KRÖNIKA – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
De som förordar dagens system med prövningstillstånd, och särskilt de som vill utvidga systemet till att jämväl omfatta svårare brottmål, brukar med viss förkärlek åberopa uttalanden av processlagberedningen att i svenska rätt skall tyngdpunkten i processen ligga i underdomstolarna.
Sedan utvecklas argumentet med olika uttalanden om att tingsrätten inte skall ses som en transportsträcka, att alla åberopade bevis skall presenteras i underrätten – och så vidare. Allt för ge en teoretisk och rättsäkerhetsmässig tyngd till de fortsatta argumenten om vikten av att ha – och helst utvidga – krav på prövningstillstånd till hovrättsprocessen.
Det tunga arbetet skall utföras i tingsrätterna och hovrätterna skall inte tvingas syssla med onödig processföring där det är uppenbart att det inte kommer att ske någon ändring. Vilket ju låter bra, så finns det någon däremot? Knappast – med de av dessa debattörer givna förutsättningarna.
Emellertid, och här får jag be processlagberedningens ledamöter i allmänhet och ordförande Natanael Gärde i synnerhet om ursäkt, men uttalandet tycks ha ganska mycket av plattityd över sig, åtminstone så som det åberopas nu för tiden. Är det inte en självklarhet att processens tyngdpunkt skall ske i lägsta instans, så länge som denna lägsta instans har behörighet att avkunna dom som kan vinna laga kraft (det vill säga inte enbart är någon form av rannsakningsinstans eller motsvarande)?
Finns det något utländskt rättssystem där en domstol i första instans, med rätt att avkunna domar som kan vinna laga kraft, endast skulle vara någon form av transportforum inför en prövning i en appellations- eller kassationsdomstol? Jag kan konstatera att jag har åtminstone hittills inte hört talas om något sådant system.
Ej heller var utgångspunkten i äldre svensk rätt – 1734 års rättegångsbalk – att underrätternas handläggning och domar antogs endast göras för formens skull och den verkliga processföringen i målet skulle utföras inför det som i 1734 års RB 8:1 definieras som Konungens högsta Nämnd (det vill säga inför Hovrätten) efter vad eller besvär. Snarare tvärtom, det nämnda lagrummet fortsätter med att hovrätten äger uppsikt och vård hava, att i de domstolar som lyder under dem, rätt skipas efter lag och med dess rätta förstånd (språket något moderniserat).
En helt annan sak var att vissa svårare brottmål alltid skulle underställas Hovrätten för dess översyn, eftersom detta var i lag påbjudet och hade sitt ursprung i vilja att säkerställa att saken verkligen hade prövats med största möjliga allvar, med hänsyn till att dessa brott oftast var förenade med livsstraff.
Trots allt, påföljden var ofta tämligen definitiv och kunde inte göras ogjord om det senare skulle visa sig att domen var felaktig. Men detta är egentligen raka motsatsen till ett system med prövningstillstånd. Istället för att förhindra en prövning i två instanser, var det avsett att garantera en prövning i två instanser.
Nu tror jag varken processlagberedningens ledamöter i allmänhet eller Natanael Gärde i synnerhet hade någon större vilja, intresse av eller fallenhet för att använda sig av plattityder i förarbetena till den nya Rättegångsbalken. Istället skall kanske uttalandet ses från ett annat perspektiv.
Den stora processrättslig reform, som den nya Rättegångsbalken var, medförde bland mycket annat, en större likhet mellan rättegångarna i underätterna och i hovrätterna. För att generalisera, enligt den äldre Rättegångsbalken skulle underrätterna rannsaka och avkunna dom, under det att överrätterna skulle överse (skärskåda) och avkunna dom. Då skall man komma ihåg att begreppet rannsaka till stora delar innefattade det vi idag kallar bevisupptagning.
Vidare så förutsattes att underrättsprocessen vara muntlig och överrättsprocessen skriftlig (även om detta kom att ändras under 1800-talet till, i praktiken, ett skriftligt förfarande i båda instanser).
Enligt den nya rättegångsbalken skulle underrätterna, för att använda de äldre uttrycken, rannsaka och avkunna dom, varefter hovrätterna skulle rannsaka och avkunna dom. Därtill, i båda fallen, efter ett i allt väsentligt muntligt förfarande i en sammanhållen rättegång. I praktiken kunde det uppfattas som en dubblering, varför det kunde vara på sin plats att peka på att det faktiskt avsågs vara en skillnad mellan förfarandena, trots den stora likheten.
Så hur skall man betrakta processlagberedningens uttalande? Som ett påpekande att reformen medförde en förändring, som egentligen inte förekom, eller som en varning att inte låta reformen spåra ur?
Taget som det senare förlorar uttalandet faktiskt en hel del av den verkan, som förespråkarna för prövningstillstånd söker ge det i sin argumentation. För om, trots varningen, det numera har kommit att bli så att processen inför underrätterna ses som en transportsträcka inför processen inför hovrätterna, så är det inte för att man lever kvar i något gammalt, att reformen inte var tillräckligt omfattande. Det måste således finnas en annan orsak och införandet av prövningstillstånd blir då inte den fullföljd av processlagberedningens reform, som man försöker framställa det som.
Initialt kan man påpeka att så som förespråkarna av prövningstillstånd argumenterar är det faktiskt frågan om ett ganska stort finger som de låter peka på mig och mina kollegor. Påståendet att underrätten endast skulle uppfattas och behandlas som en transportsträcka inför hovrättens prövning, innebär faktiskt ett påstående att partsombuden (advokaterna, jag och mina kollegor) mer eller mindre medvetet skulle strunta i att försöka göra vårt bästa så länge processen handläggs i underrätten, i avvaktan på en grand finale i hovrätten.
Å andra sidan, svensk processrätt har aldrig varit känt för att visa någon större tilltro till eller förståelse för processombud, så det är väl egentligen inte speciellt oväntat med ett sådant finger.
Emellertid, hur många parter är intresserade av ett långdraget förfarande. Absoluta flertalet vill få det överstökat så snabbt som möjligt – det är, för de flesta, mentalt jobbigt att vara involverad i en rättsprocess, som de helst vill ha avslutad så snart som möjligt.
Det vanligaste klagomålet, under den tid som processen pågår, brukar vara att den tar så lång tid. Jag har hittills inte träffat på någon huvudman som deklarerat, att arbetet redan från början skall inriktas på hovrättsprocessen. Jag har visserligen varit med om att jag och min huvudman, när vi lämnade rättssalen efter en muntlig förberedelse i en tingsrätt, diskuterade upplägget i en kommande hovrättsprocess. Det var dock en effekt av ordförandens attityd under förberedelsen, varför det var frågan om nödtvång och inte någon generell inställning att underrättsprocessen skulle vara någon form av transportsträcka.
Om det var möjligt skulle det faktiskt vara intressant att se statistik på hur stor andel av underrätternas avgörande som överklagades till exempel 1905, 1955 och 2005. Om det inte har skett någon förändring av proportionen överklagade mål (eller om det har förekommit en nedgång mellan 1955 och 2005) så faller hela argumentationen för att underrättsprocessen numera skulle uppfattas som en transportsträcka. Dock, utan stöd i fakta och helt byggande på mina egna förutfattade meningar, misstänker jag att det ha skett en ökning, framför allt under de senaste två-tre decennierna – det skall jag ge förespråkarna av prövningstillstånd.
Emellertid, ser jag det inte som en effekt av att ombud och parter, i allt större utsträckning, betraktar underrättsprocessen som en transportsträcka, utan som en effekt av att tilliten, vad avser kvaliteten på domarna från underrätterna, har minskat. Man går inte till hovrätten för att det är så roligt med ett hovrättsförfarande, utan för att domen i underrätten inte är tillfredsställande.
Observera att jag sade ovan att jag misstänker en ökning av proportionen överklagade mål under de senaste decennierna. Det är en period som sammanfaller med ett antal reformer inom domstolsprocessen i avsikt att försöka ”effektivisera” densamma.
Antalet domare som deltar i dömandet har man sökt minska, antalet nämndemän har minskats, antalet domstolar har minskats, allt högre krav på bättre tidsanvändning, större krav på snabbare handläggning – och så vidare. Allt i syfte att öka genomströmningen och att dömandet skall bli effektivare. Något som tycks ses som ett tecken på ökad kvalitet.
Tillåt mig ha avvikande åsikt. Kvaliteten i dömande är i sin helhet en fråga om ett intellektuellt arbete. Att påskynda det kan i bästa fall sakna verkan, men i de flesta fall torde det innebära en försämrad kvalitet. En stressad domare tänker inte bättre än en domare som har tid att älta, fundera och ”bollplanka”. Om det därtill är flera domare som tillsammans ältar, funderar och bollplankar ökar möjligheterna ännu mer att det blir god kvalitet i dömandet.
Alltså, i vad mån beror den ökade måltillströmningen, av det som hovrätterna ser som onödiga mål, på att statsmakten har ställt högre krav på så kallad effektivitet i dömandet? Och, hur förbättras kvaliteten (och, framför allt, tilliten till kvaliteten) i dömandet genom att förhindra att saken prövas en andra gång?
Om nu en häst bara orkar dra en fullastad vagn 200 meter på väg mot ett mål, hur kommer man närmare målet om man förbjuder att delar av lasten (efter de 200 metrarna) förs över till en annan vagn som dras av flera hästar?
Frågan är om det inte var ett misstag att låta underrättsprocessen och överrättsprocessen bli så lika. Och vad bör göras?
Istället för att på ett mer eller mindre arbiträrt sätt (som många gånger ger intryck av slump) begränsa vilka mål som får prövas i överrätten, kan det inte vara värt att försöka renodla överrättsprocessen på någon annan ledd, som markerar att det är frågan om en annan sorts process i överrätten än en ren dubblering av underrättsprocessen?
Före nuvarande Rättegångsbalken ålåg det underrätterna att rannsaka (vilket, till stora delar, avsåg framtagning och genomgång av bevisning) och pröva, varefter det ålåg överrätterna att skärskåda och överpröva. Ett system som har likheter med vad som förekommer här och var i utlandet. Ett system som kanske är värt att fundera på – igen.
