”Frågan om restriktioner för häktade – en omdebatterad fråga med fel fokus”
DEBATT/REPLIK – av Christine Chi, kammaråklagare, åklagarkammaren i Örebro
I en artikel i Dagens Juridik förra veckan (2016-03-17) framgår att lagmannen och regerings utredare av häktestider och restriktioner, Inger Söderholm, föreslår att det ska bli domstolarna som får besluta om restriktioner för häktade. Med anledning av detta har kammaråklagare Christine Chi skrivit en replik
Det svenska rättssystemet bygger på omedelbarhetsprincipen, koncentrationsprincipen och muntlighetsprincipen. Det innebär förenklat att det är vad som sägs vid rättegången som är av vikt för domstolens prövning.
Det är av den anledningen åklagaren kan anse att det finns en så kallad kollusionsfara som medför ett behov av att meddela restriktioner. Det är för att förhindra att den misstänkte förövaren till exempel påverkar brottsoffret, vittnen, gör sig av med bevismaterial m.m. som kan påverka den domstolsprövning som senare kommer att äga rum.
I andra länder läggs större vikt vid vad den misstänkte förövaren säger under polisutredningen. Mycket förenklat innebär det att den misstänkte förövaren ges tillfälle att ge sin inställning under polisutredningen och att det är den inställningen som gäller. Behovet av restriktioner är då kortvarigt.
De stora skillnaderna i lagstiftning och rättssystem medför olika långa häktningstider och behov av restriktioner.
Lagmannen Inger Söderholm, tillika regeringens särskilda utredare av häktestider och restriktioner, har vid ett seminarium hos Kriminalvården uppgivit att åklagaren är part i målet och att frågan om restriktioner av den anledningen inte ska prövas av åklagare utan domstol.
För det första. En åklagarens rätt att meddela restriktioner för en häktad person beslutas redan idag av domstol. Får åklagaren inget beslut så kan åklagaren inte meddela restriktioner. Den misstänkte och hans försvarare kan också, redan idag, begära domstolens prövning avseende specifika restriktioner som till exempel möjligheten att motta besök.
Lagmannen Inger Söderholm uppger att åklagaren är part. Den är en sanning med modifikation. Åklagaren är part i en rättegång men glöm inte bort att åklagaren har en objektivitetsplikt. Åklagaren tar alltså hänsyn till både det som är till fördel liksom det som är till nackdel för en misstänkt förövare. Långt ifrån alla de ärenden en åklagare hanterar kommer till domstolens prövning eftersom vi åklagare av objektiva skäl anser att bevisningen inte är tillräcklig.
Vid prövning av restriktioner tar åklagaren hänsyn till en rad olika faktorer. Är det proportionerligt mot bakgrund av brottslighetens art? Hur kan det påverka den misstänkte att sitta helt isolerad? Kan vi lätta restriktionerna genom att tillåta telefonsamtal/besök eller på annat sätt?
Lagmannen Inger Söderholm anser att frågan om restriktioner ska prövas av domstol.
För att en domstol ska kunna pröva frågan om restriktioner krävs att de är helt insatta i förundersökningen och de åtgärder som ska vidtas. Det innebär att domstolen ska ha kompetens i förundersökningsledning. För min del låter det som att domstolen i vissa fall ska agera såsom åklagare. Det löser inte problemen med restriktioner.
Det finns inget självändamål för en åklagare att meddela restriktioner. Behovet av restriktioner följer av den lagstiftning vi har i landet. Åklagaren använder de verktyg lagstiftaren har gett oss för att utföra vårt arbete, att utreda brott. Lösningen till att minska häktningstider, användandet av restriktioner mm utan att det ska påverka en kommande rättegång i domstol, är inte att inskränka åklagarens verktyg för att utreda brott. Det är att ändra lagstiftningen.
Behovet av restriktioner beror på att det svenska rättssystemet bygger på omedelbarhetsprincipen, koncentrationsprincipen och muntlighetsprincipen. Ändra det. Ändra till ett rättssystem där den misstänkte får lämna en redogörelse för sin inställning redan under polisutredningen och att det är den som gäller. Då kan vi komma till en lösning med frågan om restriktioner utan att minska rättssäkerheten för brottsoffren.
