”Du utgår från kommunintresset – jag utgår från den enskildes medborgarperspektiv”

REPLIK/DEBATT – av Barbro Lewin, med. dr. funktionshinderforskare, tidigare föreståndare för Centrum för funktionshinderforskning, Uppsala universitet

Under rubriken ”Så ska HFD:s uttalande om goda kontra de bästa levnadsvillkoren tolkas” (Dagens Juridik 2016-05-26) har juristen Love Blomquist svarat på min artikel i Dagens Juridik (2016-05-17) om ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD, mål nr 6460-14).

Våra olika synsätt framgår tydligt redan av Blomquists första påpekande: ”Målet handlar enkelt uttryckt om vilka möjligheter en kommun har att erbjuda ett boende någon annanstans än där den enskilde bor idag”.

Hans synsätt utgår således från kommunintresset. Mitt synsätt utgår däremot från den enskilde, det vill säga har ett medborgarperspektiv, och handlar om rätten för den enskilde att få fortsätta uppleva goda levnadsvillkor efter sina behov och önskemål. Det handlar om den offentliga maktens legitimitet hos dem som är beroende av den offentligt givna välfärden.

Blomquists första kritiska punkt gäller prejudikatsvärdet. Detta är en viktig punkt som rör tillämpningen av de politiska intentionerna: att tillämpningen är lagenlig.

Prejudikatsvärdet kan ha olika styrka och är av intresse för den lagstiftande församlingen. Att som i detta fall den mest framstående experten på området gör en helt annan tolkning av målet än majoriteten bör föranleda att riktigheten i utgången måste kunna diskuteras.

Blomquist påpekar att ”ett prejudikats konturer … blir tydligare när en välformulerad skiljaktig mening tydligt kan kontrastera och tydliggöra det sakliga innehållet i majoritetens ställningtagande”.

Vad innebär det för den enskilde? Kan ett sådant förtydligande ge möjlighet att sätta fokus på den enskildes inflytande enligt 6 § LSS tillsammans med en tolkning av de fundamentalt viktiga orden i den individrättsliga 7 § andra stycket LSS om att den enskilde ska tillförsäkras goda levnadsvillkor? Detta skulle innebära fokus på individintresset istället för kommunintresset. Öppnar sig därmed en möjlighet för begäran om resning? Att den kamp, som påbörjats 2014, i bästa fall skulle kunna få ett lyckligt slut efter några år?

Min åsikt är att kommunerna ska göra rätt från början, domstolen ska inte behöva komma in och städa efteråt. Då blir slutsatsen att politikerna måste förtydliga lagen, under förutsättning förstås att de anser att pluslagstanken ska upprätthållas och den starka individrättsliga LSS tillämpas som det var tänkt: att ge den enskilde möjlighet att leva ett värdigt liv med delaktighet i samhällslivet efter sina egna önskemål, förutsättningar och förmågor med hjälp av ett varaktigt, kompenserande stöd och ett långsiktigt, tryggt socialt nätverk.

Det är inte bara den personliga omvårdnaden som ska fungera. I det här fallet är det ytterst osäkert vad en tvångsflytt skulle innebära för det sociala nätverket med tanke på de omfattande kommunikationssvårigheterna.

Därmed kommer jag in på Blomquists andra kritiska punkt. Det är en synpunkt på kommunens manövreringsutrymme när det gäller kvaliteten på verksamheten i nutid och framtid, som Blomquist själv påpekar: ”om den enskilde kan tillförsäkras goda levnadsvillkor även i samband med en flytt”.

Goda levnadsvillkor är ett kvalitetsbegrepp. Kommunens verksamhet ska vara av god kvalitet (6 § LSS). Socialstyrelsen (2014) talar om tre kvalitetsbegrepp: struktur, organisation och resultat. Det kommunen kan göra är att skapa förutsättningar för måluppfyllelse genom sin organisation och struktur. Däremot kan kommmunen inte uttala sig om kvaliteten på resultatet i framtiden.

Det är inte självklart att en högkvalitativ struktur och organisation verkligen leder till att den enskilde i framtiden faktiskt kommer att uppleva de goda levnadsvillkor hen har rätt till. Det är den enskildes uppfattning av kvaliteten på verksamheten, som är avgörande. Och olika individer har olika uppfattning om vad som är goda levnadsvillkor för just dem. Det är essensen i pluslagstanken.

Ordet ”tillförsäkras” står i presens och avser således dagsläget, inte hur det har varit eller kan tänkas bli framtiden.

Enligt min mening kan kommunen bara visa på att man i dagsläget har en sådan struktur och organisationen att förutsättningarna för ett gott utfall föreligger. Hur resultatet blir för den enskilde i framtiden kan inte någon veta. Och som synes är majoritetens riskbedömning densamma som kommunens medan den skiljaktiga ledamoten ser allvarligare på konsekvenserna av tvångsflytten.

Det är ingen som har ifrågasatt att den enskilde upplever sig ha goda levnadsvillkor. HFD använder sig till och med av en nyskrivning: de bästa levnadsvillkoren.

Precis som Blomquist skriver anger de bästa levnadsvillkoren i domen (liksom den tidigare som HFD hänvisar till) den enskildes uppfattning av sina aktuella levnadsvillkor. Och de enda skäl som anges för att den enskilde inte fortsättningsvis ska få uppleva de bästa levnadsvillkoren är att den långa tidsrymden – alva personens liv – inte hindrar en tvångsflytt.

Men – är detta förenligt med LSS och dess starka betoning på individens inflytande? Blomquist talar om kommuners möjlighet att kunna förändra verkställigheten. Ur ett medborgarperspektiv blir frågan istället: Hur stark är skyldigheten att förändra verkställigheten i ett fall som detta? Rimligen kan det inte vara förbjudet att låta bli en tvångsflytt.

Jag brukar karakterisera LSS som en hyperindividualistisk möjlighetslag genom den maktförskjutning som lagstiftarna i förarbetena formulerade som pluslagstanken och som är tydlig vid en jämförelse mellan lagtexterna för LSS respektive SoL. Denna maktförskjutning till den enskildes förmån är enligt min mening obefintlig i majoritetsuppfattningen. Den enskildes röst hörs inte.

Blomquist avslutar sin replik med att det vore olämpligt om kommunerna ”fråntogs möjligheten att senare förändra verkställigheten genom en flytt”.

Det är naturligtvis inte heller min åsikt att det skulle vara förbjudet att förändra verkställigheten. Däremot anser jag att tvångsflytt är helt oförenligt med LSS – ch även förstås med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Avslutningsvis vill jag för min del påpeka att vi sannolikt inte talar om ett omfattande problem rent numerärt. Enligt min erfarenhet är det främst fråga om individer med mycket svåra och omfattande funktionsnedsättningar, antingen – som i det här fallet med svår utvecklingsstörning, autism och beteendeproblematik – där kommunen köpt plats i läkepedagogisk verksamhet.

I andra fall kan det vara fråga om behov av teckenspråkig miljö, som hemkommunen inte kan tillgodose. Det är dessa individers rätt till ett värdigt liv, som jag anser är i riskzonen genom rättssystemets hantering av deras ärenden.