”Kriminalisera våldsexponering för barn – med ett tydligt ansvar för den förälder som slår”

DEBATT- av Nathalie Fromell, juriststudent vid Örebro Universitet

Enligt uppskattningar av BRÅ är det närmare 200 000 barn som växer upp i en familjemiljö där det förekommer våld. Våldet behöver inte vara direkt riktat mot barnen – men de drabbas indirekt genom att se och höra det som sker.

De här barnen befinner sig i en oerhört utsatt position, där det är av yttersta vikt att samhället kan erbjuda ett adekvat skydd. Barn som bevittnat våld är särskilt utsatta brottsoffer, vilket motiverar vikten av välfungerande rättsregler som tillgodoser barnen ett fullgott skydd.

Under senare år har lagstiftaren vidtagit ett antal åtgärder med syfte att stärka det rättsliga skyddet för barn som bevittnat våld. Härmed avses framförallt införandet av en försvårande omständighet vid bestämmande av straffvärde och utvidgandet av rätten till brottsskadeersättning.

De vidtagna lagändringarna synes dock framförallt syfta till att gottgöra och minska de bevittnande barnens lidande. Såväl det socialrättsliga skyddsnätet som rätten till brottsskadeersättning inträder först efter att skadan skett, varav bestämmelsernas preventiva värde får anses högst begränsat.

Faktum är att ingen av de införda reglerna faktiskt syftar till att motverka eller stoppa våldet som sker i barnets närhet.

Lagstiftningen, i sin nuvarande utformning, resulterar i en avsevärd skillnad mellan barn som blir direkt utsatta för våld och barn som ”enbart” bevittnat våld. Den förstnämnda gruppen barn erhåller straffrättsligt skydd och medges status som målsägande. Ett skydd som bör anses såväl påkallat som berättigat.

Det egentliga problemet är således inte lagstiftningen för de våldsutsatta barnen – utan bristen på lagstiftning för bevittnande av våld.

För trots att lagstiftaren uttryckligen bekräftat i förarbeten att bevittnandet leder till livslånga psykiska och fysiska skador, utgör fortfarande inte gärningsmannens handlande ett brott mot barnet.

Det finns för närvarande ingen brottstyp i BrB som uttryckligen tar sikte på barn som bevittnat våld. Det innebär att detta i sig inte är straffbelagt och barnen nekas status som målsägande. Med anledning av att något brott mot barnen inte anses begånget går de miste om en rad rättigheter som annars tillkommer brottsoffer med målsägandeställning.

Det är vidare barnets föräldrar som innehar den fulla bestämmanderätten – vilket innebär att barnets vittnesmål är beroende av båda föräldrarnas samtycke och således kan hindras av den våldsutövande föräldern. Det utgör en inskränkning i barnets rätt att komma till tals, vilket sedermera strider mot en av grundpelarna i barnkonventionen.

För att tydligare uppfylla Sveriges internationella åtaganden, såsom exempelvis statens skyldighet att motverka våld och övergrepp, bör lagstiftningen tydligare ta avstamp från och försöka motverka förekomsten av barn som bevittnat våld.

En vidgad rättstillämpning, som inkluderar de bevittnande barnen, förutsätter att lagstiftaren tillskapar ett nytt brott, alternativt att domstolarna tar initiativ att tillämpa någon av de mer generella brottstyperna i brottbalken.

Genom att uttryckligen kriminalisera våldsexponering skulle gärningsmannens handlande utgöra ett specifikt brott mot barnet. En dylik kriminalisering kan lämpligen införas genom en ytterligare straffbestämmelse i brottsbalken. Bestämmelsen kan förslagsvis benämnas ”barnfridsbrott” alternativt ”barnmisshandel”.

Det viktiga torde inte vara vilken brottsdefinition som återges i lagtexten utan det primära är att utformningen tydligt markerar att den avser brott som barn bevittnat.

I arbetet med att motverka förekomsten av barn som bevittnat våld är det viktigt att lagstiftningen tydligare tar avstånd och markerar samhällets nolltolerans mot sådana handlingar. En ändring av nuvarande reglering, likt de förslag som ovan angivits, skulle stärka barnets rättigheter och resultera i bättre kongruens med barnkonventionens principer.

Därigenom skulle den våldsutövande förälderns ansvar tydliggöras – och barnen få den upprättelse de förtjänar. Barnen skulle också berättigas skadestånd från gärningsmannen, vilket är att betrakta som en betydligt mer personlig vedergällning än den nuvarande brottsskadeersättningen som utbetalas av staten.

Barnen är framtiden och genom en fullgod lagstiftning tryggar vi uppväxtvillkoren för alla barn i vårt samhälle. 

Nathalie Fromell har i sin examensuppsats ” De drabbade barnen- process och straffrättsligt skydd för barn som bevittnat våld” granskat rådande lagstiftning och påtalat de brister som föreligger, samt hur dessa torde kunna åtgärdas. Handledare var Kerstin Nordlöf.