”Trots KSMB-domen – risk att artister ändå blir bundna genom sitt faktiska agerande”

DEBATT – av advokat Peter Friis och jur.kand. Emil A. Winkler, Advokatfirman Wåhlin

Solna tingsrätt meddelade den 21 september 2015 dom i en tvist mellan skivbolaget MNW och KSMB-medlemmen Johan Johansson. MNW dömdes för att olovligen ha lagt ut musik med punkbandet KSMB på olika streamingtjänster.

I media synes många göra gällande att domen kan komma att påverka hela musikbranschen och att så mycket som 60 procent av all musik på exempelvis streamingtjänsten Spotify kan vara olaglig.

Tittar man närmare på domen bör man dock fråga sig om den verkligen kommer att få den betydelse många nu menar.

Huvudfrågan i domen är huruvida MNW genom ett artistavtal ingånget 1981 har erhållit en exploateringsrätt även för andra format än det som utpekas i avtalet (fonogram). Exempelvis det digitala format som krävs för streamingtjänster.

Domstolen inledde med att pröva vad som de facto överlåtits genom avtalet. Denna bedömning gjordes med utgångspunkt i avtalstexten och genom tillämpning av de båda principerna specialitetsgrundsatsen och specifikationsprincipen. I korthet resonerade domstolen enligt följande.

Utgångspunkten är att förvärv av upphovsrättigheter inte kräver särskild form. De behöver inte ens vara explicita. Parterna är således fria att utforma sina avtal efter eget tycke och behov.

Detta öppnar naturligtvis för en enkel och effektiv reglering av en avtalsrelation, men innebär givetvis också en fara, framförallt för den svagare parten, i det att ett avtal kan komma att få en betydligt vidare omfattning än denne avsett.

Här erbjuder dock regelverket ett visst skydd. Enligt den så kallade specialitetsgrundsatsen ska inte mer av upphovsrätten anses övergå till förvärvaren än vad som uttryckligen följer av avtalet och enligt specifikationsprincipen ska omfattande, otydliga eller förment underförstådda avtal tolkas restriktivt eller inskränkande till upphovsmannens förmån.

Dessa principer bygger således på tanken att överlåtelser och upplåtelser ska vara klart specificerade. Det finns en presumtion för att upphovsrätten ligger kvar hos upphovsmannen i de delar den inte specifikt överlåtes eller upplåtes.

Tanken bakom denna regel är att en rättighetsförvärvare normalt inte har behov av mer än en rätt till utnyttjande i ett visst hänseende, i regel inom förvärvarens vanliga verksamhetsområde. Någon anledning att opåkallat ge förvärvaren en rätt som går längre än så föreligger därmed inte; i stället har upphovsmannens skyddsbehov prioriterats.

Detta innebär förvisso inte att en total eller generell överlåtelse i sig är ogiltig, men den har onekligen presumtionen mot sig, om inte räckvidden tydligt framgår av avtalet.

I målet konstaterade rätten med utgångspunkt i ovan beskrivna principer att formuleringen i avtalet inte ger stöd för att det varit fråga om en total överlåtelse av förfoganderätten. Här måste man dock komma ihåg att den avtalslydelse som är aktuell i målet inte är den enda eller ens den vanligaste i branschen. Betydligt vanligare är det att skrivningen pekar ut ”alla nu kända och framtida medier”.

Denna typ av skrivning har funnits länge i branschen och återfinns troligen i många artisters avtal. Hade istället en sådan formulering funnits i det aktuella avtalet kan det inte uteslutas att rätten kommit till en annan slutsats.

I musikbranschen är det heller inte ovanligt att artister träffar nya avtal gällande sina tidigare inspelningar (sin så kallade back katalog). Sådana avtal innehåller i princip alltid en mer generell skrivning i linje med exemplet ovan.

Det går av den anledningen inte heller att med säkerhet utrycka sig i termer som att ”alla inspelningar gjorda innan det och det året faller utanför den digitala exploateringsrätten”.

Hur många avtal som träffas av domen är i praktiken svårt att uttala sig om. Att det skulle röra sig om så mycket som 60 procent av all musik på Spotify är, enligt vår bedömning, tveksamt.

Det finns dessutom en annan aspekt som gör att vi inte tror att domslutet kommer att få så stort genomslag i praktiken som många artister möjligen hoppas. På grund av att MNW anfört att ett avtal skulle träffats genom Johan Johanssons agerande i visst hänseende behövde domstolen även pröva den frågan.

Närmare bestämt var det frågan huruvida Johan Johansson genom att ta emot betalningar för streamingtjänster hade bekräftat bolagets exploateringsrätt även i denna del, alternativt att Johan Johansson, i vart fall, genom passivitet kommit att ge bolaget denna rätt.

I svensk rätt är huvudregeln att avtal inte ingås genom passivitet. Den som påstår att avtalsbundenhet uppstår genom motpartens icke aktiva agerande har en rejäl uppförsbacke i bevishänseende.

Domstolen menar – helt korrekt – att det bör ställas höga krav för att ett avtal ska anses ha ändrats eller ingåtts genom den ena avtalspartens passivitet, särskilt om ändringen innebär en fördel för den andra parten.

I målet var det klarlagt att Johan Johansson vid ett flertal tillfällen hade motsatt sig MNW:s digitala exploatering och påtalat detta för bolaget både muntligen och skriftligen. Domstolen har således kommit fram till att Johan Johansson inte har varit passiv samt att de fåtal betalningar som gjorts och som dessutom uppgått till mindre belopp inte självständigt kunde medföra en sådan avtalsbundenhet som MNW menade.

Det finns här anledning att fråga sig om inte utgången kunde blivit annorlunda om Johan Johansson förhållit sig helt passiv och om utbetalningarna rört mer betydande belopp och att avtal därmed ansågs ingånget genom ett konkludent handlande mer än genom direkt passivitet.

Därmed finns det betydande risk att många av de artister med avtal som i och för sig skulle gå att angripa genom resonemanget i domen kring vilka rättigheter som överlåtits, helt enkelt ändå kommer att anses som bundna genom sitt faktiska agerande.

Domen är under alla omständigheter viktig för artisternas kontroll över exploateringen av sina verk och det är betydelsefullt att domstolen på ett tydligt sätt fastslår att skivbolagen inte utan uttryckligt stöd i avtal eller med artistens samtycke kan exploatera artistens alster på vilket sätt som helst.

Dock finns det, som berörts ovan, anledning att reflektera över hur många artistavtal som avgörandet i praktiken går att tillämpa på.