och nödvändiga förändringar kommer ofta tyst och obemärkt och märks inte i bruset av dagsländor och pseudohändelser. En genomgripande förändring ser man sällan medan den pågår; först i backspegeln märker man vad som har inträffat och vilka milstolpar som man har passerat.
Rättegångsbalkens upphovsmän var förvisso medvetna om vad de gjorde och vad de ville åstadkomma. De lyckades på en enda sida (SOU 1938:44 s. 22) sammanfatta sina grundtankar om den stora processreformen på ett sätt som satt outplånliga spår hos generationer av jurister alltsedan dess.
Där lägger de fast de tre centrala principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, som tillsammans skulle säkerställa den fria bevisprövningen och därmed materiellt riktiga domar. Andra principer, såsom förhandlingsprincipen, den ackusatoriska principen och principen om det bästa bevismedlet, är underordnade de tre huvudprinciperna.
De tre grundprinciperna är sammantvinnade i varandra på ett sätt som ger dem ytterligare gemensam styrka. Processmaterialet skall läggas fram muntligt. Det är på detta muntligt framlagda material, och enbart det, som domstolen omedelbart skall grunda sitt avgörande. Och huvudförhandlingen skall koncentreras så att den kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i vart fall så nära i tiden att domstolens uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad.
Rättegångsbalken – ett barn av sin tid
Principer kommer sällan till ur tomma luften för att lösa fiktiva eller abstrakta problem. Tvärtom är de ofta väl förankrade i sin tids förhållanden och syftar till att lösa sin tids frågor. Även rättegångsbalken är ett barn av sin tid. I den möter vi ett Sverige som höll på att skifta från den agrara till den industriella revolutionen. Domstolsorganisationen hade medeltida rötter. På landet dömde häradshövdingen med tolv nämndemän. Tvister och brott var ofta lokala och med lokala aktörer.
Sedan urminnes tider hade rättegångarna skett muntligt, på vårting och höstting, och de tolv bönder som satt i nämnden hade åtskilliga andra sysslor att bestyra än att sitta i rätten dag ut och dag in. Skrivmaskiner fanns men kopieringsmaskiner fanns inte för praktiskt bruk. För den tidens Sverige passade den nya rättegångsbalken ofta alldeles utmärkt.
Att rättegångarna skulle vara muntliga var därför inte så konstigt. Det hade de ju varit dittills, ofta ett avgörande argument för att så skall förbli. Tanken att skicka ut rättegångshandlingarna i förväg för genomläsning av domare och nämndemän föll redan av tekniska skäl; det fanns inga kopiatorer. För övrigt var det inte så många av aktörerna som kunde formulera sig på ett tillfredsställande sätt i skriftlig form. Åklagarna var bara hjälpligt skolade på den tiden och stöttades därför av en inkvisitorisk domare, och advokaterna var ett nytt och inte så etablerat skrå, i vart fall inte utanför städernas hank och stör.
Omedelbarheten hängde samman med detta. Yrkanden, sakframställningar och bevisföring skulle ske omedelbart inför just de domare som skulle avgöra målet, inte som tidigare förmedlat genom elegant utformade protokoll från tidigare förhandlingar och vittnesförhör. Både domare, parter och åhörare skulle höra vad som sades, och bara det som sades blev processmaterial. Den part som i nervositet glömde att säga (åberopa) några avgörande omständigheter fick stå sitt kast, oavsett hur tydligt dessa omständigheter var angivna i partens tidigare inlagor.
I den nya rättegångsbalken hade den muntliga bevisningen i form av partsförhör och vittnesförhör ett klart försteg framför andra bevismedel. Att ett vittne fick berätta öga mot öga med domarna och kunde beslås med lögn av motpartens vittnen ansågs ge vittnesförhöret ett starkare bevisvärde. Vittnesförhör på telefon var inte att tänka på, och vittnesförhör på videolänk förekom bara i science fiction-romaner.
För att rätten skulle kunna bedöma målet och värdera bevisen på bästa sätt skulle huvudförhandlingen hållas i ett sammanhang, det vill säga koncentrerat. Den skulle vara klar samma dag eller annars pågå i stort sett utan uppehåll med en mycket restriktiv tillämpning av reglerna om uppehåll och uppskov. Den tidsmässiga koncentrationen syftade till att säkerställa domstolens mentala koncentration. Målet och bevisningen skulle vara i färskt minne vid överläggningen, som påbörjades omedelbart och helst avslutades med att domen avkunnades omedelbart efter överläggningen.
I muntligheten låg utan tvivel en omsorg om den enskilda parten. Man föreställde sig säkert att det var enklare för gemene man att lägga fram sin sak och förstå vad saken gällde om allt lades fram muntligt. På köpet fick man också en offentlig förhandling. Att tillgodose offentlighetsintresset genom att den intresserade allmänheten kom till domstolskansliet och läste igenom handlingarna var inget praktiskt alternativ. Att allt processmaterial skulle kunna scannas in och vara tillgängligt via nätet på den egna datorn var förstås en utopi.
En processuell resa
Den som började som tingsnotarieaspirant i en häradsrätt för 45 år sedan har onekligen fått vara med på en resa, där den tekniska utvecklingen och samhällsförändringarna på ett ibland omärkligt och omedvetet sätt har ritat om den processuella kartan. Vid 1971 års tingsrättsreform stod rättegångsbalken sig tämligen oförändrad och med de tre grundprinciperna intakta.
Men med 1970-talet inleddes en utveckling som fram till nu har mjukat upp principerna på ett sätt som skulle göra en principryttare gråhårig. Det började med att det år 1971 utfärdades en förvaltningsprocesslag för den i huvudsak skriftliga förvaltningsprocessen, som skulle tillämpas i de nya förvaltningsdomstolarna. Den var mycket kortare än rättegångsbalken och klarade sig bra utan de tre principerna. Det tyckte i alla fall förvaltningsdomarna.
Den nya förvaltningsprocesslagen inspirerade i sin tur till 1974 års småmålslag, där man för tvistemål om mindre värden luckrade upp principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration också för tingsrätternas del. Småmålslagen var samtidigt ett försök att göra processerna billigare för parterna och staten. Parterna skulle klara småmålen utan ombud och därmed skulle man undvika att den just införda rättshjälpslagen drabbades av biträdeskostnader för småmålen.
Det dröjde sedan inte länge förrän den stora Rättegångsutredningen tillsattes. Nyckelordet i utredningsdirektiven var flexibilitet, som väl på svenska kan översättas med smidighet eller böjlighet, ord som inte direkt står för principfasthet. Resultatet av Rättegångsutredningen – som lade fram sitt huvudbetänkande år 1982 och som fem år senare ledde fram till propositionen om ett reformerat tingsrättsförfarande – blev emellertid inte så genomgripande som principvännerna hade befarat. De tre grundprinciperna ruckades inte och det blev delvis en återställare i förhållande till småmålslagen, som arbetades in i balkens system.
De uppmjukningar av principerna som genomfördes framstår knappast som revolutionerande för sena tiders barn men var väl så radikala i förhållande till den ursprungliga balken: tredskodom skulle kunna meddelas vid uteblivet skriftligt svaromål, tvistemål skulle kunna avgöras i sak utan huvudförhandling och skriftliga bevis skulle kunna bli processmaterial genom hänvisning och utan att de lästes upp. Det är onekligen svårt att tro att dessa nu självklara förenklingar inte var tillåtna förrän i slutet av 1980-talet.
En modernare rättegång
Nästa steg i utvecklingen kom genom den reform som omfattade både tingsrätt och hovrätt och som kom att kallas En modernare rättegång. Den beslutades år 2005 och trädde i kraft den 1 november 2008. Reformen, som haft sin största betydelse för hovrättsprocessen, är en blandning av ny teknik och principiellt nytänkande.
Den strikta regeln om att endast det som muntligt har förekommit vid huvudförhandlingen får läggas till grund för domen ersätts med en möjlighet för parterna i både brottmål och tvistemål att hänvisa till handlingar i målet, däri inräknat även ljud- och bildupptagningar som gjorts inför rätta. Detta är ett radikalt avsteg från principerna om muntlighet och omedelbarhet.
De tekniska förutsättningarna för detta har förelegat sedan kopiatorerna infördes i domstolsarbetet i början av 1970-talet och har fullkomligt exploderat genom den moderna digitala tekniken.
Ytterligare uppmjukningar har skett med hjälp av den digitala tekniken för att dokumentera muntlig bevisning. I gamla tider gällde det att genomföra rättegångarna så snabbt som möjligt så att domarnas minnesbilder av vad som förekommit inte försvann. Med den nya tekniken har varken omedelbarheten eller koncentrationen lika stor betydelse. Ett med ljud och bild inspelat vittnesförhör mister inte sin bevisverkan med tiden utan kan spelas upp på nytt under målets gång, under överläggning och domsskrivning, vid en ny huvudförhandling och i en högre instans. Det man har glömt under en huvudförhandling som pågått i veckor och månader kan enkelt rekapituleras genom uppspelning av vittnesförhöret. Det som domaren i äldre tider måste använda protokollet eller ett bräckligt minne för att kunna bedöma har man numera bevarat och lätt tillgängligt på den egna datorn.
På samma sätt som målkamerorna i ishockey och fotboll kan säkerställa en riktig bedömning kan de digitala kamerorna användas för att höja kvaliteten i domstolarnas avgöranden. Detta gäller inte bara muntlig bevisning utan också det som dokumenteras digitalt vid syn på stället.
Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration infördes för att säkerställa resultatet av den fria bevisprövningen. Den tekniska utvecklingen förändrar bärigheten av dessa principer. Den påverkar också andra principer som ingår i balkens struktur. Det gäller att följa med sin tid och ta tillvara vad modern teknik och andra framsteg kan bidra med för att säkerställa att våra domstolar kommer till materiellt riktiga avgöranden.
För detta är ändå rättegångens innersta syfte, för vilket även hävdvunna och omhuldade principer måste omprövas, omarbetas, förändras eller försvinna.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
