DEBATT: ”Gör advokater av alla åklagare”
DEBATT – av Svante Thorsell, Advokat
Det började som en skakning på nedre däck när 38 åklagare i DN, 19 11
15, gick till angrepp mot advokaters framtoning sedan några av dem
iförda maffialiknande solglasögon och med whiskyglas i handen försökte
skaffa sig brottmålsklienter. Advokater beskylls ibland för att :
• vara giriga och salta sina räkningar; ibland på ett sätt som har en
doft av bedrägeri.
• Att uppträda illa i rättssalen och i media.
64 advokater gick därefter till motangrepp och menade att det verkliga
problemet var åklagare som löpte amok och missbrukade sin makt och
anklagar dem för:
• Förundersökningar som pågår hur länge som helst.
• Obefogade häktningsyrkande och restriktioner för de intagna.
• Ensidiga uttalanden i skuldfrågor och obefogade presskontakter.
• Andra former av ensidighet.
Anklagelserna å ömse håll sänker inte rättssäkerhetens farkost men är
en svår reva i skrovet.
De båda grupperna lyder under helt olika regelverk.
En reform är motiverad. Det är dags att lägga ner Åklagarmyndigheten.
Omskola alla åklagare till advokater och göra dem till partsombud. Då
underkastas de samma lagstiftning och samma etiska regler som
advokaterna.
Förutsättningarna för yrkena är idag mycket olika. Åklagarrollen är i stort
desamma sedan rättegångsbalkens infördes1949. Åklagaren är inte en
part i rättegången, inte ett ombud för staten vilket allmänheten tror. Han
skall nämligen vara objektiv och ta tillvara också de omständigheter som
talar till den misstänktes fördel och tillse att denne inte utsättes för
onödiga olägenhet. Detta gäller under förundersökningen. Därefter är
han anklagare, men objektivitetsplikten är i praktiken obefintlig. En
åklagare som lagt ner mycket möda vill ogärna acceptera det spillda
krutet och lägga ner, särskilt inte sedan det hamnat inför domstol.
Prestigen tar vid och man vill ogärna ta fram nytt material som stöder att
man har fel. Inom den oseriösa journalistiken sägs det att man inte skall
kontrollera källan en gång till för då spricker. Så uppträder också
åklagare ibland.
Advokaten har en annan roll. Han skall med nit och omsorg uteslutande
tillvarata den misstänktes intressen. Här står så den ”objektive
åklagaren” i konfrontation med det partiska partsombudet.
Det är rimligt att båda partsrepresentanterna i brottmål har liknande
resurser och verktyg för att tillvarata sina huvudmäns, statens respektive
den tilltalade intressen. Det har dom inte trots att vår process bygger på
en föreställning om att parternas med partiskhet ädelt försöker övertyga
en passiv och lyssnande domstol som söker sanningen. Det finns en
motvilja till att vara partisk, men varför? Objektivitetens fiende är inte
partiskheten, det är likgiltigheten. En klar och tydlig rollfördelning tjänar
alla på.
Det finns allvarliga brister i åklagarnas, men också advokaters sätt att
utföra sitt arbete under lagarna och med god etik.
Det är i stort omöjligt att komma åt en felande åklagare. Visserligen kan
man anmäla till JO eller JK eller den Särskilda Åklagarkammaren. Ett
aktuellt exempel är åklagaren Christer Peterson som i en
presskonferens 10/6 utpekade Skandiamannen som Palmes mördare.
Opinionen var inte med åklagaren. 20 procent av svenskarna trodde inte
att Skandiamannen var mördaren. Det var varken tjänstefel eller förtal
av avliden tyckte JK.
Den Särskilda Åklagarkammaren som inte rosat marknaden för god
tillsyn av den egna personalen, med en Julian Assange som de facto
hölls frihetsberövad i nio år, beslutade nyligen att utpekandet av
Skandiamannen inte var ett brott av åklagaren. Ansvaret för tjänstefel är
så uttunnat att det bör förvisas till rättshistorien. Statens Ansvarsnämnd
kan besluta bland annat om avskedande och löneavdrag. Jag känner
inte till ett enda aktuellt fällande avgörande mot åklagare?
Vi bör ha likvärdiga förutsättningar för att företräda part i brottmål; staten
eller den tilltalade. Men det förutsätter att åklagarna och advokaterna är
underkastade samma regler och för tillsyn. Man bör därför avskaffa
åklagarna och omskola dem till advokater. De omskolade bör som
fristående entreprenörer ta emot uppdrag att vara ”statens advokat”
respektive den tilltalades advokat i brottmål. Här kan bli ett växelbruk där
före detta åklagare ibland är försvarsadvokater, och nuvarande
advokater ibland uppträder som åklagare. Borta är därmed reglerna om
åklagarnas objektivitet, tjänstefel etc. Alla blir underkastade
Advokatsamfundets disciplinregler som har en vass egg mot dem som
felar. Den som bryter mot god advokatsed straffas med erinran, varning,
varning med straffavgift eller i värsta fall uteslutning.
Dagens åklagare får i praktiken aldrig löneavdrag och lever i den 25-e ekonomin varje månad även om insatsen varit skral. Som fria advokater kan de istället
utsättas för att kostnadsräkningarna blir dissekerade inför öppen ridå i
domstolen och media. Ingen domstol har någonsin frågat åklagaren ”och
vad har Du för lön för detta”. Som advokater kan man bli ålagd
personligt betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader och i
slutändan av domstolen bli fråntagna uppdraget. Ett adjö till tryggheten
men också en kreativ utmaning för åklagarna. Med denna reform kan
man hälsa åklagarna välkomna till en ny verklighet.
Mitt förslag till reform är inte unikt. Liknande förekommer främst i
anglosaxiska länder.
Åklagarmyndigheten har ca 1 500 anställda upplyser man på hemsidan.
Där står också:
”Åklagarmyndigheten är en del av rättskedjan som består av polis,
åklagare, domstol och kriminalvård”.
Men advokaterna då?
