”Den svenska tryckfrihetsprocessen strider mot Europakonventionen”
DEBATT – av Torgny Jönsson, ordförande för föreningen Reclaimjustice
Det vilar någonting starkt demokratiskt över idén bakom juryrättegångar där vanliga medborgare tillåts avgöra skuldfrågan i brottmål – avgöranden som därefter inte får överklagas till högre instans då avsikten med denna form av direktdemokrati skulle utraderas.
Tanken är vacker men kanske är det dags att åtgärda en av de verkligt problematiska bristerna i svensk rätt. En oklarhet och brist som gång efter annan erbjuder mediedrakarna möjlighet att undgå ansvar för förtal.
Utgången i mål som avser Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) avgörs av en jury. Enligt gällande rättsordning har juryn endast att besvara frågan om en bestämd uppgift utgör förtal eller ej.
Vid ett nej – det vill säga en friande dom – meddelas inga domskäl och juryns beslut får inte överklagas.
Juryn, bestående av nio personer, utses ur en politiskt sammansatt valkrets, vanligen från kommun- eller landstingsfullmäktige. Juryledamöter rekryteras från de politiska partierna och kan inte ses som slumpmässigt utvalda medborgare.
Redan 1993 fälldes Sverige för brott mot artikel 6.1 Europakonventionen då Europadomstolen i Holm-målet fann att det förelåg legitima skäl att ifrågasätta den svenska ordning där juryledamöter utses på partipolitiska grunder.
Holm hade väckt enskilt åtal i ett tryckfrihetsmål om förtal mot en person med anknytning till det socialdemokratiska partiet som publicerat en bok på ett förlag med nära band till samma parti. I boken förekom beskyllningar mot Holm om att ha ägnat sig åt högerextremistisk verksamhet. Sedan juryn lottats kom majoriteten, bestående av socialdemokratiska juryledamöter, att frikänna den åtalade.
Juryn i Holm-målet ansågs av Europadomstolen varken vara oavhängig eller opartisk med hänvisning till dess partipolitiska och ideologiska anknytning.
Utslaget i Holm-målet borde ensamt ha utgjort skäl för att avskaffa den rättsosäkra ordning som jurysystemet utgör. Trots att 23 år har förflutit sedan Europadomstolens sågning av det svenska jurysystemet har ingenting skett för att anpassa lagstiftningen efter konventionsbestämmelserna.
Eftersom det vid friande jurydomar inte redovisas några domskäl är det omöjligt att i efterhand avgöra huruvida det jäv som kan antas ha förekommit har inverkat på avgörandet. Objektivt sett måste rekvisiten för jäv anses täckta när det finns risk för att partitillhörighet ska styra avgöranden.
Vid Europadomstolen har dessutom genom en lång rad avgöranden utvecklats en praxis där avsaknad av domskäl anses strida mot artikel 6.1. Avsaknaden av domskäl gör det omöjligt att veta om domstolen har försummat att pröva vissa yrkanden eller grunder, bortsett från bevisning eller prövat dem men underlåtit att klargöra varför man inte ansett dem hållbara (se Danelius Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s.295).
Europadomstolen slår fast att det måste finnas domskäl som gör klart för parterna att domstolen har tagit ställning till yrkanden och invändningar. Ett friande ”nej” är att betrakta som ett omotiverat avvisningsbeslut snarare än som en dom.
Bristen i överklaganderätt i mål rörande TF och YGL medför ett rimligt ifrågasättande om den som anser sig utsatt för förtal i en reell mening har tillgång till ett effektivt rättsmedel.
Artikel 13 i Europakonventionen rör rätten till effektiva rättsmedel. Hit hör möjligheten att överklaga ett utslag i första instans – någonting som medfört att Sverige tvingats till reformer inom rättsväsendet. En konsekvens är att de tidigare förekommande överklagandeförbuden inom viss förvaltningsrättslig lagstiftning har tagits bort.
I mål som avgörs av jury finns en teoretisk möjlighet att överklaga med hänvisning till rättegångsfel alternativt felaktig rättstillämpning. En möjlighet som i allt väsentligt får ses som illusorisk då det inte finns något att utläsa i ett ”nej” – annat än just bara nej.
För att ett rättsmedel ska ses som effektivt och uppfylla artikel 13 krävs att de som fattar beslut handlägger ärendet opartiskt. En förutsättning som utesluts genom avgörandet i Holm mot Sverige.
Utan redovisning av domskäl går inte heller att avgöra omfattningen av juryns prövning och därför ska TF och YGL, på samma sätt som i Europadomstolens mål Peck mot Storbritannien, underkännas som effektiva rättsmedel för uppfyllande av den i artikel 8 angivna rätten till skydd mot förtal och ärekränkning.
Genom juryutslag som inte motiveras är det dessutom höljt i dunkel varför förtalsgrundande uppgifter inte leder till fällande domar. Ordningen kullkastar därmed varje möjlighet till en enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning på tryckfrihetsområdet.
Allvarligt är att rättsordningen missgynnar den som anser sig ha utsatts för kränkning av privatlivet genom förtal och gynnar medierna på ett otillbörligt sätt. Justitiekanslern avstår regelmässigt från att väcka åtal för förtal och hänvisar den som utsatts för förtal till att väcka enskilt åtal – en mycket kostsam och riskfylld process som ofta ska föras mot de resursstarka mediehusen.
Sverige har haft oceaner av tid till förfogande för att anpassa processen på tryckfrihetsområden efter den konvention som vi har förbundit oss att uppfylla, och som utgör del av Svensk grundlag, utan att lyckas. Omfattande utredningar har iscensatts men ingen med sikte på att förbättra rättssäkerheten, de kränktas ställning i processen eller följa den förödande kritik som utslaget 1993 i Holm-målet innebar. Det saknas helt enkelt vilja till frivillig rättelse.
Jurysystemet med utslag som saknar domskäl och inte är överklagbara står enligt min uppfattning i omedelbar konflikt med den praxis som utvecklats vid Europadomstolen.
Torgny Jönsson vann för ett drygt år sedan ett uppmärksammat tryckfrihetsmål i Högsta domstolen. I domen slås det fast att han utsattes för förtal i en studentuppsats från Linköpings universitet.
Foto: Reclaimjustice
