DEBATT – av Mikael Ruotsi, lektor i konstitutionell rätt och Anna-Sara Lind, professor i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet.
Det senaste året har det blivit vanligt att demonstranter som vill väcka uppmärksamhet för klimatfrågan hålls straffrättsligt ansvariga för brottet sabotage. Det rör sig om fredliga aktioner som genomförts på ett sådant sätt att framkomligheten för vägtrafik har hindrats. Med fredliga aktioner avses manifestationer som inte inbegriper några former av våldsamheter eller skadegörelse. De olägenheter som manifestationerna har inneburit har vidare varit begränsade till den plats och den tidsperiod som demonstrationen kommit att ta i anspråk.
Av grundlagen framgår att demonstrationsrätten är en frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats (2 kap. 1 § första stycket 4 regeringsformen, RF). I demonstrationsfriheten igår alltid ett moment av oundviklig störning av samhällsordningen. Omgivningen blir störd vid en demonstration och det blir än tydligare om budskapet inte uppskattas. Men även då budskapet gillas av många eller av de flesta, innebär utövandet och förverkligandet av denna rättighet att människors rörlighet påverkas, trafiken störs etc. Detta är tydligt vid t.ex. fredsdemonstrationer, första majdemonstrationer och andra manifestationer. Därför uppställs i lag ett krav på tillstånd, så att polisen kan planera för och hantera de ordningsstörningar som oundvikligen uppstår. Kravet på tillstånd innebär dock inte att demonstrationer utan tillstånd skulle sakna skydd, endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas. Även icke tillståndsgivna demonstrationer omfattas alltså av grundlagens skydd.
Begränsningar av grundlagsstadgade rättigheter får endast ske på det sätt som anges i grundlagen. Demonstrationsfriheten omfattas av flera stadganden som syftar till att begränsa utrymmet att kringskära rättigheten. På så sätt har demonstrationsfriheten pekats ut som en av de grundlagsstadgade rättigheter som, enligt huvudregeln, endast får begränsas genom lag och på det särskilda sätt som uppställs i 2 kap. RF. Det anges i 2 kap. 21 § RF att en begränsning endast får göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. En begränsning får heller inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Vidare preciseras i 2 kap. 24 § RF att demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken.
I 13 kap. brottsbalken (BrB) behandlas allmänfarliga brott. Bestämmelsen om sabotage i 13 kap. 4 § BrB har följande lydelse:
”Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.”
Flera demonstranter har nu dömts för sabotage i såväl tingsrätt som hovrätt. Domstolarna har tyckt att de fredliga demonstrationerna som ofta varat mellan 20 min – 45 min och som begränsat trafiken i dryga timmen uppfyller rekvisiten ”skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln”.
I lagtexten har man undantagit de, vid tiden för bestämmelsens införande, viktiga opinionsyttringarna som kopplas till fackliga anspråk. Att offentlig opinionsbildning genom till exempel trafikblockader inte togs med är inte förvånande. Men blockader i syfte att genomdriva fackliga anspråk undantogs alltså, även om de kunnat medföra de konsekvenser som straffbestämmelsen ska förhindra. Detta kan anses tyda på att alla typer av blockader inte avsetts falla in under det straffbara området.
Förarbetena till bestämmelsen är gamla och skrivna i en tid då grundläggande fri- och rättigheter inte reglerades i grundlagen. Men även vid läsningen av de gamla förarbetena ges läsaren intrycket att det bör krävas en viss dignitet för att kapitlet ska bli tillämpligt. I nuvarande 13 kap. följs den ordning från 1948 som gällde när brottsbalken trädde ikraft år 1963. I kapitlet regleras bl.a. mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänförlig ödeläggelse (3 §) och sabotage (4 §). Det rör sig om brott som ytterst kan föranleda fängelsestraff på livstid.
En straffbestämmelse ska tolkas försiktigt. Sabotageregelns ordalydelse medger att demonstrationer som blockerar vägar kan falla in under det straffbara området, men det betyder inte att man per automatik måste välja en sådan tolkning. Syftet med kriminaliseringen och dess systematiska sammanhang kan tyckas tala för att inte välja en så vidsträckt tillämpning.
Den straffrättsliga bestämmelsen om sabotage utgör vidare en begränsning av demonstrationsfriheten enligt regeringsformen. Detta innebär grundlagens krav på lagstöd, legitimt ändamål samt proportionalitet måste vara uppfyllda för att en fällande dom ska komma ifråga.
På senare år har Högsta domstolen lyft fram just grundlagens betydelse i förhållande till straffbestämmelser. När straffbestämmelser tillämpas i situationer där grundlagsskyddade rättigheter utövats så krävs en nyanserad bedömning av i vilken utsträckning som straffbestämmelsen kan eller bör tillämpas extensivt eller restriktivt. Mycket talar för att en restriktiv tillämpning bör vara utgångspunkten. Det är således inte så enkelt som att generellt konstatera att en straffbestämmelse i sig utgör en tillåten inskränkning av grundlagsskyddet, utan en konkret bedömning krävs av hur intressena bakom såväl kriminaliseringen som rättighetsskyddet ska hanteras i en viss situation.
Av äldre praxis från svenska domstolar framgår att demonstranter som blockerat vägar, och därmed förhindrat andra enskilda tillgång till sin fastighet, har dömts för egenmäktigt förfarande, samt att blockader som inte skett på allmän utan enskild plats i vissa fall har bestraffats som olaga intrång. Straffskalorna för dessa brott är böter eller fängelse högst ett år. Det har även förekommit att demonstranter som har blockerat en plats och därefter vägrat att följa uppmaning från polis att lämna platsen har dömts för ohörsamhet mot ordningsmakten – med en straffskala på böter eller fängelse högst sex månader. Den som deltar i en demonstration som visar uppsåt till våld och som inte skingrar sig på myndighets befallning kan dömas för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.
Mot detta ska ställas de fällande domarna för sabotage, med en straffskala på fängelse i högst fyra år. Det manar till eftertanke att demonstranter som under en kort stund blockerar en väg i centrala Stockholm åtalas för ett allvarligare brott än demonstranter som deltar i potentiellt våldsamma demonstrationer. Den som deltagit ett våldsamt upplopp, som faktiskt lett till våld mot person eller egendom, riskerar däremot motsvarande straff.
Kan då slutsatsen dras att ansvar för sabotage är proportionerligt? Vi anser att mycket talar för att en sådan tillämpning utgör en oproportionerlig sanktion som bryter med mångårig praxis från svenska domstolar och som svårligen låter sig förenas med nu gällande rätt.
