DEBATT – av Kristofer Stahre, advokat och Martin Persson, advokat.
Mycket har på senaste tiden sagts om behoven av att bryta den s.k. tystnadskulturen. Mer behöver enligt många göras för att få inblandade i brottslighet att tala med polis och åklagare. Tanken har varit att bl.a. öka incitamenten för dessa att medverka i brottsutredningar.
Ändå används inte de möjligheter som redan nu finns att göra just detta. Sedan 2015 ska domstolar vid utdömningen av straff ta hänsyn till om den tilltalade har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av det egna brottet. Ju högre grad av medverkan, desto större är alltså möjligheterna för domstolarna att döma till ett skonsammare straff. Att man har erkänt ska inte vara en förutsättning.
Trots detta används denna möjlighet sällan av landets domstolar. Tilltalades uppgifter tillskrivs sällan någon betydelse, ens när de påskyndat eller underlättat utredningen av dennes egen skuld. Ofta görs då bedömningen att utredningen skulle ha stått på egna ben utan uppgifterna, och att dessa därför inte behövts för en fällande dom. Den tilltalade har så att säga biktat sig inför ett tomt bås.
I ett mål från december 2015, ca åtta månader efter den senaste reformen, anser hovrätten exempelvis att det är oklart vilka andra betydelsefulla uppgifter som den tilltalade – som erkänt brottet – över huvud taget skulle ha kunnat lämna. I ett mål från maj i år konstaterar hovrätten att den tilltalade inte lämnat några uppgifter som varit av betydelse för utredningen, trots att denne utförligt berättat allehanda detaljer som polisen rimligtvis kunnat anpassa utredningen efter. Brotten avsåg grovt vapenbrott och narkotikabrott – just den typen av brottslighet som det nu riktas uppmärksamhet mot. I det s.k. Gamlestadsmordet i Göteborg fick en av de tilltalade fängelse på livstid trots att åklagarna förordat ett tidsbestämt straff eftersom den tilltalade medverkat i polisutredningen.
Att i efterhand avgöra hur viktiga en tilltalads uppgifter varit för en utredning man saknat insyn i är en svår uppgift. Ändå anser regering såväl som opposition att man bör sporra informatörer och potentiellt medverkande misstänkta ännu mer. Istället för behovet av tillförsikt utreds återigen den ständigt återkommande frågan om kronvittnen.
Med ett kronvittne avses vanligtvis en tilltalad som uppnår på förhand bestämda straffmässiga fördelar genom att medverka till utredningen av andras brottslighet. Precis som med uppgifter till utredning av ens egen brottslighet, är frågan hur domstolarna ska bedöma uppgifter från en medmisstänkt som kan få strafflindring för att avslöja andras brott. Den överhängande risken är att systemet leder till felaktiga utpekanden, vilket i sin tur kan leda till att oskyldiga döms eller att skyldiga frias.
Om inte domstolarna nyttjar möjligheterna att döma ut lindrigare straff för personer som lämnar uppgifter om sin egen brottslighet, varför skulle de då göra det för personer som lämnar uppgifter om andra? Det saknas inte incitament att delta i brottsutredningar. Det som saknas är frågan varför åklagare och domstolar undviker att nyttja de möjligheter som redan finns.
