”Uteslutet göra äktenskapsbalkens jämkningsregler internationellt tvingande”

DEBATT/REPLIK – av Ulf Bergquist, advokat och fd ledamot i den expertgrupp som på EU-kommissionens uppdrag utarbetade förslaget till EU-bodelning

Jur.kand Hemrin Ardil har skrivit en artikel (Dagens Juridik 2016-05-09) om EU:s kommande förordning om makars förmögenhetsförhållanden (nedan av mig kallad EU-bodelning).

Ardil påstår att problem kan uppstå när EU-bodelning antagits, eftersom ”den svenska domstolen inte kommer att kunna tillämpa ÄktB:s jämkningsregler, när ett bodelningsresultat blivit oskäligt på grund av en utländsk rättsordning”. Hon föreslår därför att ÄktB:s bestämmelser skall omformuleras så att det tydligt framgår att de skall vara internationellt tvingande (det vill säga de svenska jämkningsreglerna skall alltid gälla oavsett vilken lag som är tillämplig enligt EU-bodelning).

Ardil visar betydande kunskap om såväl nuvarande internationellt privaträttsliga regler (IP-regler) på bodelningsområdet som förslaget till EU-bodelning. Samtidigt avslöjar artikeln bristande förståelse för vad det innebär att delta i internationellt juridiskt samarbete.

Att delta i sådant arbete har stora fördelar för personer med internationell anknytning (till exempel den som flyttat till annat land, gift sig med en utländsk medborgare eller har egendom i utlandet). För den som helt saknar internationell anknytning förändras däremot ingenting. En sådan person ”förlorar” alltså ingen rätt den har genom att Sverige deltar i internationellt samarbete.

Utan internationellt samarbete kan en bodelningstvist komma upp i domstolar i flera länder parallellt, med risk för motstridiga domstolsbeslut. Vidare kan olika lagar komma att tillämpas på tillgångar som befinner sig i olika länder, vilket kommer att omöjliggöra ett samlat grepp om hur makarnas tillgångar skall bodelas. Dessutom kommer svenska domar i allmänhet inte att erkännas i andra länder såvida de berör tillgångar i dessa länder. 

Dessa problem är själva bakgrunden till att det finns en bred majoritet inom EU för att utarbeta gemensamma IP-regler för att underlätta för personer med internationell anknytning.

Deltar man i internationellt juridiskt samarbete så är det dock en oundviklig följd att varje enskilt land inte kan sätta den egna lagstiftningen framför de gemensamt överenskomna reglerna. Om detta skulle ske från alla deltagande länder så skulle de gemensamma IP-reglerna totalt urholkas och fördelarna med gemensamma IP-regler gå helt förlorade.

I inledningen till förslaget till EU-bodelning skriver EU-kommissionen (Punkt 3.2. subsidiaritetsprincipen) följande:

”Målen med förslaget kan endast uppnås genom antagande av gemensamma bestämmelser om makars förmögenhetsförhållande, som måste vara fullständigt enhetliga i alla deltagande medlemsstater för att garantera rättsäkerhet och förutsebarhet för medborgarna. Unilaterala åtgärder från medlemsstaternas sida skulle således stå i strid med detta mål.”

De jämkningsregler, som Ardil oroar sig för inte alltid skall kunna tillämpas efter det att EU-bodelning antagits, är ÄktB 12:1 och 12:3.

I ÄktB 12:1 finns den i praktiken betydelsefulla ”femårstrappan”. Denna regel skall ses mot bakgrund av att våra svenska bodelningsregler i ett internationellt perspektiv är extrema på det sättet att huvudregeln är att all makarnas egendom delas lika (om makarna ej har ett äktenskapsförord). Enligt denna huvudregel kan en person, som gift sig med en förmögen make, skilja sig redan efter ett mycket kort äktenskap och då kräva att i bodelning få sig tilldelad halva den andra makens förmögenhet.

”Femårstrappan” hindrar sådana oskäliga resultat av den svenska huvudregeln.   

I de flesta andra länder i Europa är huvudregeln istället att de tillgångar som makarna ägde när de ingick äktenskapet automatiskt (utan äktenskapsförord) skall undantas från bodelning. Därigenom har dessa länder inte samma behov av en sådan jämkningsregel som vi i Sverige har i ”femårstrappan”.

Regeln i ÄktB 12:3 om jämkning av oskäliga äktenskapsförord tillämpas med stor försiktighet och har därför inte särskilt stor betydelse i praktiken.

EU-bodelnings huvudregel (Art. 26.1) föreskriver att tillämpliga bodelningsregler är reglerna i det land där makarna bodde när de gifte sig. Till exempel skall svenska bodelningsregler tillämpas för ett par som bodde i Sverige när de gifte sig, men som efter pensioneringen flyttat till Spanien.

Om makarna bott ”avsevärt mycket längre tid” i den stat, där de haft sitt sista gemensamma hemvist, kan domstolen besluta att tillämpa ”sista hemvistets lag” istället för ”första hemvistets lag” (Art. 26.3). Svensk bodelningslag kan således tillämpas på ett par, som gift sig i Tyskland och först bott där i fem år, men sedan flyttat till Sverige och bott här i fyrtio år.

Makarna kan också i avtal välja vilket lands lag som skall vara tillämplig (Art. 22.1). Till exempel kan makar som är svenska medborgare, men som bodde i Frankrike när de gifte sig, avtala att svensk bodelningslag skall tillämpas på deras äktenskap.

Ardil har pekat på denna lagvalsmöjlighet i EU-bodelning som ”särskilt problematiskt”, om denna möjlighet ”utnyttjas av den starkare maken i relationen, som kan få den svagare maken att underteckna ett för denne ofördelaktigt lagvalsavtal”. I EU-bodelning finns dock en regel (Art. 24.2), som avser att skydda en make mot att påtvingas ett oskäligt lagvalsavtal. Om den svagare maken bor i Sverige och lagvalsavtalet är påtvingat, kan en svensk domstol under vissa förutsättningar förklara det ogiltigt med stöd av den svenska avtalslagens ogiltighetsregler.

Ardils förslag, att ÄktB omformuleras så att dess jämkningsregler blir ”internationellt tvingande”, strider mot själva grundtanken i gemensam internationell lagstiftning och skulle aldrig accepteras av de andra deltagande länderna.

Ardil vill att Art. 30 om ”Internationellt tvingande regler” skall användas för att få ÄktB:s jämkningsregler att gälla oavsett EU-bodelnings regler om tillämplig lag. I EU-bodelnings inledning kommenteras Art. 30 så att den i undantagsfall kan tillämpas som skydd för familjens bostad. För att skydda familjebostaden kan den medlemsstat på vars territorium bostaden befinner sig således välja att tillämpa sina egna relevanta bestämmelser.

Art. 30 är således definitivt inte avsedd att utnyttjas för att varje land skall kunna göra om sina egna regler, så att EU-bodelning blir en chimär.