Rättsväsendets bristande resurser och därmed förknippad rättsosäkerhet är föremål för en livlig debatt. Inom miljöområdet har debatten om vårt klimat och miljöförstöringen under det senaste året tagit fart på nytt, bl.a. beroende på att växthuseffekten börjar göra sig alltmer påmind. I detta sammanhang framkommer ofta en önskan om hårdare tag mot dem som bryter emot reglerna i miljöbalken. Miljöåklagarnas arbete med att åtala misstänkta förseelser mot reglerna i miljöbalken brukar ofta framhållas då debattens vågor går höga. Beivrandet av miljöbrott är en viktig fråga. Inrättandet av speciella poliser som utreder eventuella brott och åklagare visar att politikerna har tagit frågan på allvar, vilket är mycket bra. Miljöåklagarna hade tidigare stora problem med att beivra miljöbrott. Detta ledde till att de straffrättsliga reglerna kom att få ett nytt utseende från och med årsskiftet 2006/2007. Miljöåklagarna anser sig därmed ha fått bättre regler att tillämpa vilket bör leda till effektivare rättstillämpning. Därmed borde väl allting vara i sin ordning?
Ett problem, som inte brukar ventileras i dessa sammanhang och som kan sägas vara en del av förklaringen till varför miljöåklagarna har haft så svårt att beivra miljöbrott, är den stora skillnad som finns mellan de olika miljöåklagarnas syn på i vilka fall som åtal bör väckas. Skillnaderna i bedömningen är anmärkningsvärt stora. Om en handling skall bli föremål för åtal eller inte avgörs idag främst av vem som är åklagare i det aktuella fallet. Detta leder till en mycket bekymmersam situation, för dem som driver företag i allmänhet och för den misstänkte i synnerhet, eftersom det är i princip omöjligt att på förhand avgöra om åklagaren verkligen bedömer gärningen som ett brott och kommer att välja att väcka åtal. Självklart finns det alltid, och skall även fortsättningsvis finnas, ett mått av personlig bedömning då åklagaren skall avgöra frågan om åtal. Men när det gäller miljömålen har det gått så långt att det ibland kan vara totalt omöjligt att på förhand avgöra om en handling kommer att bedömas som brottslig eller om åtal kommer att väckas. Detta är även en del av orsaken till att en så hög andel åtal har ogillats av domstolarna. Det har exempelvis funnits fall där miljöåklagare har väckt åtal utan att ens förstå grundläggande fakta i målet såsom de tekniska förutsättningarna för utsläpp och vilken del förutsättningarna haft i orsaken till den aktuella händelsen. Detta ställer i sin tur större krav på att domstolarna har kunskaper om och erfarenhet av mål med miljörättslig anknytning så att de kan hantera målen på ett korrekt sätt.
Situationen är naturligtvis allt annat än optimal. Domstolarna belastas med åtal som närmast är att betrakta som obefogade. Detta leder till ökade kostnader för samhället. Vidare kan den misstänkte i ett miljöbrott aldrig känna sig säker på om åtal kommer att väckas eller inte, något som får sägas vara anmärkningsvärt för en rättsstat som Sverige. Det kan vara direkt katastrofalt för en företagare att bli åtalad för miljöbrott då ett åtal ofrånkomligen leder till dålig publicitet. Sådan badwill kan vara mycket svår att värja sig ifrån även om personen i fråga senare frias i rätten. Det måste därför vara Åklagarmyndighetens och i synnerhet Utvecklingscentrum i Malmös plikt att på allvar ta tag i denna fråga. Miljöåklagarna måste tvingas att hålla en mer enhetlig praxis för att inte rättssäkerheten helt skall sättas ur spel. Annars riskerar en situation uppstå där företagen avstår från att bygga ut/förändra sin verksamhet då man är rädd för att detta enbart leder till åtal. En sådan ordning skulle vara hämmande både för samhället och för miljön. Större miljöproblem är väl knappast syftet med miljöåklagarnas arbete?
Viktor Bohman, Jur.kand.
Mikael Westin, Advokat
Pia Pehrson, Advokat
Samtliga verksamma vid miljörättsavdelningen vid Foyen Advokatfirma
