”Det är väldigt konstigt att Högsta domstolen skyddar skurkar på det här sättet”

KRÖNIKA – av Christina Ramberg, professor i civilrätt vid Stockholms universitet

Ett företag hade dålig likviditet och behövde pengar snabbt. Företaget erbjöd en privatperson 50 000 kronor kontant om personen skrev på ett litet papper. Företaget sa till privatpersonen att det hela var riskfritt; om det eventuellt skulle bli problem senare, så skulle Företaget ta hand om det åt privatpersonen. Privatpersonen skrev på utan att läsa vad som stod på pappret.

Företaget tog sedan pappret och visade det för Banken. Eftersom det stod på pappret att privatpersonen tagit emot en båt och att privatpersonen åtog sig att göra avbetalningar till Banken på sammanlagt 500 000 kronor så gav Banken 500 000 kronor till Företaget. Strax därefter gick Företaget i konkurs. När Banken krävde privatpersonen på avbetalningarna på båten svarade han: ”Vilken båt?” Och vägrade att betala något för en båt som han inte köpt och inte fått.

Vi har alltså en situation med en stor skurk (Företaget) och en lite mindre skurk (privatpersonen). Vi har också en Bank som har blivit lurad på en halv miljon kronor av Företaget och privatpersonen.

Eftersom det inte fanns några pengar att hämta i Företagets konkurs, uppstod en tvist mellan Banken och privatpersonen. Vem tror du att Högsta domstolen skyddade i det här läget? En skurk eller Banken?

Skurken vann och behövde bara betala 100 000 kronor till Banken som alltså förlorade 400 000 kronor.

Jag tycker det är väldigt konstigt att Högsta domstolen skyddar skurkar på det här sättet. Domarna framförde diverse underliga argument som inte övertygar mig.

Ett argument gick ut på att Banken borde ha kollat upp bättre att privatpersonen inte ljög när han intygade på pappret att han tagit emot en båt. Domarna menade att banker ska utgå ifrån att folk ljuger när de undertecknar ett papper där det står att de tagit emot en båt och vill göra avbetalningar på den.

Det framgår inte hur domarna tänker sig att kontrollen ska gå till. Ska banker ringa till folk och fråga om de ljuger? Eller ska banker göra jättedyra hembesök för att säkerställa att folk fått sin båt, bil, TV, soffa eller vad det nu är de köper på avbetalning?

Ett annat argument var att texten på pappret skulle vara tydligare. Det räckte tydligen inte med att det stod ”jag har tagit emot en båt”. Domarna verkade tycka att det skulle stå ungefär såhär: ”Jag har tagit emot en båt. Jag förstår att om detta är en lögn så kan det bli asdyrt för mig”.

Ytterligare ett argument var att Banken och Företaget var samarbetsparter (de samverkade om finansiering av kreditköp) och att Banken därför underlättat för Företaget att vilseleda privatpersonen att tro att det inte skulle finnas några risker med att skriva på ett papper och få 50 000 kronor.

Domarna tyckte alltså att Bankens finansieringssamarbete med Företaget var mer klandervärt än privatpersonens bedrägerisamarbete med Företaget.

Två domare i Högsta domstolen tyckte att de här argumenten var dåliga och ansåg att privatpersonen skulle betala 500 000 kronor till Banken. Två andra domare tyckte att privatpersonen inte skulle betala något alls till Banken. En femte domare tyckte att privatpersonen i vart fall inte skulle gå med vinst utan ge Banken de 50 000 kronor han fått för att skriva på pappret och dessutom ytterligare 50 000 kr – som ett litet disincentive.

Det slutade med mellanlösningen – att privatpersonen skulle betala 100 000 kronor till Banken.

Den enda lilla trösten för oss som tycker att finansieringsverksamhet är mer skyddsvärd än ”skriva-på-ett-litet-papper-och-få-50 000 kronor-verksamhet” är att det i alla fall är två domare i Högsta domstolen som håller med oss.

Läs domen och de exakta domskälen och omständigheterna här – T 1114-11.

Krönikan är också publicerad i senaste numret av Dagens Juridiks systertidning Legally Business.