Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Åtal borde aldrig ha väckts mot ambassadör Anna Lindstedt”

Nyheter
Publicerad: 2020-07-10 14:40

DEBATT – av Thorulf Arwidson, advokat

Stockholms tingsrätt har i dag frikänt ambassadören Anna Lindstedt från åtalet att hon skulle ha begått brottet ”egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”. Hon är frikänd därför att den gärning som hon enligt åklagaren skulle ha begått inte är straffbar enligt svensk rätt. Inte något av de tre rekvisiten i straffstadgandet är uppfyllt enligt rättens bedömning. Det är ett unikt mål som redan väckt en hel del frågor. Dagens dom väcker ytterligare frågor. 

Ett frikännande i brottmål kan i princip grunda sig på två förhållanden. Antingen att det som påstås i åklagarens gärningsbeskrivning inte ens är straffbart eller att det som påstås visserligen är straffbart, men inte kunnat styrkas i tillräcklig grad. Det första förhållandet inträffar sällan, men förekommer. Som bekant är polismyndigheten skyldig att utreda misstanke om brott och åklagaren har åtalsplikt (med vissa angivna begränsningar) om åklagaren finner att brott har begåtts och att bevisningen är tillräcklig för att åklagaren kan förvänta sig en fällande dom. När det rör sig om bevisningens styrka, som många gånger kan bedömas först efter huvudförhandlingen, handlar det i praktiken om rena bedömningar. Även frågan om en gärning är straffbar kan vara föremål för bedömning, men dock mera sällan. I allmänhet är det lätt för en åklagare att klara ut om en viss specifik gärning är straffbar eller inte. Svårare är det naturligtvis att bedöma om bevisningen räcker för en fällande dom. 

En åklagare måste var noggrann i prövningen om ett visst handlande är att anse som straffbart. Det är till och med så att en åklagare själv skulle kunna begå brott om denne väcker åtal utan tillräcklig grund (obefogat åtal, 15 kap. 5 § brottsbalken). Skulle någon med uppsåt väcka ett ogrundat åtal är brottsrubriceringen falskt åtal. Åtal för obefogat åtal och falskt åtal är mycket sällsynta och torde bara förekomma om det är enskilda personer som väcker åtal mot bättre vetande. 

Bestämmelsen som legat till grund för åtalet mot ambassadören lyder (brottsbalken 19 kap. 4 § första stycket) 

“Svensk medborgare, som utan tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som före- träder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.” 

Självklart måste alla rekvisit i gärningsbeskrivningen vara täckta för att brott ska föreligga. Det är bara andra delen av straffstadgandets lydelse som var aktuell för tingsrätten att pröva. När det gäller åtalet mot ambassadören var åklagaren tvungen att bevisa att hon i ”föregiven egenskap” förstått att hon ”förhandlade” med någon som “företräder främmande makts intresse”. Dessutom skulle åklagaren styrka att den åtalade ”inlåtit sig i underhandlingar” (ordet förhandlingar torde vara synonymt) samt att den konsulära frågan om frigivning av den svenske medborgare var något som ”rör riket” (och att ambassadören förstått detta).

Ambassadörens försvarslinje var att hon inte haft kontakt med några som hon uppfattat företräder främmande makts intresse, att hon inte förhandlat med personerna i fråga och att frågan om frigivande av den svenske medborgaren inte ”rör riket” i den mening som avses med straffstadgandet. Nu har domstolen i en mycket klar och pedagogiskt avfattad dom konstaterat att tre grundläggande rekvisiten inte varit uppfylld.

En ambassadör kan inte agera i ”föregiven ställning” eftersom ambassadörens roll redan är att vara behörigt ombud för svenska staten gentemot motttagarlandet. Hur åklagaren ens kunnat komma på tanken att påstå att en ambassadör kan uppträda under ”föregiven ställning” är obegripligt. Tingsrätten konstaterar att det inte varit frågan om några ”förhandlingar” och dessutom att det inte alls är utrett att de personer som deltog på mötena hade uppdrag eller motsvarande att företräda den kinesiska staten. Hur det var med frågan om det konsulära ärendet ”rör riket” har tydligen tingsrätten inte ansett sig behöva pröva.

Det är att märka att tingsrätten hade frikänt den åtalade om endast ett av rekvisiten brustit. Lite lättsamt kan man säga att ambassadören frikändes tre gånger om. Tingsrätten hade kunnat stanna vid konstaterandet att en ambassadör aldrig kan företräda sändarstaten i ”föregiven ställning”. Men tingsrätten valde klokt nog att pröva alla de tre grundläggande rekvisiten. 

Jag vågar mig inte på bedömningen om åklagaren själv kan ha begått brottet obefogat åtal. Men jag kan utan vidare konstatera att ambassadören utsatts för stort obehag genom åtalet även om hon nu frikänts. Det är även förhållandet om åklagaren väljer att inte överklaga domen. Förundersökningens omfattning, huvudförhandlingen och all publicitet har naturligtvis skadat henne. Tingsrätten skriver även tämligen utförligt om att rätten funnit att åklagarens utredning på flera punkter brister i fråga om ”robusthet”, vilket i sak innebär allvarlig kritik mot åklagaren. 

Det finns ett annat omskrivet mål där domstolen kunnat konstatera att den gärning som åklagaren angivit överhuvudtaget inte är straffbar enligt svensk rätt. Jag tänker på målet mot Mats Qviberg i vilket han stod åtalad för grovt svindleri och sedan helt frikändes.

Tingsrättens bedömning av bevisningen i målet mot Qviberg uppfattades allmänt som en allvarlig kritik mot åklagarmyndigheten. Det rörde sig verkligen inte om något bagatell som exempelvis en fortkörning. Målet medförde omfattande publicitet och ekonomisk skada för Qviberg. Han utsattes för en mycket lång förundersökning och en utdragen rättegång. Enbart försvararkostnaderna uppgick till cirka 39 miljoner kronor. Därtill kom kostnader för ekobrottsmyndighetens utredning, åklagarnas arbeten och domstolens arbete. Uppskattningsvis uppgick kostnaderna till i vart fall 60 miljoner kronor för staten och skattebetalarna.

Domen var enhällig och åklagaren valde att inte överklaga. Jag har själv begärt att få del av åklagarens PM rörande hans (och åklagarmyndighetens) överväganden inför beslutet att inte överklaga domen, men endast fått besked att någon sådan handling inte har upprättats och inte heller brukar upprättas. Åklagaren har alltså suttit på sin kammare och beslutat att inte överklaga den viktiga domen utan att upprätta en promemoria i frågan, vilket är besynnerligt. Det var som sagt inte något mål om fortkörning. 

Högst anmärkningsvärt var även att förre justitieministern Laila Freivalds och juridikprofessorn Erik Nerep kort tid efter domen mot Qviberg i en debattartikel i Dagens Nyheter (25 juli 2016) kritiserade att åklagaren överhuvudtaget hade väckt åtal mot Qviberg. Kritiken var långtgående. Det är många som har uppfattningen att åtalet mot Mats Qviberg var helt obefogat och medförde stor personlig och ekonomisk skada för honom. Någon ekonomisk ersättning för lidandet och skadan kan han inte få med nuvarande lagstiftning. Inte heller ambassadören får någon ersättning för all den tid som hon behövt lägga ned på att försvara sig och det obehag hela förundersökningen, huvudförhandlingen och publiciteten har inneburit för henne. 

Qviberg var åtalad för grovt svindleri tillsammans med tre andra i bankens ledning jämte en revisor. Frågan i målet var i huvudsak om HQ Bank följde reglerna i den internationella redovisningsstandarden vid sin värdering av tradingportföljen. 

Målet pågick i 29 rättegångsdagar och 106 rättegångstimmar. Kostnaderna för försvararna uppgick till nära 39 miljoner kronor. 

Landets tidigare justitieminister och professor Nerep uttalade synnerligen skarp kritik mot Ekobrottsmyndigheten (EBM) och skrev bland annat: 

”Det hade räckt med en halvtimmes samtal med någon som var insatt i de aktuella rättsfrågorna. Efter det borde åklagaren redan på ett tidigt stadium ha förstått att det saknades varje grund för åtal och lagt ned förundersökningen.” 

I debattartikeln passade debattörerna även på att kritisera åklagarmyndighetens agerande i målet mot Skandiachefen Pettersson, som även han efter en lång och för honom plågsam rättegång frikändes. Hovrätten skrev även i det målet 2007 i skarpa ordalag, vilka inte kan uppfattas på annat sätt än att rätten egentligen tyckte att åklagaren aldrig skulle ha väckt åtal. Eller uttryckt på mer lättsam prosa: Åklagaren var ute i ogjort väder och högg dessutom i sten. Att en svensk åklagare väcker åtal för något som inte ens kan vara brottsligt, hur mycket man mycket man än vänder på de rättsliga rekvisiten, är allvarligt. 

Stockholms tingsrätt skrev i Qviberg-målet bland annat: 

”De nu nämnda förhållandena är dock inte sådana att det är styrkt att HQ AB åsidosatte IAS 39 eller IFRS 7 annat än i vissa mindre avseenden, och då inte på ett sådant sätt att det kan grunda ansvar för svindleribrott.” 

Nu har Stockholms tingsrätt även frikänt ambassadören från det brott som åklagaren påstått att hon har begått. Tingsrättens dom kan inte förstås på annat sätt än att tingsrätten även denna gång har kommit fram till att åtal aldrig borde ha väckts eftersom, vilket dock inte sägs i klara ordalag, åklagaren aldrig hade kunnat förvänta sig framgång med sin talan. Det kommer inte att förvåna mig om det även denna gång blir så att åklagaren stannar för att inte överklaga domen och även denna gång avstår från att upprätta någon PM över sina överväganden i frågan om överklagande. 

Att en person frikänns från ett åtal innebär i allmänhet inte att det därmed att klarlagt att hon inte begått brottet. Men i det fall som domstolen finner att den påstådda gärningen inte ens kan vara brottslig blir följden att den åtalade faktiskt inte har begått en brottslig handling. Men det betyder inte att ambassadören nödvändigtvis utfört sitt uppdrag lojalt och i överensstämmelse med givna instruktioner (vagt uttryckt som den ”svenska linjen”).

Att visa dåligt omdöme är sällan straffbart, men en statstjänsteman kan bli prövad i den egna myndighetens disciplinnämnden. Benägenhet att disciplinärt låta pröva tjänstemännens felgrepp varierar starkt inom statsförvaltningen. Det är känt att UD under årens lopp haft mycket få ärenden i sin egen disciplinnämnd, vilket man något lättsinnigt har förklarat med att UD alltid har möjlighet att omplacera personal i utlandstjänst för att komma tillrätta med personalproblem.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.