DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm och Anders Mellstrand, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm.
JO har i ett beslut den 13 januari 2022 (Dnr 2106-2021) riktat allvarlig kritik mot en psykiatrisk klinik för att ha antecknat ett datum felaktigt vilket lett till att tidsfristen för en ansökan om förlängning av tvångsvård missats och för att först nio dagar senare ha uppmärksammat att tvångsvården därmed upphört.
Bakgrunden var följande. Förvaltningsrätten medgav en ansökan om fortsatt tvångsvård under högst fyra månader, dock längst till den 12 januari 2020, för patienten NN. Den psykiatriska kliniken missade att på nytt ansöka om förlängd vård och uppmärksammade först den 22 januari 2020 att tvångsvården hade upphört. Då beslutade kliniken att konvertera NN från frivillig psykiatrisk vård till tvångsvård.
Av ett yttrande från regionen till JO framgick att av misstag så skrevs i klinikens anteckningar slutdatum för när en ny ansökan om tvångsvård skulle lämnas in till fyra månader från dagen för förhandlingen i förvaltningsrätten i stället för fyra månader från dagen för intagningsbeslutet. Några tvångsåtgärder var inte aktuella under denna tid. När det blev tydligt att vården inte kunde bedrivas på frivillig väg gjordes en konverteringsbedömning och NN bedömdes då uppfylla kriterierna för tvångsvård enligt 11 § LPT.
JO redogör för den rättsliga regleringen och konstaterar att om förvaltningsrätten har bifallit en ansökan om förlängd tvångsvård av det nu aktuella slaget så får tvångsvården pågå under högst fyra månader räknat från dagen för chefsöverläkarens intagningsbeslut och vidare att tvångsvården upphör om en ny ansökan om medgivande till förlängning inte har kommit in till förvaltningsrätten inom denna tid.
Av JO:s bedömning av ärendet framgår följande. Tvångsvården av NN upphörde den 12 januari 2021 eftersom chefsöverläkaren inte kommit in till förvaltningsrätten med en ny ansökan om förlängd tvångsvård senast den dagen. Kliniken uppmärksammade saken först den 22 januari 2021 varvid beslut om konvertering enligt 11 § LPT fattades om att den frivilliga vården av NN på nytt skulle övergå till tvångsvård. JO konstaterar att kliniken den 13-22 januari 2021 inte hade lagstöd för att hålla NN frihetsberövad utan att NN rättsligt sett var intagen för frivillig psykiatrisk vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL. Detta var emellertid varken NN eller kliniken medvetna om utan NN behandlades alltjämt som en LPT-patient. Såvitt framkommit har kliniken dock inte vidtagit några tvångsåtgärder mot NN under den aktuella perioden.
JO:s slutsats är att den psykiatriska kliniken förtjänar allvarlig kritik för att den har antecknat ett felaktigt datum i journalsystemet vilket lett till att en tidsfrist missades och att det först nio dagar senare uppmärksammades att tvångsvården därmed hade upphört.
När man diskuterar frågor kring psykiatrisk tvångsvård måste man ha respekt för medicinskt motiverade utgångspunkter i form av att patienter i vissa fall måste få nödvändig vård trots att de inte samtyckt till den aktuella vården. I den andra vågskålen måste man hantera rättssäkerhetsaspekter i form av att de nödvändiga vårdinsatserna insatta mot en patients vilja måste ha stöd i lag.
I det nu refererade fallet har JO ansett att patienten efter att den psykiatriska tvångsvården har upphört rättsligt sett var intagen för frivillig psykiatrisk vård enligt HSL. Denna slutsats kan ifrågasättas. När vården med stöd av LPT har upphört och patienten på grund av ett formellt fel fortfarande befinner sig på sjukvårdsinrättningen övergår inte vården automatiskt till att ske på frivilliga former enligt HSL. Patienten kan sägas vara under fortsatt tvångsvård utan lagstöd. Varken vårdgivaren eller patienten var under denna tid medvetna om att vården i form av vistelse på en låst avdelning kunde betraktas som frivillig och vi får förmoda att till exempel medicin administrerades till patienten utan att denne hade något val att inte ta emot medicineringen. Att några andra mer ingripande tvångsåtgärder inte vidtogs under denna tid förändrar inte bedömningen att patienten befann sig under fortsatt tvångsvård utan stöd i lag.
För att en patient ska anses vara frivilligt vårdad enligt HSL krävs att patienten har givit ett informerat samtycke till att underkasta sig sluten vård på en psykiatrisk klinik. I den uppkomna situationen skulle alltså patienten ha informerats om att vården med stöd av LPT hade upphört och han eller hon skulle ha informerats om vilka alternativ som stod till buds i fråga om fortsatt vård. Patienten borde ha informerats om möjligheten att gå hem från avdelningen respektive att ge sitt samtycke till fortsatt frivillig vård enligt HSL och därför stanna kvar på avdelningen. Detta samtal och patientens inställning borde i detta fall ha dokumenterats i patientjournalen. Det ska observeras att ett beslut om konvertering kräver som en första förutsättning att en patient står under frivillig vård enligt HSL; i annat fall saknas möjligheten att överföra någon från frivillig vård till tvångsvård.
Det är naturligtvis en svår situation för alla inblandade om chefsöverläkaren i den uppkomna situationen finner att förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för ett konverteringsbeslut. Dock får man i ett fall som detta försöka att hitta praktikabla lösningar som möjliggör största möjliga hänsynstagande till patientens rättigheter och till patientens eventuella behov av fortsatt vård utan samtycke. För det fall patienten väljer att gå hem kanske kliniken kan kontakta öppenvården eller det mobila teamet så att patienten omedelbart efter att han eller hon lämnat sjukvårdsinrättningen kan komma under bedömning vad avser ett eventuellt behov av fortsatt tvångsvård.
