Det måste synas att det går rätt till
Av Claes Sandgren, innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet
Det är ett axiom världen över att rättsväsendet i ett land inte bara ska göra rätt. Det krävs också att medborgarna ser att det görs rätt för att de ska kunna hysa förtroende för rättskipningen. ”Justice must not only be done, it must also be seen to be done”, som det uttrycks i anglosaxiska jurisdiktioner. I Sverige har åtskilliga företrädare för rättsväsendet en outvecklad känsla för vikten av denna sentens.
Regeringen beslutade i somras om en ny ordning för utredningar av misstankar mot poliser för brott, mot bakgrund av den misstro som råder mot polisens utredningar av sig själv. Man kunde tro att utredningarna skulle anförtros en instans som står fri från polisen. Men så blir det inte. Det är inte självklart att utredningarna av en sådan instans skulle bli bättre. Men görs utredningarna externt visar det allmänheten och offer för polisövergrepp att myndigheterna går till botten med misstankarna.
Regeringsrätten har godtagit att en kammarrätt haft en adjungerad domare som dömt i ett mål där hennes ordinarie arbetsgivare var part. Internationella dokument om jäv rekommenderar stor restriktivitet i fråga om en domares medverkan i ett mål där en tidigare arbetsgivare är part. Tanken att man skulle tillåta en domares medverkan i ett mål där dennas nuvarande ordinarie arbetsgivare är part är så främmande för jurister världen över att denna möjlighet inte övervägs eller ens berörs i dessa dokument.
Riksrevisionen har riktat kritik mot sammansättningen av Domarnämnden som lämnar förslag till Regeringen vid tillsättningen av domartjänster. Fyra av dess nio ledamöter är medlemmar av nätverket Hilda som har som ändamål att stödja kvinnors karriär inom bl.a. domstolarna. Härtill kommer att ytterligare fyra ledamöter av nämnden ingår i det nya Hildaprojektet ”Ruben” som ska arbeta för nätverkets syften. Justitiekanslern och Advokatsamfundets generalsekreterare har bemött kritiken främst med argumentet att nätverkets medlemmar i nämnden inte tar några ovidkommande hänsyn.
Hilda, inkl. Ruben, är enligt min mening ett alldeles utmärkt initiativ. Men innebär det att det är en god idé att åtta av Domarnämndens nio ledamöter är knutna till nätverket? De bägge juristernas argument går förbi det som saken gäller: förtroendet för Domarnämnden. Vilket intryck får allmänheten? Och sökandena av tjänster? Infotorg Juridik frågade läsekretsen om de fyra nätverksmedlemmarnas medverkan i Domarnämnden. 910 läsare svarade, varav 61 % ansåg att denna medverkan rubbade förtroendet för Domarnämnden. Statistikens representativitet kan kanske diskuteras men en så klar övervikt för att förtroendet rubbas borde stämma ”Storhildorna” till eftertanke. Man frågar sig vad svaret skulle ha blivit om det gällt inte fyra ledamöter utan åtta.
Till sist ett exempel från politikens värld. Sverige följer inte en rekommendation från Europarådet att det ska finnas en lagstadgad skyldighet för de politiska partierna att redovisa sina bidrag så att allmänheten får insyn i finansieringen. Vikten att värna valhemligheten är visserligen ett gott argument för sekretess i fråga om små belopp, men bara om det råder en långtgående öppenhet i fråga om belopp av betydelse kan allmänheten hysa fullt förtroende för partiernas integritet.
Vadan denna svenska okänslighet för vikten av att allmänheten, brottsoffer, sökande av tjänster och andra berörda ser att det går rätt till? Det är nog en utlöpare av vår tro på att vara världsmästare att sitta på två stolar. Svenska beslutsfattare har ett stort mått av integritet men de kan inte slå sig till ro med det. Det måste också synas att det går rätt till. Också om det frodas obefogade tvivel om rättssamhällets rättrådighet, skadas förtroendet för det.
Claes Sandgren
Innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet; Ordförande för Institutet Mot mutor.
