Den friade barnläkaren Viveka Lindén till angrepp mot riksåklagaren – skriver själv i Dagens Juridik
”Hur kan riksåklagaren anse att detta inte var omständigheter som ställde åtalet i en ny dager.” Det skriver den nu friade överläkaren Viveka Lindén från det så kallade barnläkarmålet och hennes advokat Björn Hurtig i Dagens Juridik. Tillsammans går de till angrepp mot RÅ:s granskning av hennes fall.
Som läkare har man en vilja att förebygga medicinskt lidande, bota och lindra sjukdom och när inget finns att göra, trösta sin patient. I den Hippokratiska eden från 500-talet f Kr står: Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt.
I rättegångsbalken står det att åklagaren är skyldig att beakta även uppgifter som talar för den tilltalade; den så kallade objektivitetsprincipen.
Dessa båda yrken, läkare och åklagare, har en lång tradition. Den ena ska hjälpa och stötta. Den andra ska anklaga/åtala, men ändå tillämpa objektivitetsprincipen för att se till att rättssäkerheten och rättstryggheten säkerställs.
Hur det kan gå när dessa yrken möts framgår av det sk ”barnläkarfallet” där en läkare friades från dråp på ett barn.
Redan samma dag som rättegången började skrev Dagens Juridik att riksåklagaren Anders Perklev försvarade åtalet med orden: ”misstänkta brott ska utredas och åtal väckas när det finns tillräcklig grund. ….expertutlåtanden (har) inhämtats och att beslutet om åtal prövats av en överordnad åklagare som inte funnit anledning att ändra beslutet.” Trots detta meddelade RÅ i juldagarna 2011 att nu förutsättningslöst granska ”barnläkarfallet” för att säkerställa att inga fel begåtts av åklagaren.
Beslutet kom efter en intervju med den friade läkaren. Det massmediala trycket var stort och även Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsens interna utredningsgrupp och Konstitutionsutskottet beslutade att ställa sig i de granskandes ringhörna.
Så kom den då äntligen – RÅ:s granskning av åklagarna. En granskning som ”Barnläkaren” såg fram emot med stora förhoppningar.
Granskningen offentliggjordes den 3 maj 2012. Inte oväntat fann RÅ ingen anledning till kritik av åklagarnas handläggning och rättstillämpning. En del tycker att granskningen har karaktären av ett ”cover up”. Vi vill inte ta dessa ord i vår mun, men vill framföra följande:
RÅ har som underlag haft förundersökningsprotokollet, den så kallade ”slasken” och tingsrättens dom. Dessutom har RÅ ”tagit del” av en skrivelse från den friade läkaren, vilken innehöll 28 punkter för diskussion med tillhörande frågor. Merparten av frågorna kommenterades inte och den kvarvarande delen fick inga heltäckande svar.
Låt oss titta närmare på några av de 28 punkterna i skrivelsen till RÅ samt dennes granskning som visade att objektivitetsprincipen följts.
Tre åklagare i chefsställning på Västerorts åklagarkammare skrev en debattartikel som publicerades i DN den 10 mars 2009. Artikeln beskrev ingående hur den förmodade gärningen gått till och en av författarna var den åklagare som sedermera kom att ta över och driva målet till åtal.
Barnläkaren ansåg – och gör så fortfarande – att en åklagare som i en debattartikel tar ställning för en misstanke, det vill säga mot den misstänkte, inte skall ha rätt att handlägga förundersökningen och ta ställning i åtalsfrågan. Saken är enkel; ger man uttryck för en subjektiv uppfattning i en artikel är risken överhängande att man inte är objektivt inställd till vare sig misstanken eller den misstänkte. Man har så att säga redan tagit ställning i sak. Om detta tillskrev Barnläkaren RÅ.
RÅ:s beslut inleds med att ”yttrande till medier” av åklagarna faller utanför granskningen. RÅ skriver vidare i sitt beslut (sid 3): ”Allmänna lämplighetsfrågor med avseende på åklagarnas agerande behandlas endast i den mån de bedöms ha betydelse för de nyss angivna besluten eller för tidsutdräkten eller om det annars finns särskild anledning att uttala sig i frågan”. Så den friade läkarens frågor om åklagarnas objektivitet och lämpligt uppförande är alltså ingen särskild anledning för RÅ att uttala sig i frågan. Hur kan detta komma sig?
Den ansvarige åklagaren vägrade vid upprepade tillfällen att tillmötesgå försvarets begäran om en vertikal revision av analyssvaret som låg till grund för brottsmisstanken.
Om detta skriver RÅ under rubriken ”Allmänna iakttagelser” att i objektivitetsplikten ligger dels en redovisningsplikt, dels en utredningsplikt. ”Utredningsplikten innebär att åklagaren är skyldig att vidta de utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte, om de kan antas vara av betydelse för utredningen. Det finns en gräns för hur långt skyldigheten att utreda alternativa hypoteser sträcker sig eftersom den brottsutredande verksamhetens resurser är begränsade”.
Här inställer sig omedelbart två frågor: 1) Vem avgör vad som är av betydelse för utredningen? 2) Vad betyder att den brottsutredande verksamhetens resurser är begränsade? Betyder det att om åklagaren tycker att det verkar dyrt att utreda en alternativ hypotes så är det acceptabelt att förvägra den misstänkta den rätt som anges i meningen före. Betyder detta också att en misstänkt, som har ekonomiska förutsättningar att själv vidta utredningsåtgärder som kan fria honom/henne har större möjligheter att erhålla en rättvis prövning? Står verkligen RÅ bakom detta?
Till slut fick dock åklagaren acceptera en vertikal revision. Revisionen utfördes av professor Olof Beck, som efter besök på RMV:s Rättskemiska avdelning i Linköping upprättade ett skriftligt utlåtande som omkullkastade bilden av arbetet på RMV.
Olof Becks utlåtande kom att väga tungt i domskälen. RMV:s analysarbete var inte acceptabelt och underkändes till största delen. Barnläkaren fikändes.
I granskningen från RÅ står att åklagaren ville veta varför den vertikala revisionen av RMV var påkallad, eftersom RMV:s laboratorium var ackrediterat och att det inte framkommit några uppgifter som gav anledning att tvivla på analyssvaren. Vidare anges att det saknas närmare dokumentation om hur åklagaren har resonerat när han vägrade genomföra en vertikal revision av RMV.
RÅ vet alltså inte varför, men skriver att åklagarens utgångspunkt synes ha varit att RMV är en statlig myndighet och i och med det pålitligt samt hittills inte begått fel. Eftersom en vertikal revision aldrig tidigare utförts i brottmål så kan ju ingen veta om det har förekommit fel tidigare. Nu vet vi dock bättre.
Vidare skriver RÅ att försvaret inte angav något konkret påstående om brister i analysförfarandet. Detta är fel. Advokaten Hurtig behövde bara titta på RMV:s hemsida för att upptäcka att RMV inte var ackrediterade för analys av vare sig tiopental i blod eller urin eller för pentobarbital. Försvaret ville då givetvis ha en vertikal revision och ställde en rad frågor till åklagaren.
Två åklagare, läkaren och försvarsadvokaten träffades dessutom några dagar efter att häktningsbeslutet var hävt. Det ställdes många frågor från advokat Hurtig som ingen av åklagarna kunde svara på. De skulle dock återkomma med svar. Svar har fortfarande inte erhållits och inget protokoll finns skrivet.
En vecka tidigare hade advokat Hurtig kallats av Brandt till möte med rättsläkaren, kemist från rättskemiska laboratoriet, två poliser samt de två åklagarna. Mötet hölls på Rättsmedicinska institutionen i Solna. Advokaten Hurtig hade inför mötet tillställt åklagaren ett antal skriftliga frågor. Under mötet diskuterades dessa och många intressanta fakta framkom. Detta möte protokollfördes inte heller. RÅ fick frågan från den friade läkaren om det är acceptabelt att åklagaren har möten med olika inblandade i ärenden utan att detta protokollförs. RÅ svarade inte och nämner inget om detta i granskningen.
Det är svårt att förstå hur RÅ kan underlåta att ta upp detta i sin granskning. Mot bakgrund av de frågor som ställdes och påpekanden som gjordes vid dessa möten är det dessutom svårt att förstå hur RÅ kan påstå att försvaret inte angav något konkret påstående om brister i analysförfarandet. Det som är korrekt är att försvaret angav flera konkreta påståenden under hela förundersökningen, men att dessa inte togs ad notam eller ens protokollfördes i alla delar. Detta borde RÅ tagit fasta på i sin granskning.
RÅ har i granskningen hänvisat till att det var rätt att begära ett utlåtande av Rättsliga Rådet när rapporten från den vertikala revisionen av professor Olof Beck kom. Rättsliga Rådet utsåg en expert från Norge, professor J Mörland, att utreda ärendet. Mörlands svar kom i mars 2011, knappt nio månader efter att åklagaren beslutat att tillfråga Rättsliga Rådet.
Svaret kom på norska och åklagaren begärde översättning till svenska. Den svenska översättningen innehåll ett antal mycket allvarliga fel till nackdel för den då åtalade läkaren. Detta påpekade försvaret omgående för åklagarna per telefon och mail. Trots detta rättades aldrig översättningen. Den felaktiga översättningen ingick till slut i fu-protokollet. Läkaren har påpekat detta för RÅ, som inte kommenterat detta heller. Varför RÅ väjer för Barnläkarens frågor är något som vi inte kan förstå.
RÅ hänvisar till Rättsliga Rådets expert som underlag till att det var rätt av åklagaren att vidhålla åtalet mot läkaren. På sid 16 i sitt utlåtande gör experten en summering av det han tidigare skrivit under p. 5 ”Centrale spörsmål”. Detta stycke, ”Oppsummering”, refererar RÅ till genom att redovisa stycket ord för ord. Men svaren på åklagarens nio (9) frågor finns senare i texten, under p. 6. Det som RÅ redovisar och kommenterar i sitt beslut är alltså inte en summering av hela yttrandet eller av åklagarens frågor. Har RÅ verkligen läst och förstått vad Mörland skrivit.
RÅ skriver vidare att det i yttrandena från Rättsliga Rådet och professor Mörland inte tillkommit några nya omständigheter som ställde åtalet i en helt ny dager. Men detta är fel! Om man bemödar sig att läsa Mörlands svar på frågorna från åklagaren ser man nämligen att det tillkom flera nya omständigheter som faktiskt ställde åtalet i en helt ny dager, bland annat att tiopentals betydelse för dödsfallet kan ha varit minimalt, att koncentrationssvaren i blod inte var helt säkra, att det sätt på vilket koncentrationerna bestämts varken är önskvärt eller praxis inom rättstoxikologin, att det kan riktas kritik mot beräkningen av tiopentalkoncentrationen i blodet, att kvantifieringen i urin har skett på ett icke önskvärt sätt och inte enligt praxis, att vad koncentrationen var vid dödens inträde är långt mer osäkert, att Mörland tvivlade på om barnet ens levde när det fått tiopental, samt att om fler prover tagits vid obduktion och analyserats för förekomst av läkemedel så hade detta i väsentlig grad kunnat ge bättre svar.
Hur kan RÅ anse att detta inte var omständigheter som ställde åtalet i en ny dager? För oss är det tydligt att yttrandena från Rättsliga Rådet och Mörlands svar innebar att det rådde enorma tvivel om ett brott överhuvudtaget hade begåtts. I ett sådant läge borde åtalet inte ha fullföljts.
Barnläkarens liv förstördes av en dåligt skött brottsutredning. Hon hade hoppats att RÅ skulle stå upp för rättssäkerheten och reda ut de problem som trots allt uppdagats i fallet. RÅs granskning utmynnar dock i att åklagarna i ”barnläkarfallet” inte gjort något fel samt att det finns skäl att överväga en specialisering hos åklagare för handläggning av misstankar inom hälso- och sjukvården.
Men om det inte har begåtts något fel av åklagarna i ”barnläkarfallet”, behövs väl ingen specialåklagare? Däremot behövs en ny granskning av hur målet skötts. En granskning som även kritiskt och objektivt vågar bemöta de frågor som Barnläkaren ställt.
Björn Hurtig Viveka Lindén
Försvarsadvokat Överläkare, docent
PS. Viveka Lindén har själv undanbett sig att vara med på bild.
