Det är slutet av januari, och förberedelserna inför Pirate Bay-rättegången pågår fortfarande. Monique Wadsted förutspår en livlig tillställning:
– Det kommer nog att framföras en hel del saker som inte har framförts tidigare. Jag ser framför mig att det kan bli en ganska stökig förhandling.
Monique Wadsteds klienter, filmbolagen Warner Bros, MGM och 20th Century Fox, har i flera år försökt stoppa Pirate Bay. Vid en husrannsakan 2006 beslagtogs servrar kopplade till Pirate Bays verksamhet. Insatsen fick stor uppmärksamhet, inte minst för att Monique Wadsted tidigare kontaktat det svenska justitiedepartementet i ärendet. I ett svarsbrev skrev dåvarande statssekreteraren Dan Eliasson: ” jag kommer att följa polisens och åklagarnas agerande vad gäller brott mot copyrightreglerna på internet mycket noga. Och jag kommer inte att tveka att om nödvändigt initiera ytterliga åtgärder för att öka deras effektivitet.”
I början av förra året avslutades förundersökningen mot Pirate Bay. Fyra personer åtalades för medhjälp och förberedelse till brott mot upphovsrättslagen. Monique Wadsteds klienter begär 93 miljoner kronor i ersättning.
– Det är baserat på en sammanställning från revisionsbyrån Grant Thornton.
Under flera år har fildelningsfrågan varit mycket infekterad. Piratpartiet, som startade 2006, vill till exempel riva begränsa upphovsrätten kraftigt. Motståndet mot åtalet är stort. I debatten har Monique Wadsted ofta beskrivits som djävulens advokat, som Hollywoods ”murbräcka” in i Sverige.
– Jag har blivit väldigt hårt åtgången. Få affärsjurister har behövt vara med om det jag har fått utstå. Allt jag gör och säger vänds ut och in, fram och tillbaka. Det kan vara ansträngande.
Kan du ge något exempel?
– Det finns många bloggare som har synpunkter. Piratgemenskapen är ganska stor. Och på nätet finns stora möjligheter att framföra hot och tillmälen anonymt.
Situationen är ovanlig för en affärsjurist, anser hon.
– Visst kan det vara aggressiv stämning även inom affärsjuridiken. Vi kan bli osams om en massa saker, förhandlingarna kan bli ganska hetsiga. Men alla förstår att jag är advokat, att det inte handlar om mig personligen. Osämjan är professionell, efteråt är man kanske vänner igen. Men i det här fallet rör det sig om rena personangrepp.
– Samtidigt ingår det i min roll att vara ett skydd för klienten, på så sätt liknar det här uppdraget mer brottmålsadvokatens traditionella roll. Lasermannens advokater har aldrig utsatts för samma personangrepp som jag.
Alla riksdagspartier ställer sig bakom Ipred-direktivet mot fildelning. Däremot vill samtliga ungdomsförbund att man fritt ska kunna ladda ner upphovsrättsskyddat material. Men Monique Wadsted oroas inte av tendensen. I skolvalet 2006 fick Piratpartiet 4,5 procent av rösterna, ett resultat hon finner anmärkningsvärt:
– I skolvalet har man möjlighet att markera i en fråga som man är särskilt engagerad i, ändå får de så pass lågt stöd. Efter allt som skrivits om unga människors engagemang för fildelning så hade jag förväntat mig 25 procent eller liknande.
Och hur tolkar du resultatet?
– Ungdomarna vet vad de håller på med, de förstår att olaglig fildelning inte kan pågå för evigt. Man snyltar inte på andras grejer. Någon gång måste man börja betala för sig.
– Undergrounddelen av pirateriet kommer att marginaliseras. De försöker mystifiera hela internet, göra det till något som bara hör ungdomen till. Men det stämmer ju inte. Själv är jag inne på nätet varje dag. Min mamma också. Hon är 76 år och använder Internet flera timmar om dagen och säljer antika leksaker på eBay.
Monique Wadsted anser att Sverige har fungerat som en fristad för upphovsrättslig brottslighet.
– När jag började arbeta med de här frågorna i mitten av 90-talet, så diskuterade jag och andra jurister som sysslade med rättighetsfrågor ibland var man kunde vänta sig att det skulle bli ett framtida copyright-haven. Jag kunde tänka mig någonstans i Asien, eller i Afrika. Hade någon sagt Sverige skulle vi ha skrattat ihjäl oss. Men så blev det.
Hur har det blivit så?
– En kombination av tekniska möjligheter och en tröghet hos rättsväsendet. Lagstiftningen och implementeringen av Ipred-direktivet har kommit väldigt sent, polis och åklagare har inte haft några resurser. Om regeringen hade tagit tag i de här frågorna tidigare skulle vi aldrig ha haft de här problemen.
Efter gymnasiet gick Monique Wadsted med i en fri teatergrupp, spelade på ungdomsgårdar och kom in på en teaterskola utanför Norrköping.
– Jag gillade att stå på scen, tyckte det var spännande. Men till slut kände jag att det inte var något för mig. Jag upplevde att jag aldrig skulle kunna bli så bra som jag krävde av mig själv att vara. Jag behövde veta att jag skulle kunna bli en av de bästa, jag ville inte bli någon B-skådis.
I stället försökte hon gå över till alternativ scenkonst.
– Jag lärde mig att bygga marionettdockor, tänkte att det kanske kunde vara min grej att ha en dockteater. Men det var det inte.
Monique Wadsted säger att hon var ”predestinerad att bli något kreativt”.
– Min mamma är konstnär, jag gick på Waldorfskola. Ingen funderade på om jag hade andra talanger som var dominerande. Det tog mig lång tid att förstå att jag hade läshuvud. Jag uppmuntrades aldrig att läsa vidare. Så det tog ett tag innan jag kom på rätt köl.
Monique Wadsted sammanställde långa listor över tänkbara yrkeskarriärer.
– Jag visste att jag var duktig på att göra saker för andra. Jag ville ha ett självständigt jobb som skulle kunna ge bra betalt.
Juristkarriären var dock inte totat gripen ur luften. Hennes farbror Peter Wadsted var advokat, farfars bror var höysterettsakförare i Köpenhamn.
– Jag såg det som något väldigt fint, att kunna kliva in i en familjetradition.
Hur har du präglats av den konstnärliga bakgrunden?
– Jag gillar att vrida och vända på saker, se från nya vinklar. När jag ställs inför ett problem försöker jag lösa det med alla medel. Man behöver inte alltid begränsa sig till att stämma för klientens sak, det kan finnas andra vägar.
Målsättningen att tjäna mycket pengar var till en början svår att uppnå. Som biträdande jurist på Mannheimer Swartling räknade Monique Wadsted en gång ut sin timlön under en arbetsspäckad månad: 9 kronor och 50 öre.
– Då blev jag väldigt ledsen. Det var orättfärdigt. Jag gick till min principal, grät och sa att det inte kändes bra att få så lite betalt. Han lyssnade och sa att det inte var han som bestämde över min lön.
Vad hände sen?
– Sen hände inget mer.
Som delägare på MAQS Law Firm – och ansvarig för den IT- och medierättsliga avdelningen – har Monique Wadsteds tillvaro förändrats sedan dess. Från hörnrummet har hon utsikt över Norrlandsgatan ner mot Kungsträdgården. När byrån skaffade nya lokaler i Citypalatset så hade de andra delägarna redan lagt beslag på alla kontor med fönster mot Norrmalmstorg. I gengäld kunde Monique Wadsted flytta in i det största. På väggarna trängs oljemålningar, av hennes mamma Yvette Wadsted och hennes konstskoleväninna Madeleine Pyk, med inbjudningar till premiärer av filmerna Tvivel och Bolt, Killinggängets ”Spermaharen” som tygdocka, pärmar och lagböcker. Inredningen antyder spridningen i Monique Wadsteds nätverk.
– Kanske har jag ett osedvanligt brett kontaktnät. Jag träffar många människor från olika miljöer och försöker ta tag i de möjligheter som öppnar sig.
TV8-serien ”Rättens tjänare” är ett exempel. Hon tog själv initiativ till programmet, en intervjuserie med jurister i fokus. I mitten av 90-talet hade hon medverkat som juridisk expert i mediebranschtidningen Resumé. När tidningen sedan startade ett TV-program blev hon inspirerad att själv göra något liknande.
– Jag kom på namnet och programformen, samtal med personer som är viktiga för rättssamhället. Sen gick jag till TV8 med den här kioskvältaren. ”Kanske nästa år” svarade de.
Senvåren 2007 gavs ändå ”Rättens tjänare” en chans. Ett avsnitt gav kanalen dess dittills högsta tittarsiffror för ett egenproducerat program. Fram till idag har fyra säsonger producerats.
Monique Wadsted menar att hennes TV-karriär är en del i en större ambition: att uppmärksamma allmänheten på juristernas nyckelroll, som ett nav för samhällets utveckling:
– Vi befinner oss i centrum, men vår omgivning verkar inte förstå det. Vi har blivit utrangerade i marginalerna, det är inte acceptabelt! Och att vi har accepterat det är inte godtagbart. Det är vår skyldighet att ta oss tillbaka in i mittpunkten. Därför måste vi öppna oss och delta i samhällslivet på ett helt annat sätt. Många verkar tro att vi sitter med tjocka glasögon och tittar i en blå bok tills ögonen blöder, men det är ju inte vad jobbet handlar om. Vi kan inte lagtexter utantill, men vi är jätteduktiga på att sålla information och göra något konstruktivt av den.
Peter Johansson
Ursprungligen publicerad i Legally yours 1/2009
