Under 2011 arbetade jag för EU:s rättsstatinsats, EULEX, i Pristina, Kosovo. En viktig fråga för alla som arbetar med rättsstatsutveckling är vilket inflytande arbetet egentligen har på landets rättssystem.
Hur kan en svensk domare bidra till rättstatsutvecklingen i ett land som Kosovo? Vilken unik kompetens besitter den svenska domarkåren och vilka särskilda utmaningar innebär arbetet för en svensk domare?
I Kosovo tjänstgjorde jag på en avdelning på Högsta domstolen som handlägger privatiseringstvister. Domstolens arbete är viktigt, inte minst då privatiseringsprocessen berör Kosovos i princip hela samlade tillgångar. Huruvida denna process är framgångsrik blir direkt avgörande för utländska aktörters villighet att investera i Kosovo och därmed för landets ekonomi.
Åren med jugoslaviskt styre har lämnat efter sig ett problematiskt arv för det kosovariska rättsväsendet. Kosovo är ännu idag ett klansamhälle vars medborgare först och främst är lojala gentemot släkten och ytterst den egna etniska gruppen, men inte gentemot ett ämbete som till exempel domarens. Bristen på förtroende för staten och domstolarna och svag integritet hos statstjänstemännen har skapat en miljö där korruption och nepotism frodas.
Rättsväsendet är präglat av samma starka etniska motsättningar mellan albaner och serber som samhället i stort. De flesta lokala domare har någon gång utsatts för verbala hot och många har även blivit fysiskt attackerade. Utöver detta finns det få personer som besitter den utbildning, kompetens och integritet som är nödvändig för en domare.
Vad kan då en svensk domare bidra med i Kosovo? Om jag ska identifiera en egenskap hos den svenska domaren som den viktigaste vid arbete med rättsstatsuppbyggnad är det opartiskhet.
Den svenska domarkulturen präglas av oberoende, där den största lojaliteten i arbetet finns mot plikten snarare än personliga övertygelser. Den idealiska domaren är helt opåverkad av subjektiva värderingar – möjligen ett ouppnåbart ideal, men i Sverige tar domare sitt arbete på största allvar.
Ett problem i den kosovariska domarkulturen är just bristen på yrkesstolthet och plikttrogenhet. Förhoppningsvis kan en svensk domare bidra med annan syn på domaryrkets status och funktion än den som finns i Kosovo idag. Framförallt kan hon tjäna som en förebild i det dagliga arbetet. Tre andra egenskaper som jag identifierade som utmärkande för svenska domare är ödmjukhet, diplomati och pragmatism.
En EULEX-domare kan inte påverka den domstol hon arbetar på om viljan till förändring inte är lokalt förankrad. Tanken är att EULEX ska stärka de kosovariska domstolarna, inte ersätta dem permanent. Samtidigt är EULEX en organisation som påbjudits Kosovo utan att befolkningen haft något att säga till om.
Den övervakning som EULEX mandat med nödvändighet innebär medför en risk för att de internationella och lokala domarna delas upp i första respektive andra klassens domare. En sådan utveckling gynnar knappast lokalt ägande.
Det är alltså en svår balansgång mellan att å ena sidan visa vederbörlig respekt för de lokala domarnas arbete och å andra sidan framföra kritik när detta är nödvändigt samt mellan att handleda och samtidigt arbeta som jämlikar. Det krävs diplomati och ödmjuket för att klara balansgången.
Svenska domare fokuserar ogärna på sin person i samband med sitt arbete. Detta tar sig uttryck bland annat vid domsskrivning – som svensk domare skriver man gärna så neutralt och opersonligt som möjligt. Ett annat exempel är den traditionella oviljan hos svenska domare att uttala sig i media. Med andra ord skapar domarbanan inte många divor.
Jag tror att den ödmjukhet som utvecklas under domarutbildningen är en nödvändig tillgång för den domare som vill arbeta för en rättsstatsinsats som till exempel EULEX. Det krävs en villighet att lära sig om – och en respekt för – det samhälle man befinner sig i och de människor man arbetar med. Jag tror också att det svenska rättsväsendets tradition av medling i tvistemål bidrar till att stärka den svenska domarens diplomatiska förmåga – också det en nödvändig egenskap för att arbeta internationellt.
Den svenska diplomatin och ödmjukheten kan även ha negativa sidor. Först och främst kan svenska domare vara mer konfliktskygga och mindre auktoritära än kollegor från sydligare breddgrader, vilket kan uppfattas som ett uttryck för osäkerhet eller i värsta fall brist på integritet. Arbetet i Kosovo medför med nödvändighet fler konflikter än i Sverige och det gäller att ha en förmåga att hantera dem på ett konstruktivt sätt eftersom syftet med uppdraget just är att förändra och utveckla. Det finns forskning som visar att de flesta svenska domare ser sig själva som statstjänstemän som utgör en del av statsapparaten (1).
Den svenska domarkulturen innefattar alltså en stark lojalitet mot staten. Vi svenska domare är dessutom vana vid att domstolsväsendets externa aktörer – Kronofogden, brottmålsadvokaten, familjerätten med flera – följer de normer som gäller i en rättsstat. Dessa aktörer förväntar sig i sin tur att vi är oberoende och opartiska och agerar därefter. Verkligheten i Kosovo är dock en helt annan och det går inte att lita på att dessa aktörer agerar korrekt, snarare tvärtom.
Som svensk domare i Kosovo är det därför viktigt att förhålla sig ifrågasättande till sin omgivning och inte blunda för oegentligheter. En svensk domare i Kosovo bör alltså i viss mån överge sin statstjänstemannaroll. En EULEX-domare bör utgöra en garant för att säkerställa medborgarnas rättigheter. För detta krävs en viss aktivistisk inställning, kreativitet och en rättighetsmedvetenhet. En internationell domare måste kunna tänka utanför de givna ramarna.
Likaså innefattar rättsstatsuppbyggande arbete med nödvändighet att domstolarna är med och utvecklar regelverket. Den typiska svenska domaren har alltså egenskaper som kan utgöra utmaningar vid rättstatsuppbyggande arbete. Domarkulturen är dock inte statisk utan i ständig förändring. Kanske kommer framtidens domare lägga ett större fokus på självständighet och integritet?
Kanske kommer vår självbild i framtiden att närma sig common law-domarens, det vill säga som väktare av medborgarnas rättigheter gentemot staten? Det ska poängteras att den typiska svenska domaren framförallt har många egenskaper, såsom opartiskhet, diplomati och plikttrogenhet, som utgör positiva bidrag till en rättsstatsinsats som EULEX. Hur ett rättsväsende fungerar, eller dess kultur, kan i någon mening beskrivas som en stämning eller ”något i luften”. Förhoppningsvis kan den svenska domaren tillföra en dos rättsstatskultur vid arbete med rättstatsuppbyggnad i ett land som Kosovo.
(1) Ställvik, O. (2009) Domarrollen – Rättsregler, yrkeskultur och ideal, Uppsala Universitet, 218 f. och s. 240
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
