Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Byråkrati måste vägas mot rättssäkerhet – för vem gynnas av att regler kring byggande tas bort?”

Debatt
Publicerad: 2016-06-01 10:18

DEBATT – av Tyrel Jonsson, försäkringskonsult med 25 års erfarenhet av naturkatastrof- och miljöskador

 

Att bygga i storstadsregioner är ingen lätt fråga och alla är till slut förlorare om inte frågor belyses på ett allsidigt sätt där samtliga intressen kommer till tals. Hur ska vi annars kunna kalla oss en demokrati? Det har förekommit tal om åsiktskorridor i olika frågor och jag vill påstå att det gäller plan och byggfrågor också.

Det förekommer också en och annan Orwellsk omskrivning där exempelvis konceptet ”gröna samband” bekvämt glöms bort. För Stockholms län är några av de viktigaste gröna sambanden de så kallade gröna kilarna som går från kranskommuner inåt och avsmalnande mot centrala Stockholm.

Politiker och tjänstemän i Stockholms stad talar istället om ”samband mellan bostadsområden”. Positivt värdeladdade ord som ”samband” används för att sälja in motsatsen till naturintressen och bryta sönder de gröna kilarna.

Utredningar under Attefalls tid som minister är i fler fall bottennapp och i synnerhet Attefallshusen. Från ett lagstiftningsperspektiv undrar jag om någon lag som den har fått så grav kritik från Lagrådet och ändå gått igenom i riksdagen. Det är då i avsaknad av efterfrågade ändringar som skyddar medborgares rättsliga intressen.

I realiteten har man med lagparagrafer om Attefallshus tagit bort medborgares rätt att överklaga nybyggnader som även påverkar grannens rättigheter, eftersom grannen har en egen detaljplan som förväntas gälla. Detaljplanen och byggloven är det som utgör värdet på en bostadsfastighet förutom marken och byggnader i sig. Det är en genom köp förvärvad rättighet och förutsätter en långsiktig förutsägbarhet.

Det blev tack och lov inte heller många Attefallshus och de Attefallshus som löst något bostadsproblem får man leta med ljus och lykta efter. Ett omfattande ingrepp i medborgares rättigheter för att åstadkomma ingenting i bostadsförsörjningen.

Lika lite som någon ska få påverka sina grannar på ett omfattande sätt så gäller också det omvända. Det här en fråga om allmän och ömsesidig hänsyn som finns som grannelagsrättsliga paragrafer i jordabalken vilket fanns redan i 1734 års lag. Det finns idag redan en flexibilitet i de tillfälliga bygglov som kan medges för fastlagda detaljplaner upp till tio år, ändå drivs frågan om flexibla detaljplaner som en lösning på ett konstruerat problem.

Kommuner kringgår ibland dessa regler på allehanda påhittiga och rättsstridiga sätt, så där vågar jag påstå att skärpta regler skulle behövas. Inte ens när kommuner förlorar mål i Mark och Miljööverdomstolen rättar man sig alltid efter dessa domar. Ämbetsmannaansvaret är i praktiken omöjligt att tillämpa vid den lägre graden av vårdslöshet mot politiker och kommunala tjänstemän.

I och med det kan man fortsätta på kommunal nivå våga sätta rikets lagar ur spel när det passar, då det ska mycket till innan grov vårdslöshet tillämpas inom stadsbyggnadsfrågor. Enda undantaget är mutbrott som faller under andra paragrafer men det är svårt att få anmälningar om detta eftersom det inte finns brottsling och brottsoffer ”i vanlig” mening.

De förslag som finns att avgiftsbelägga överklaganden är förkastligt. Du kan överklaga ett detaljplanärende eller bygglov för att någon annan inskränker dina rättigheter genom att du har en detaljplan för din fastighet. Ska du behöva betala för någonting som är din rättighet att försvara mot inskränkningar, men där kostnaden uppstår för att någon annan får ett bygglov eller en detaljplan godkänd? Det är en helt felaktig utgångspunkt. Det är att ta till storsläggan för att ge ändrade och sämre förutsättningar för rättssäkerhet och allsidig prövning av olika intressen. Allmänintresset måste också få komma till tals liksom natur- och miljöintressen.

Ingen kommer att sörja om länsstyrelsen försvinner som rättsinstans i plan och bygglovsmål. Men då ska man komma ihåg att de sattes in som reserv när man ville korta instanskedjan redan tidigare. Nu finns flera goda skäl till att länsstyrelsen inte ska vara instans på detta sätt.

För det första är länsstyrelsen fortfarande tillsynsmyndighet för vissa frågor. För det andra är det regeringens förlängda arm och har intressen av att driva andra frågor. När länsstyrelsen som ny instans fick fatta beslut i bygg- och planmål identifierades problem med de olika rollerna.

Man har också förundrats över att länsstyrelsen i vissa regioner ensidigt tillämpar exploatering framför andra intressen. Länsstyrelsen har i flera län helt enkelt sorterat bort och inte kommenterat invändningar i bygglovsmål eller till och med lagt in invändningar från personer som inte överklagat i någon annans överklagande.

Man kan också fråga sig hur varken länsstyrelse eller mark- och miljödomstol i överklaganden ser rena övertramp i lagtolkning och rättstillämpning som slutligen Mark- och miljööverdomstolen sätter stopp för?

Men att det förekommer ska då uppvägas av rätten att få saken prövad i högre rätt.

Det är brist på bygglovshandläggare. Det ordnas kurser för bygglovshandläggare som redan arbetar med det och om det bara vore ren vidareutbildning är det bra. Bygglovshandläggare med kort erfarenhet som varken har kvalifikationer inom samhällsbyggnad, eller som ingenjörer eller med några juridikkunskaper, kan snabbt stiga i graderna till vice bygglovs­chef. Då undrar man lite hur det står till med kompetensen i den kommunala organisationen.

Det finns bygglovshandläggare som missbrukar sakägarkretsen på ett medvetet felaktigt sätt. Genom att utvidga de som tillfrågas som ”sakägare” men som inte är berörda, får man många fastighetsägare som inte invänder. Den som verkligen är berörd och invänder blir då mycket ensam kvar och riskerar att bli utpekad som okynnesöverklagare om den fortsätter hävda sin ståndpunkt.

Det handlar inte här om att riskera att missa sakägare och därför få ta om bygglovsprocessen, vilket skulle vara ett legitimt skäl att ta med flera sakägare. Tvärtom finns det handläggare som helt bortser från krav på bygglov genom okunnig eller medveten misstolkning av lag, som sedan medför långa rättsprocesser innan bygglovet upphävs.

För tillsyn av kommuners tillsyn har länsstyrelsen en synnerligen verkningslöst instrument då det till exempel inte är lagkrav att kommunen ska ha en tillsynsplan. Kommuner kan idag både strunta i planen och underlåta att utföra uppgiften.

Ändringar av lagar ska ha en inneboende tröghet så att inte det kan vara styrt av politikers nycker med ibland nog så ogenomtänkta förslag. Nu förekommer en mängd närmast likriktade artiklar om att lätta på regelverken kring byggande och det serveras som lösningen på avsaknad av bostäder i storstadsregioner.

Mark att bygga på är en bristvara i storstadsregioner och det driver upp priserna. Så länge det finns köpkraft påhejad av låga räntor så finns ett stort intresse hos byggentreprenörerna av att bygga i storstäder, i synnerhet dyra bostads­rätter och fristående hus där marginalerna är högre. Det är dessutom lite märkligt med fristående hus om man ska maximera boytan och ge bostäder åt många.

Hyresrätter som byggs av allmännyttan är ett minne blott. De bostäder för de unga människor som har svårt att få arbete, eller inte tillräckligt bra betalt för att ha råd med bostadsrätter, byggs knappt och det kan inte ensidigt förklaras med ”regelkrångel”.

På 1990-talet utmålades byggindustrin som bovarna bakom höga priser och lågt bostadsbyggande. Nu utmålas istället kommuner och enskilda medborgare som problemet.

Idag har byggindustrin hittat sätt att effektivt framföra sina intressen, var har medborgarna sitt forum för att göra det? Vi ser medborgare utmålas som okynnesöverklagare och rättshaverister. Det är en syn som framförs av tjänstemän i vissa kommuner och det säger nog mer om dessa tjänstemän än det ger en rättvisande bild av medborgarna.  

Sveriges Kommuner & Landsting, SKL, lät för något år sedan konsult­företaget Sweco gå igenom vad som påstås vara kommunala problem som hindrar byggande. En motbild är att byggentreprenörer har mycket mark tilldelad, men de bygger inte på alla ställen där de fått lov och lägger projekt i malpåse. En anledning uppges vara att det inte anses vara lönsamt av byggentreprenörsföretagen. Det stämmer inte med kommunens och medborgares önskemål att få byggt där inom rimlig tid.

Med brist på mark i storstäder blir frågan tydlig om det är lämpligt att bygga överallt där byggentreprenörer och politiker kommer överens att bygga. Stockholms Stad skulle tillåta bostadsbyggande i Kräppladalen, ett av Stockholms nio kärnområden med skyddsvärd natur. Det enda kärnområde som inte ännu blivit naturskyddsområde. Om inte ens det området ska skyddas, vad är då skyddat mot en exploatering för bostäders skull?

Jag kan inte låta bli att undra över om Skanskas miljöpolicy ”att bygga grönt” betyder att man ska bygga där det är grönt, som i Kräppladalen, för att sedan inte vara grönt längre? Eller miljöpolicy för BoKlok/IKEA som talar om ”inneboende gröna värden”, är det krukväxter inomhus istället för riktig natur utomhus i Kräppladalen?

Den andra frågan är i det fallet att området Kräppladalen är en topografisk sänka. Det betyder att vatten kommer i en framtid, men man vet inte när, att översvämma större delen av området. Kräppadalen inbegriper Stockholms Stads största våtmark invid de tänkta bostäderna. Gröna ytor ger skydd mot översvämning, då gröna ytor används för avdunstning, infiltration av både direkt regnvatten på ytorna och det dagvatten som hamnar där. Överskottsvatten går vidare för uppsamling i sjön Magelungen.

I England har stora problem uppstått där en kombination av mer nederbörd och bygglov på felaktiga platser medfört stora översvämningsrisker. En följd av detta medför att man har svårt att försäkra byggnader i vissa områden. Staten har tvingats gå in för att garantera att försäkringsbolagens utbetalda ersättning för översvämningar finansieras av staten. Det framstår att snabba och ogenomtänkta beslut leder till stora kostnader senare.

I Sverige är vissa vattenskador normalt undantagna i försäkringar, även om vissa försäkringar har mer omfattande skydd mot översvämning. Varken privatpersoner eller försäkringsbolag skulle förväntas bära den risken, men det kortaste strået drar alltid fastighetsägaren när samhällsplaneringen brister.

Om man gör rätt i planeringen från början så avstår man från att bygga i vissa områden. Det här om något talar för att inskränkningar i allmänintressen och miljö- och naturintressen inte ska få ske. Fort men fel kan förhindras om det får finnas en motvikt som ser till annat än byggentreprenörers och politikers kortsiktiga intressen.

Så vilka intressenter är det som ska ha regelförenklingar och på bekostnad av vem och vad?

Är det byggregler och anvisningar så att vi undviker problem med enstegstätade fasader? Är det regler som försäkringsbolag driver fram för att det inte ska bli vattenskador i våtutrymmen på grund av felaktiga byggmetoder? Är det regler kring bygglov som tar ifrån medborgare rättigheter att höras som intressent och sakägare?

Kan det vara de redan nu bristande regler som lagkrav på kommunal tillsyn som ska minskas? Ska vi minska antalet instanser i plan- och bygglovsmål istället för att stärka de befintliga och tillföra de resurser som behövs? Ska vi bortse från att översvämningar riskerar att öka i antal och omfattning och samtidigt bygga i fel områden?

Regler och lagar som är till för att skydda svagare och oorganiserade grupper kommer att slå mot deras intressen när det gäller att ta bort regler. Onödig byråkrati är en annan sak, men i myndighetsutövning måste det vägas mot rättssäkerheten.

Nej, skärp regler om ämbetsmannaansvar och ha bara krav på vårslöshet för att döma tjänstemän och politiker, stärk länsstyrelsens roll och mandat att utföra tillsyn mot trilskande kommuner, inför en högre grad av direkt verkställande i domar där bygglov upphävts och när det gäller regler för Attefallshusen – gör om gör rätt.

 


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se