”En ostraffad person hade fått fängelse – men återfallsförbrytaren fick skyddstillsyn”

DEBATT – av Anders Bergstedt, pensionerad kriminalpolis

Jag har i ett antal artiklar försökt att visa hur framför allt domstolarna saboterar polisens kamp mot återfallsförbrytarna genom att vägra att häkta och genom att fälla domar som är ett missbruk av gällande lagstiftning.

De undersökta rättsfallen visar att det är en total kollaps och att domstolarna gjort återfallsförbrytarna i princip straffimmuna.

Jag fortsätter att kontinuerligt granska de domar som meddelas för återfallsförbrytarna och nyligen kom ännu ett upprörande exempel – en dom från den 4 maj vid Stockholms tingsrätt. Hela situationen är uppenbart på väg åt fel håll.

Den dömde är i detta fall en av de absolut värsta återfallsförbrytarna. Han är 32 år gammal och förekommer i totalt 42 avsnitt i belastningsregistret. Polisens K-diarium visar att han har registrerats för brottsmisstankar i 15 ärenden under år 2015 och i 18 ärenden under 2016. Av dessa har dock bara sju gått till åtal. Resten har lagts ner.

Brotten har begåtts över hela Storstockholm – bland annat Tyresö, Handen, Segeltorp, Stockholm, Hägersten, Spånga ,Farsta, Danderyd, Lidingö, Solna, Skogås, Johanneshov, Sundbyberg, Täby, Brottby. 

Vid många av dessa händelser har han utsatt andra trafikanter, bland annat föräldrar och barn samt poliser, för direkt livsfara då han alltid har försökt att ”skaka av sig” poliserna.

Trots det har tingsrätten vägrat häktning vid minst två tillfällen bara under 2016 och i övriga fall har åklagaren inte ens försökt med häktning. 

Domen vid Stocksholms tingsrätt blev skyddstillsyn med behandlingsplan i stället för fängelse 1 år och 6 månader. Häktningen hävs och den dömde skall initialt överföras till behandlingshem. 

Han döms för bland annat grov vårdslöshet i trafik vid tre tillfällen, nio fall av olovligt brukande (framfört stulna bilar), grovt rattfylleri och grov olovlig körning vid fyra tillfällen, narkotikabrott vid fyra tillfällen och stöld, försök till stöld och vapenbrott under ett knappt halvår – från oktober 2015 till mars 2016.

Han greps den 6 mars då han, drogad och i en bil stulen från Arlanda, vansinneskörde på fel sida av Roslagsvägen de två milen från Vallentuna till Gärdestunneln där han krockade.

När han greps hade han pistol och två patroner och hade under färden utsatt bilisterna för livsfara och skadat bilar som försökt väja.

Den 26 februari skulle han också ”hjälpa” en kvinna som fått punktering på Lidingö. Det slutade med att han körde iväg med hennes Audi där bland annat handsväskan låg. Audin anträffades framför den stulna lastbil full med stöldgods där mannen låg och sov på en parkeringsplats samma natt. I lastbilen fanns datorer som hade stulits vid inbrott. Det fanns också gods från Karolinska. 

Mannen greps men blev frigiven vid häktningsförhandlingen trots många pågående ärenden och trots att han hade blivit fri vid häktningsförhandlingar vid två tillfällen kort tidigare. 

Om en ostraffad person hade gripits under samma omständigheter som 32-åringen, men utan vapen och med giltigt körkort, hade straffet med största sannolikhet blivit ett ovillkorligt fängelsestraff. Straffskalan bara för grov vårdslöshet eller grovt rattfylleri är fängelse upp till två år. 

Vapenbrottet hade uppenbarligen ingen inverkan på straffet. Domstolens skrivning ”Straffvärdet av de brott som han gjort sig skyldig till utgör inte något hinder mot icke frihetsberövande påföljd” är ytterst provocerande. Så här går det till och det finns hundratals liknande fall.

TILLÄGG – som Anders Bergstedt har gjort till sin debattartikel 2016-06-02:

Jag har försökt att följa upp utvecklingen sedan 32-åringen avvek från behandlingshemmet. Det har inte varit lätt eftersom sekretess råder om det mesta och jag inte har hela bilden. Trots det har jag kommit fram till följande:

Åklagaren och polisen har inte under den månad 32-åringen varit på fri fot- efter att ha avvikit och avbrutit behandlingen- fått någon information eller begäran från Frivården eller Övervakningsnämnden. Därför har han inte blivit efterlyst. Enligt reglerna skall han kallas till förhör och sedan få varning eller efterlysas och omhändertas i avvaktan på Övervakningsnämndens beslut. Övervakningsnämnden sammanträder en gång i veckan.
 
Under den självpåtagna friheten under en månad överklagade 32-åringen sista dagen domen. Avsikten var uppenbarligen att spoliera rättsväsendets upplägg och nu kunna vara i frihet under sommaren eftersom fängelsestraffet säkert blir utdömt i höst. Åklagaren har nu anslutningsvädjat och kräver att det alternativa straffet på 1 år och 6 månader skall fastställas.

Han har inte begärt 32-åringen häktad eftersom han inte har fått någon information om att 32-åringen är på fri fot. Åklagaren köper inte mitt förslag att i hovrätten föreslå fängelse 2 år med tanke på den upprepade brottsligheten, det sammanlagda straffvärdet och för att statuera exempel och försöka påverka rättspraxis. Han är övertygad om att hovrätten inte går på detta.
 
Förklaringen från tingsrätten är att man känner sej i princip bunden till åklagarens yrkanden. Naturligtvis kan man variera något men i princip är rättspraxis fastlagd. 32-åringen har efter 42 domar och polisers och åklagares hantering lärt sej hur man kan manipulera systemet. Säkert hånskrattar han åt hela hanteringen och kan fortsätta sitt leverne utan att det kostar något extra. Så här går det till och åklagarna får verkligen dela på min kritik mot domstolarna. På något sätt måste detta brytas!