Tre domare i Hovrätten över Skåne och Blekinge fattade den 23 oktober 2008 ett beslut om att upphäva en utmätning av en bostadsrätt. Anledningen var att bostadsrätten ansågs vara pantsatt till gäldenärens barn och att denna skuld nu översteg värdet av bostadsrätten. Utmätningssökanden ansåg dock att det inte existerade någon skuld och inte heller någon giltig pantsättning, vare sig obligationsrättsligt eller sakrättsligt. Vad hovrättsdomarna gjorde var därför att avgöra frågorna om vilka krav som skall ställas på pantförskrivningar och bevisning.
Frågorna om krav på pantförskrivningar och bevisning är intressanta. Det finns nämligen tendenser i svensk rättspraxis och doktrin att låta dessa frågor hamna i skymundan. Detta har bidragit till att vi har en omfattande debatt kring traditionsprincipen och till att en doktrin om rådighetsavskärande utvecklats. De två tidiga ”närståendefallen” NJA 1972 s 246 och RH 1990:116 är båda av sådant slag att en läsare av referaten kan drabbas av funderingar kring varför domarna värderat bevisningen som de gjorde. I fallet från 1972 handlade det om en flera år gammal pantförskrivning för vilken det verkar ha funnits knapphändig skriftlig bevisning och där det sägs att bokföringen inte ens omnämnde transaktionerna. I 1990 års fall anförde gäldenären bevisning i form av ett köpekontrakt som inte ens utpekade rätt parter. Han hävdade att detta berodde på misstag. Gäldenären framställde också sina invändningar efter ganska lång tid, och trots att han inte invänt mot tidigare exekutiva åtgärder. För den som läser referaten är det därför svårt att helt slå ifrån sig tanken att domarna kunde avgjort båda målen genom att ställa uttryckliga, eller i vart fall högre, krav på bevisningen.
I det nu avgjorda 2008 års fall om bostadsrätten, blev frågorna om beviskrav akuta. Som nämnts var utmätningssökandens uppfattning den att ägarna av bostadsrätten inte alls stod i skuld till sina barn. Likaså menade sökanden att det inte gjorts någon giltig pantförskrivning. Detta dels för att den lånerevers som bostadsrättsägarna anförde, inte innehöll någon tydlig pantförskrivning, dels för att den denuntiation som gjorts till bostadsrättsföreningen inte utpekade vilken fordran pantförskrivningen avsåg. I vart fall är det så som utmätningssökandens inställning beskrivs i domen.
Från bostadsrättsägarnas sida anfördes bevisning i form av omnämnda lånerevers. Vidare anförde de en skrift till bostadsrättsföreningen benämnd ”registrering av pantförskrivning”. Av denna framgick att bostadsrättsägarna önskat registrera pantförskrivning av bostadsrätten till barnen såsom innehavare av lånerevers. Underrättelsen var kvitterad av styrelseledamöterna i bostadsrättsföreningen.
Mot denna bakgrund fattar domarna i HovR:n alltså beslut till bostadsrättsägarnas förmån. Motiveringen i själva saken lyder: ”Det finns ett upprättat skuldebrev, i vilket anges att det ska säkras genom en kommande pantsättning. Bostadsrättsföreningen har den 11 juli 2007 mottagit underrättelse om pantsättningen.”
För den som är intresserad av exekutionsrättsliga frågor finns det viss anledning till besvikelse över denna knapphändiga motivering.
För det första ger domskälen ingen vägledning kring hur domarna faktiskt värderat bevismaterialet. Visst kan man läsa de två meningarna som att domarna anser att det upprättade skuldebrevet är tillräckligt bevis om skulden. Likaså att bevisningen om denuntiationen är tillräcklig för att både styrka denuntiationen och pantförskrivningen. Men den intressanta frågan är ju varför? Vad är det hos just detta skuldebrev som ger anledning att tillmäta det tillräcklig bevisverkan? Det är en helt avgörande fråga när det finns invändningar från motparten och objektivt sett uppenbara skäl att ifrågasätta sannolikheten för att skuldebrevet verkligen motsvarar ett reellt förhållande. Vad är det som gjort domarna övertygade om att bostadsrättsägarnas påståenden var sanna? Det vore högst intressant att ha fått åtminstone en antydan om det. Beviskraven för påståenden som skyddar gäldenärer från exekution kan nämligen antas påverka legitimiteten hos det exekutionsrättsliga systemet. Den som därför vill ställa höga beviskrav måste dock samtidigt beakta motstående intressen, såsom rättstatliga värderingar om medborgarnas skydd mot statsmaktens ingripanden. Därför är det av flera skäl mycket viktigt att dessa värderande avvägningar redovisas.
För det andra – vart tog motpartens invändningar om krav på pantförskrivning och specifikation vid denuntiation vägen? Anser domarna inte att de invändningarna har rättslig relevans? I så fall varför anser domarna att de inte har sådan relevans? Det är klassiska rättsfrågor inom panträtten och frågorna om beviskrav kring dessa är likaså högst relevanta.
För det tredje har den exekutionsrättsligt intresserade också förhoppningar om att domare med sina domskäl har ambitionen att bidra till rättsutvecklingen eller, åtminstone klargöra grundläggande steg i den rättsliga problemlösningen. I det aktuella målet var det upplagt för att använda sådana steg. 1) Vilka beviskrav skall ställas avseende ett skuldförhållande, och är de verkligen uppfyllda i fallet? 2) Vilka krav skall ställas på tydlighet vad gäller pantförskrivning, eller m a o pantavtalets utformning, och är de uppfyllda i fallet? 3) Vilka krav skall ställas på utpekande av pantfordringen vid denuntiation, och var dessa krav uppfyllda i fallet? Eftersom en behandling av var och en av dessa frågor hade kunnat leda en annan utgång i fallet, är, som ovan nämnts, frågorna av principiellt intresse även för andra i systemet anknytande frågor.
Utöver de nämnda exekutionsrättsliga aspekterna finns det också anledning att fundera över vad domskälen egentligen uttrycker. Ett allmänt krav som ställs på grundläggande juridisk metod är att en avsikt att tillämpa uttrycks med satser som förklarar varför de avgörande rekvisiten anses uppfyllda. De här aktuella domskälen uttrycker inget sådant: ”Det finns ett upprättat skuldebrev, i vilket anges att det ska säkras genom en kommande pantsättning. Bostadsrättsföreningen har den 11 juli 2007 mottagit underrättelse om pantsättningen.” Vad som uttrycks med dessa meningar är påståenden om fakta. Varför dessa fakta skall anses relevanta får den som läser domskälen inget besked om. Eftersom det givetvis är enkelt för den insatte att själv lägga till de rättsregler till sammanhanget som behövs för att förstå, är det kanhända petigt, eller rent av lite löjligt, att påpeka detta. Det finns emellertid anledning att ändå fundera över om det helt går att utesluta om inte brister i att uttrycka tillämpande satser, också avspeglar något annat.
Anm: Jag vill understryka att min intention med detta inlägg är konstruktiv. Kanske behövs det en debatt om hur vi till vardags skriver vår juridiska argumentation?
