DEBATT – av Björn Hurtig, advokat, Behrang Eslami, advokat, Abraham Zeito, advokat, Fredrik Wikman, advokat och f.d. åklagare, Felicia Selberg, advokat, Niklas Dahlbeck, advokat och f.d. hovrättsassessor, Love Blomquist, advokat och f.d. biträdande stadsadvokat, Samuel Hartman, advokat, Melissa Roos, advokat, Emil Olors, advokat, Jens Lindborg, biträdande jurist och f.d. rådman, Sofia Sellberg, biträdande jurist, Elin Roos, biträdande jurist, Mikael González, biträdande jurist, Izla Rawi, biträdande jurist, Elias Zeito, biträdande jurist, Sandra Maciejewska Eriksson, biträdande jurist.
Vi har sett det förr: Staten, kollektivet, ställer sig frågande eller rent av avvisande till enskilda människors rätt. Människor misstänkliggörs inte på grund av vad de bevisligen gjort utan på grund av vilka de är eller upplevs vara. Rädsla och förutfattade meningar används som vapen, även av statsföreträdare, för att få den allmänna opinionen att vända sig mot de utpekade.
När staten riktar sitt våldsmonopol mot enskilda behövs det några mekanismer som säkerställer att det inte drabbar någon oskyldig eller att staten tar i så hårt att dess våld riskerar att föda mer våld. En viktig mekanism är en stark och fri journalistkår som inte tvingas ställa sina pennor till den populistiska hetsens förfogande.
En annan mekanism är rättsstaten. I en rättsstat respekterar man att det i varje mål finns två parter med lika rätt. Båda parter respekterar att den andre använder lagens utrymme att lägga fram sin sidas sak på bästa sätt. Båda parter accepterar också att det inte är någon av parterna som bestämmer hur själva saken ska avgöras. Så är det tyvärr inte i alla stater. I diktaturer är polis, åklagare och domarna bara maktens förlängd arm. I Sverige är som bekant domarna dock helt självständiga, även om det ibland görs försök att inlemma dem i statens allmänna förvaltningsapparat genom att se dem som bara en del bland flera i en s.k. rättskedja. Vi är dock övertygade om att de enskilda domarna, trots sådana försök, värnar sin opartiskhet och att de även i framtiden kommer pröva sina mål samvetsgrant och objektivt.
För att domstolarna ska kunna fylla sin ytterst viktiga funktion på ett effektivt sätt krävs att målen är väl förberedda när de väl kommer dit. Rättegångar riskerar emellertid att bli mindre och mindre effektiva eftersom försvarsadvokater allt oftare ifrågasätts när de arbetar med att läsa in eller på andra sätt förbereder sina mål. Inte sällan försöker också motparten diktera för försvararna vad de får respektive inte får läsa in av processmaterialet. Förvånande nog förekommer det ibland även att domstolarna anser att försvararna inte ska ägna så mycket tid åt förberedelsearbete.
Istället för att advokaten får arbeta med att läsa in materialet inför förhandlingen, kanske med hjälp av en kollega, behöver allt material istället gås igenom i domstolen, om systemet med tvåpartsprocesser ska upprätthållas. Förhandlingstiden blir då längre, färre mål kan avgöras totalt sett och de enskilda målen kostar mer arbetstid för alla iblandade. Naturligtvis är det både billigare och effektivare att försvararen, eller en kollega till denne, läser in målet i lugn och ro utan att detta drabbar andras arbetstid. Det tjänar såväl rättsstaten som sådan, som alla dess aktörer, på. Om försvararen inte får gå igenom saken noga, antingen på kontoret eller i domstolen, kan vi inte längre upprätthålla en process med två likvärdiga parter. Det skulle i allt väsentligt resultera i en enpartisk process. Enpartiskhet i domstol hotar Sveriges ställning som rättsstat.
Är det så viktigt att vara en rättsstat då? Polisen vet väl bäst vilka som ska spärras in? Vi anser att den ena parten i en tvist inte bäst kan avgöra vad som är sant och att detta ligger i tvisters natur. Vi tror att det behövs en motsida som prövar hållfastheten i argumenten som förs fram och som går igenom bevisningen ur ett annat perspektiv så att den kan lägga fram motargument, som sedan får vägas av en opartisk och objektiv bedömare. Det finns risker med att staten oemotsagd och okontrollerad får utöva sitt våldsmonopol mot enskilda människor, även om staten anser sig vara objektiv när den gör det.
Du som eventuellt inte tycker att det är så viktigt att hålla oskyldiga utanför fängelserna (om det inte är du själv som drabbas) kanske ändå kan sätta dig in i hur dumt det skulle bli om den skyldiges brott aldrig utreddes för att en oskyldig fick ta hans eller hennes plats. Då får ju brottsoffret ingen riktig upprättelse. Rättssäkerhet är därför viktigt, inte bara för alla oskyldiga misstänkta, utan också för alla brottsoffer. Rättssäkerhet kräver att två parter har möjlighet att förbereda och genomföra rättegångar utan att motparten eller, den då inte längre opartiske, domaren förminskar ena partens möjlighet att lägga fram sin sak.
För att bevara rättssäkerheten även i vår lite oroliga tid föreslår vi att tonläget sänks i debatten, att även statliga företrädare avstår från att lansera förutfattade meningar som sanningar och att domstolarna inte tillåter enpartsprocesser utan upprätthåller den rättssäkra tvåpartsprocessen. Detta sker lämpligen genom att försvararens klient ska vara den som i praktiken förfogar över vem som får företräda dennes intressen i olika situationer samt att försvararna får ta del av allt processmaterial och förbereda partens talan på arbetstid.
