”Friande våldtäktsdomar beror ofta på att polis och åklagare brister i utredning och processföring”

REPLIK/DEBATT – av advokat Peter Hellman

I en debattartikel i gårdagens Dagens Juridik (2015-11-04) skrev Nina Rung, utredare hos polisen, att domstolarna fördummar män som står åtalade för våldtäkt genom att hävda att männen inte förstått att kvinnan inte ville. Uttalandet tyder på anmärkningsvärda kunskapsbrister om hur en domstolsprocess fungerar.

Det är nämligen inte domstolarnas roll att hävda någonting alls; domstolen bedömer endast vad som kan anses bevisat utifrån det processmaterial och den bevisning som läggs fram i rättegången.

Domstolen gör inga egna utredningar. Det är parterna – i en våldtäktsrättegång framför allt åklagaren och försvararen – som förfogar över vad det är domstolen har att döma över i målet.

I detta har parterna olika roller. Åklagaren, med polisens hela utredningsapparat bakom sig, har att bevisa den tilltalades skuld. Försvarsadvokaten har att – om han eller hon företräder en klient som säger sig vara oskyldig – göra sitt yttersta för att peka på brister i åklagarens bevisning och att föra in bevisning som visar att klienten inte är skyldig till det påstådda brottet.

Enkelt förklarat är det åklagaren som fullt ut skall bevisa att en tilltalad i våldtäktsmål förstod (eller var likgiltig inför) att kvinnan ifråga inte ville ha sex, det vill säga hade uppsåt att begå brottet.

Att bevisbördan är fördelad på det sättet är grundläggande i en rättsstat; den som anklagas för brott skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats och hans skuld lagligen har fastställts. Oskyldighetspresumtionen finns bland annat i artikel 6.2 i Europakonventionen och är därmed en av våra mest basala rättsstatliga principer.

Rung skriver dock att ”det är obegripligt att lagen tillåter sådana resonemang” när hon närmar sig frågan om huruvida den tilltalade haft uppsåt till brott eller inte. Det är särskilt graverande att en polis som dagligdags arbetar med brottsutredningar i våldtäktsmål visar denna brist på insikt om rättsstatliga grundprinciper.

Bevisningen står som sagt åklagaren tillsammans med Nina Rung och hennes kollegor för. Det är därför inte ett domstolarnas misslyckande när bevisningen inte räcker till fällande dom – det är polisens.

När Nina Rung vidare påstår att domstolen inte tar till sig av forskning och att domstolar fördummar de tilltalade i våldtäktsmål så är även detta inte primärt en kritik mot domstolen, utan en kritik mot henne själv som en del av den brottsutredande verksamhet som enligt Rung inte lyckas få ”tillräckligt” många tilltalade fällda.

Resonemanget utifrån generella procentsatser är i sammanhanget särskilt olyckligt – det är inte lämpligt att försöka läka brister i utredning och bevisning genom att sänka beviskraven eller att förbjuda vissa typer av resonemang i domstol bara för att få ett antal fällande domar som stämmer överens med Rungs bild av hur stor andel tilltalade som ”borde” dömas.

Utgångspunkten att de flesta tilltalade skall fällas till ansvar är av uppenbara skäl starkt problematisk.

Vad Rung tar upp om att allt fler våldtäkter anmäls utan att fler förövare åtalas är också det ett problem som helt och hållet ägs av polis och åklagare. Att inte fler anmälningar leder till åtal kan nämligen bara bero på en av två saker: Antingen finns det inte tillräckliga bevis att tillgå för att man skall kunna förvänta sig en fällande dom i domstol eller så har polisen inte skött sitt utredningsarbete på ett sådant sätt att tillräckliga bevis och ett tillräckligt underlag för fällande dom kunnat tas fram.

I det förra fallet är utgången självklar; finns inte tillräckliga bevis att tillgå skall ingen dömas för det påstådda brottet. Det senare är, hävdar jag, en stor del av det egentliga problemet i mycken brottsutredande verksamhet.

Utan att spekulera i orsakerna härtill kan jag konstatera att många brottsutredningar jag gått igenom i min roll som försvarsadvokat inte uppfyller de krav på robust och gedigen utredning som man kan förvänta sig. Genom att göra bättre och mer gedigna utredningar och genom att föra in forskningsrön och sakkunnigutlåtanden i varje rättegång kan sannolikt antalet fall där tilltalade, som Rung verkar tycka egentligen borde ha fällts, frias på grund av bristande bevisning hållas till ett minimum.

Det är lätt att skylla ifrån sig och hävda att det är den okunniga och fördummande domstolen eller den slemme försvarsadvokaten som är orsaken till friande domar i våldtäktsmål. Den verkliga orsaken är dock enligt min uppfattning med mycket högre sannolikhet att åklagare och polis brister i såväl utredning som processföring.

Åklagarens mål i domstolen är dock aldrig starkare än den utredning polisen presenterat. Det är därför dags att börja ifrågasätta framför allt polisens roll i de uppmärksammade mål där personer tilltalade för våldtäkt gått fria. Gör polisen gedigna och robusta utredningar med tillräcklig skyndsamhet i samtliga fall där våldtäkter anmäls så kommer helt naturligt även bevisningen i domstolarna oftare att hålla måttet.

I dag är så inte alltid fallet – till men för såväl brottsutsatta kvinnor som, när debatten tar sig formen att man skall förändra lagstiftningen så att det blir lättare att meddela fällande domar i våldtäktsmål, för hela rättssamhället.

Avslutningsvis skall sägas att det stora antalet våldtäkter och sexualbrott i samhället givetvis är ett samhällsproblem som vi alla måste hjälpas åt att bekämpa. De lösningar som skisseras i Rungs artikel i form av bland annat utbildning kring sexuella gränser och normer är därför mycket viktiga och intressanta att diskutera.

Utgångspunkten för sådana diskussioner bör dock vara att antalet våldtäkter är just ett samhällsproblem och inte ett domstolsproblem. Detta samhällsproblem underbyggs av att endast en låg andel av alla anmälda våldtäkter leder till åtal, vilket inte kan sägas vara annat än ett polisens misslyckande.

Genom att inte tillsätta tillräckliga utredningsresurser för att säkra bevisning blir polisen en del av den samhällsnorm Rung säger sig vilja bryta. Att i det läget beskylla domstolen är helt fel utgångspunkt för att finna en lösning på det egentliga problemet.

Foto: Catharina Fyrberg