”Det duger tydligen för HD – men är käpprätt emot vad som stadgas i lag, förordning och direktiv”

DEBATT – av Hugo Tiberg, professor i sjörätt

Som djupt engagerad i båtfrågor blev jag bestört över HD:s dom nyligen i målet T 1691-13 om en bohus­lännings köp av en fritidsbåt. Prövningstillstånd hade bevil­jats för klargörande av beviskrav och verkan av köparbesiktning vid konsument­köp, men en rad frågeställ­ningar var aktuella, och HD hade upptagit målet utan sådan prövningsbegränsning som anges i RB 54:11. Målet var därmed upplagt för att allmänt klarläggande.

Den aktuella båten var byggd 2001 och hade av båtbyggaren an­vänts i flera somrar för demonstration och privata ändamål innan den 2008 såldes i befintligt skick som de­monstrationsobjekt. Hos köparen blev bå­ten efter hemresan föga använd, men då den skulle omförtöjas vid sin brygga stannade motorn som blev skadad och inte kunde åter­startas.

Det visade sig finnas vatten i dieseltank­en. Köparen lät besik­tiga båten som visade sig ha en rad brister i förhållande till bland annat de säkerhetsregler som gällde vid leveransen. Dessa, jämte slagvattnet och andra hävdade felaktig­heter, på­talades i en reklamation inom sex månader från leveran­sen.

Tvisten kom till HD efter en lång vandring genom domstolarna.

Enligt konsumentköplagen 20a § ska ett fel som visat sig inom sex månader från köpet anses ha funnits vid avlämnandet om inte annat visas eller detta är oförenligt med felets art. Enligt motorreparatören fanns 100 liter saltvatten i tanken; HD fann den exakta mängden oviss men fann klarlagt att det var ”för mycket vatten” och att vattnet var salt.

För att klargöra konsumentregelns tillämplighet hade köparen i rättegången ägnat mycket tid åt att visa att eftersom vatten i en oljetank med sin högre specifika vikt lägger sig un­der dieselolja, så stör det inte motorgången förrän dess nivå nått till ut­sug­nings­hålet – här en bra bit över tankbotten. Då vatten alltså kan ha fun­nits där en lång tid utan verkan på motorn, var dess före­komst vid leveransen inte ”oför­en­­ligt med felets art”, och att tanken vid det tillfället varit vattentom hade inte ens på­ståtts i målet.

Enligt konsumentköplagen borde därmed ha antagits att båten le­vere­rats med en betydlig mängd vatten i dieseltanken.

Att leverans av en båt med en mängd saltvatten i bränslet är fel i varan borde vara obestridligt, men det berörs överhuvudtaget inte av HD. Istället ägnar HD flera sidor åt att diskutera huruvida tankens manlucka kan ha varit otät och släppt in vatten. Men vatten i tanken måste ju vara ett fel vare sig köparen kan visa hur det läckt in eller inte!

Påvisande av en läckageväg kunde ge sten på börda för säl­jaren men hade erfordrats endast om HD funnit bevisat att vattnet saknats vid vid leve­ransen. Men härom säger domen inte ett ord.

Många av de andra påtalade felen hade visat sig vid den besiktning som köparen lät före­ta. Vid sådan besiktning framkommer ofta, och även här, brister i en gällande standard som köparen inte känt till och efterfrågat.

En viktig sådan standard är EU:s säkerhetskrav (CE-certifiering) för den aktuella produkten. För båtar regleras det kravet av EUs fritidsbåtdirektiv (94/25/EG), kompletterat av ändringar 2003 och lagfäst genom svenska fritidsbåt­lagen (1996:18) med anslutande tillämpnings­regler.

De svenska reglerna klargör i an­slutning till di­rektivet att kraven ska vara uppfyllda när den aktuella produkten ”släpps ut på marknaden” (is placed on the market), och EU-kommissionens så kallade Application Guide klargör härtill att detta avser utbjudande av den enskilda produkten ”oavsett när den tillver­kats”.

Den aktuella båten hade certifierats vid tillverkningen utan komp­lettering för de krav som tillagts före försäljningen 2008.

HD noterar att CE-kraven ska vara uppfyllda när en tillverkad båt släpps ut på marknaden men fastställer utan angivande av när sådant skett att det räcker med cer­tifiering när byggaren tog båten i bruk för egen del. Det är käpprätt emot vad som stadgas i lag, förordning, direktiv och di­rektivkommentar – men det duger för HD, eftersom ”en köpare kan i regel inte utgå från att (varan) är bättre än som följer av de normer som gällde när den till­verkades” (domens pkt 35).

HD tycks inte ha tänkt på att de aktuella normerna är lagbundna och inte heller insett att en köpare sällan har en aning eller några förväntningar om de föreskrif­ter som EU och lagstiftaren har uppställt till hans skydd.

I de avseenden för vilka prövningstillstånd beviljats nöjer sig HD med att uttala, beträffande beviskrav att sådana kan nyanseras och för de aktuella felen kan utfor­mas som ett överviktskrav, och för köparbesiktning att en köpare inte kan klaga på sådant han måste ha sett vid besök ombord.

Men i bevisning når man skönsmässigt samma resultat som underrätternas fulla beviskrav, och konsumenters varierande förväntningar kan inte rimligen styra vad som vad som åläggs en yrkes­mässig båt­byggare vid leverans av en marknadsförd demonstrationsbåt.

Det brukar ju sägas att HD:s domar är prejudikat och ska tjäna till ledning för rätts­tillämpningen. Vilken vägledning ger då denna dom till domstolarnas fortsatta be­döm­ning, och vad slags behandling kan alltså en missnöjd konsument räkna med om han tar sina klagomål till så vägledd domstol? Tydligen följande:

• Vatten i bränsletank som medför motorskador är inget fel, såvida köparen inte kan göra sannolikt att det kommit dit på grund av något ytterligare fel. Konsument­köp­lagens 20a § ska inte tillämpas på det direkta felet.

• Regler till köparens skydd ska tillämpas efter köparens förväntningar och inte som lagstiftaren fastställt och EU anvisat.

• Att kosta på sig besiktning för att konstatera fel är bortkastat, ty domstolarna ska ändå inte såsom fel betrakta annat än vad köparen från egen kännedom haft anled­ning att förvänta.

• En lindring av beviskrav för fel vid konsumentköp gör ingen skillnad, för dom­stolarna tillämpar ända en outgrundlig skönsmässig bedömning med samma resul­tat oaktat uppgiven beviskravsstandard.

Det är dimmiga direktiv för en domstol och en ännu dimmigare förklaring för en konsu­ment. Ska detta bli ett prejudikat är det bäst för rådgivare att hänvisa miss­nöjda kunder till Reklamationsnämn­den, som genomgående tillämpar handfast juridik istället för sådan rörig begreppsbildning som HD anvisar i detta rättsfall.