”Juridisk gissningslek gör bolag ansvarigt för annans verksamhet – 30 år senare”
DEBATT – av advokat Viktor Falkenström, Hamilton Advokatbyrå, Karlstad
Begreppet verksamhetsutövare är ett av miljörättens både mest centrala men även mest svåra begrepp. Den centrala aspekten ligger i det faktum att om man anses vara verksamhetsutövare – det vill säga den som bedriver en verksamhet som på ett eller annat sätt erfordrar tillstånd eller annan sanktionering enligt miljöbalken – så har man ett mycket långtgående ansvar.
Mycket av reglerna i miljöbalken knyter an till detta begrepp och att klargöra vem som är verksamhetsutövare är således startpunkten för i princip alla ingripanden enligt miljöbalken.
Det svåra i begreppet verksamhetsutövare är att det inte finns någon legaldefinition på vad som avses. Lagstiftaren har lämnat detta till praxis att avgöra och genom åren har vissa grundprinciper utkristalliserats. Man brukar tala om att en verksamhetsutövare är någon som har faktisk och rättslig förmåga att ingripa i den fråga som saken gäller.
Av särskilt intresse är frågan om verksamhetsutövare i ärenden som gäller 10 kapitlet miljöbalken. Det som regleras här är ansvar för verksamheter som har orsakat miljöskador.
Detta innebär att det som det ofta blir frågan om är att en tillsynsmyndighet kan konstatera att det på en fastighet finns eller har funnits en verksamhet som har gett upphov till skador på miljön. Detta måste åtgärdas genom utredningar och i slutändan sanering.
Utgångspunkten är alltid att den som har skräpat ned ska städa upp efter sig, vilket är en grundtanke som genomsyrar mycket av miljölagstiftningen.
Det som har hänt de senaste fyra-fem åren är att mark- och miljödomstolarna får anses leda en utveckling mot att verksamhetsutövarbegreppet blir mera omfattande. Som praktiker på området så är det i dagsläget inte helt lätt att klargöra för en klient var gränserna går – de är inte exakt fastslagna.
Detta gäller särskilt frågor om ansvar enligt 10 kapitlet miljöbalken där ansvaret rör sig mot ett långt mera omfattande ansvar än vad som rimligen kan ha varit tanken från början.
Utvecklingen på området kan illustreras med ett avgörande som nyligen kom från Mark- och miljööverdomstolen (M 7133-15). Målet gällde Bäckhammars bruk, beläget utanför Kristinehamn i Värmland.
Länsstyrelsen i Värmland hade förelagt Nordic Paper, som äger bruket, att genomföra miljötekniska utredningar på några äldre deponier. Dessa deponier består troligen av material som kommer från verksamhet som bedrevs vid bruket förr i tiden, den sista av de tre deponierna har troligen avslutats i slutet av 1970-talet.
Länsstyrelsen ansåg att det ålåg Nordic Paper att genomföra de aktuella undersökningarna då bolaget ska ses som verksamhetsutövare.
Bolaget menade dock motsatsen och anförda bland annat att Nordic Paper aldrig hade bedrivit verksamhet vi deponierna. Detta gjordes av den dåvarande ägaren till bruket, ett bolag som gick i konkurs och efter konkursen upplöstes år 1984. Nordic Paper är ett helt annat bolag med ett annat organisationsnummer och kom att bli ägare till bruket först år 2008.
Den verksamhet som har lett till behov av deponering av avfall har inte heller bedrivits sedan lång tid tillbaka, dagens verksamhet ser helt annorlunda ut. Vidare så äger inte bolaget samtliga av de fastigheter där deponierna är belägna. Därmed så menade bolaget att man inte var rätt adressat för föreläggandena.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar dock i sin dom att då Nordic Paper tog över bruket så fortsatte man den miljöfarliga verksamheten som pågått under drygt 150 års tid. Denna verksamhet har under hela tiden bedrivits under en obruten kedja och den senaste länken i denna kedja är Nordic Paper. Eftersom de aktuella deponierna är en del av denna miljöfarliga verksamhet är bolaget rätt adressat för föreläggandena.
Att bolaget inte äger alla fastigheter spelar för denna bedömning ingen roll. Eftersom ärendet började som ett föreläggande från länsstyrelsen blir Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) sista instans.
MÖD:s avgörande får enligt undertecknad ses som uppseendeväckande men ändå logiskt. Det sistnämnda med hänsyn till den utveckling av begreppet verksamhetsutövare som nämnts ovan.
Problemet med MÖD:s resonemang är att det till viss del bortser från vissa grundläggande problem. Till att börja med gäller det frågan om faktiskt och rättslig förmåga.
Nordic Paper har inte, eftersom de inte ägde bruken när deponeringen pågick, haft något som helst inflytande över själva den miljöfarliga verksamheten. Vidare så är det så att deponierna inte har använts överhuvudtaget av bolaget. Om man dessutom lägger till det faktum att bolaget inte ens äger alla de fastigheter där deponierna finns så är det oerhört svårt att se hur Nordic Paper skulle kunna ha rättslig och faktisk förmåga att agera.
Mark- och miljööverdomstolen verkar i denna del av domen mena att det är möjligt att använda regeln i 28:5 miljöbalken – en regel som gör det möjligt för länsstyrelsen att ge en part rätt till tillträde till annans mark för att avhjälpa ett miljöproblem, för att ge bolaget möjlighet att agera. Denna regel bör dock inte kunna användas som ett skäl för att kunna påstå att någon är verksamhetsutövare.
Såsom praxis ser ut ska bedömningen göras för sig, något annat är inte rimligt. I annat fall förlorar frågan om rättslig och faktisk förmåga sin relevans.
En annan aspekt som kan leda till verksamhetsutövaransvar är så kallat organisatoriskt samband. Med detta avses att det finns en koppling mellan två bolag, vanligen i form av moder/dotter relation. I detta fall kan dock något sådant samband inte anses finnas. Nordic Paper hade nämligen inget som helst samband med de tidigare ägarna till bruket.
Bolaget har köpt bruket av tidigare ägaren och om man går hela tiden tillbaka till den part som rent faktiskt drev verksamhet vid deponierna så är det ett bolag som efter konkurs är upplöst. Det är alltså två helt olika bolag som inte har något som helst med varandra att göra.
Sett ur detta perspektiv är det svårt att se hur Nordic Paper skulle ha något samband med tidigare ägare. MÖD verkar i sitt avgörande göra en poäng av att bruket är den gemensamma nämnaren. Detta är dock inte i linje med tidigare praxis på området, det har krävts mer för att visa organisatoriskt samband.
Slutligen måste man konstatera att MÖD inte verkar ha beaktat hur avgörandet kan påverka utanför miljörättens område. Det som har hänt här är att det bolag som egentligen skulle ha varit ansvarigt har gått i konkurs. Denna konkurs har sedermera avslutats och bolaget finns därmed inte längre kvar.
Hade konkursen levt kvar så skulle föreläggandet ha riktats antingen mot bolaget i konkurs eller konkursboet. Med den praxis som de senaste åren kommit vad gäller konkursbons miljöansvar så är det troligt att det hade varit konkursboet som skulle vara ansvarigt att följa det nu aktuella föreläggandet.
Det nu aktuella avgörandet innebär att en framtida ägare av en verksamhet som konkursboet har sålt för i runda slängar 30 år sedan medför ett problem för framtida ägare. För Nordic Papers del så innebär det att eftersom frågan om deponierna inte löstes i samband med konkursen så får detta bolag lösa frågan. Med tanke på vad som nämnts ovan om hur liten koppling Nordic Paper har till deponierna finns det en risk att den nya praxisen riskerar att medföra problem för en konkursförvaltare som ska sälja egendom som liknar den i det aktuella fallet.
Detta kan bli ännu ett riskmoment som en potentiell köpare måste räkna med och det kan leda till att färre aktörer är intresserade.
Sammantaget så måste anses att avgörandet visar att praxis på frågan om verksamhetsutövarbegreppet börjar utvecklas på ett sätt som inte det inte kan anses att det var tänkt från början. Avgörandena om verksamhetsutövarbegreppet får också följdeffekter inom andra rättsområden såsom konkursrätten vilket i dagsläget är en aspekt som inte domstolarna beaktar alls.
Slutsatsen måste därför bli att lagstiftaren måste ta kontroll över verksamhetsutövarbegreppet och införa en legal definition. Detta så att alla de parter som verkar på områden som berörs av begreppet har någon som helst möjlighet att förutse eventuellt framtida ansvar. Detta är nämligen i dagsläget mer och mer av en gissningslek.
