”Detta skapar ett konkret hot mot forskningens frihet – och får grundlagen att kicka in”

DEBATT – av professor Erik J Olsson, docent Jens Stilhoff Sörensen och docent Magnus Zetterholm, Academic Rights Watch

I en aktuell utredning föreslås att all makt vid högskolorna ska utgå från regeringstillsatta rektorer medan lärares och forskares inflytande ska minimeras. De remissvar som nyligen kommit in i visar att de flesta högskolor ställer sig positiva. Detta är signifikant därför att det, paradoxalt nog, betyder att grundlagen kickar in och kräver skydd för forskningens frihet i lag.

Tänk dig att du får i uppdrag att utreda ledningen av den svenska högskolan. Det första du gör är att diskvalificera vetenskaplig evidens som du inte har någon djupare insikt i – organisationsteori, socialpsykologi, vetenskapssociologi, forskning om forskningspolitik m.m. Istället bygger du utredningen på intervjuer.

Nu visar det sig att bland de 180 personer du valt ut är hela 140 positiva till att rektorer och andra chefer ska få mer makt. Detta slående resultat, tillkommet så att säga i demokratisk ordning, blir också utredningens slutsats: chefernas och särskilt rektors ställning måste stärkas.

Det finns bara en hake: de 140 som var positiva var alla rektorer och andra högskolechefer som alltså talade i egen sak.

Rundgången fortsätter. Nu går samma ledningsutredning på remiss till bland annat högskolorna själva där samma chefer svarar som intervjuades i utredningen.

Är de månntro fortfarande positiva till att själva få mer makt? Rätt gissat. De ser sig nu stärkta i sin uppfattning att de själva borde ha mer makt. Det har man tyckt hela tiden och nu har man ju dessutom en statlig utredning i ryggen som säger samma sak. Cirkelrörelsen är fullbordad.

Så går det i allt väsentligt till när regeringen låter utreda högskolans ledarskap (Utvecklad ledning av universitet och högskolor, SOU 2015: 92).

Utredaren, den tidigare rektorn vid Stockholms universitet Kåre Bremer, angriper verksamheten på tre punkter:

• Kollegiala organ ska i framtiden inte vara beslutsfattande utan bara beredande.

• Prefekter (institutionschefer) och dekaner (fakultetschefer) ska utses i linje av överordnad chef och inte av ett kollegialt organ eller efter val.

• Sekretess ska införas kring vem som kandiderar som rektor och ingen reell omröstning ska ske inom verksamheten. Högskolestyrelsen, som domineras av externa ledamöter, ska sedan besluta om förslag på rektor. Det slutgiltiga beslutet ska, som tidigare, ligga hos regeringen.

Av de 58 remissvar som nyligen inkom till Utbildningsdepartementet är majoriteten (37) positiva till Bremers reformer, i vissa fall med smärre förbehåll. Elva tar ingen klar ställning. Bara tio instanser tar klart avstånd. Högskolorna själva är nästan alla positiva till utredningen.

De förslag som utredningen utmynnar i kritiseras för att på olika sätt underminera forskningens frihet. Förslagen skulle ge olika särintressen alltför stort inflytande över akademin vilket, som fackförbundet ST framhåller, ”inte är förenligt med principen att universitet och högskola ska ha autonomi och intellektuellt oberoende i förhållande till ekonomiska och politiska maktcentra”.

Kungliga Vetenskapsakademien påpekar vidare i en kritisk analys att ”[k]ollegialitet är ett kvalitetsgranskande och kvalitetsutvecklande system som är nödvändigt som kontroll och kvalitetssäkring av lärosätets verksamhet” och att Bremers förslag att nedmontera det kollegiala inflytandet därför skulle leda till att ”den på kunskap och evidens grundade beslutsprocessen försvagas”.

Man hade önskat att en så problematisk utredning skulle förbigås med tystnad. Men remissvaren visar som sagt att nästan alla högskolor är positiva till Bremers förslag.

Betyder det att det nu är fritt fram att genomföra reformerna? Det vore en förhastad slutsats. Den egentliga slutsatsen är att det, just mot bakgrund av de positiva remissvaren, föreligger ett konkret hot mot forskningens frihet i Sverige. Detta är signifikant därför att det gör att grundlagen kickar in.

I grundlagen (2 kap 18 § regeringsformen) står att forskningens frihet skyddas i bestämmelser som meddelas i lag. Det betyder dels att denna frihet är ett grundläggande demokratiskt värde som är skyddsvärt, dels att ett sådant skydd åstadkoms genom bestämmelse i lag, det vill säga efter riksdagsbeslut.

Situationen är alltså, paradoxalt nog, den att Riksdagen nu måste ingripa lagstiftningsvägen för att motverka den effekt som Bremers utredning annars riskerar att få. Närmare bestämt behövs ett tillägg i högskolelagen i syfte att säkra en vetenskap grundad på kollegialt styre.

Exakt hur tillägget ska se ut kan diskuteras, men det bör vara tillräckligt tydligt för att garantera att alla högskolor har beslutande kollegiala organ, helst på varje nivå i organisationen.

Det ironiska med ledningsutredningen är alltså att den av konstitutionella skäl måste leda till just det utredaren själv så starkt motsätter sig: en i lag förankrad kollegial beslutsstruktur som kan skydda akademin från ekonomiska och politiska maktcentra och samtidigt stå som garant för forskningens och undervisningens kvalitet.

Denna nya lagstiftning kommer i så fall att begränsa möjligheten att genomföra Bremers reformer i praktiken ute på lärosätena. Redan genomförd avkollegialisering, särskilt vid mindre högskolor, måste dras tillbaka.

Om Riksdagen tar den lagstiftande uppgift som nu åligger den på allvar har ledningsutredningen trots allt lett till en ”utvecklad ledning av universitet och högskolor”, om än i en annan mening än den av utredaren avsedda.

Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet