REPLIK. Journalister är inte uppskattade i alla läger. Det är precis som det ska vara.
Vi granskar och ställer frågor, ibland obehagliga frågor. Vi gör det inte för att vi är otrevliga typer utan för att det är vår skyldighet.
En del människor känner sig utlämnade av oss och avskyr oss därför. Det är inte roligt att bli avslöjad med byxorna nere. Det är jobbigt när någon skriver om sådant som man vill ha för sig själv.
Det finns också folk som vill få sin historia berättad av en journalist, men som inte får det. Människor som känner sig illa behandlade av samhället.
De kan hata oss för att vi var deras sista halmstrå för upprättelse.
Andra uppfattar journalister som personer med makt. Vi har ordet, vi har rösten, vi har bilden. Som sådana är vi enligt vissa värda förakt.
Själva ser vi oss snarare som granskare av makt. En nagel i ögat, en garant för demokrati och yttrandefrihet.
Den här typen av misstro lever vi med dagligdags. Man får bygga lite hud för att orka fortsätta och inte låta sig skrämmas till undfallenhet.
Men att en välutbildad och klok yrkeskår som juristerna skulle se hela vår yrkeskår som pack, enligt Mårten Schultz krönika. Ja, det känns lite onyanserat.
Uppenbarligen har någon reporter ringt Mårten Schultz och frågat ut honom. Han har sedan fått läsa texten och känt sig nöjd. Dagen efter såg han i tidningen att alla hans kloka ord krympts ihop till en enda mening. Och han blir upprörd.
En specialiserad jurist, eller för den delen även andra specialister, kanske tycker att de citat som trots allt används blir ytliga. Må så vara. Det journalistiska tilltalet är oftast inte det samma som det juridiska, utan är rakare, för att alla ska kunna förstå det som sägs och uttrycks.
Läsarna, lyssnarna eller tittarna vet ibland mer, ibland mindre i sakfrågan. Journalisten ska helst veta mycket, men uttrycka det så att även den med mindre förkunskaper kan hänga med. Det är vår skyldighet att förenkla svåra skeenden.
Om jurister bara är intresserade av att tala med jurister, då ska de följa råden från Mårten Schultz och skriva egna bloggar. När de vill diskutera interna angelägenheter så har de fora som Svensk Juristtidning och Juridisk Tidsskrift. Eller Dagens Juridik, där journalisterna kan använda ett mer specialiserat språkbruk än medier som vänder sig till en bredare allmänhet.
Om de däremot är intresserade av en dialog med allmänheten så är det nog bättre att de försöker förstå journalistens roll i samhället och kommunicera utifrån det. Och kanske tänka: Vadå om en nyans försvinner om i stället den allmänna insikten ökar?
Mårten Schultz är kanske inte heller helt nyanserad i sin krönika, men det är ok för mig. Han har något han vill säga och får det sagt.
Vackert så.
Journalister ringer inte upp en jurist för att sälja tidningar, det är det andra som gör. Han/hon ringer upp för att få klarhet i hur saker ligger till, eller vad en person har för uppfattning i en fråga. Om jurister slutar ge information så blir förstås resultatet att det blir svårare att få fram vad som gäller.
Jag hoppas att Mårten Schultz har fel och att de flesta jurister ser fördelen med att prata så öppenhjärtligt som möjligt med journalister, för att vi ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Och om det ändå blir fel, berätta det också så att vi kan rätta.
Helena Giertta
Chefredaktör på tidningen Journalisten
Läs också: ”Journalister är ett pack!” av Mårten Schultz. Publicerad 2009-09-29.
Kommentera artikeln
