Arbetet som jurist är varierande. En del är enkelt, annat svårt, men oftast kan uppgiften lösas. Och då det går en emot får man vara nöjd med att man lade ned den kunskap och energi som stod till buds.
En återkommande komplikation är dock svår att förlika sig med. Fenomenet är besvärligt att hantera, tar mycket tid i anspråk och man vet sällan när det dyker upp.
Problemet är de som pratar för mycket. Pratkvarnar, filibustrar och de som pladdrar utan innehåll är ett arbetsmiljöproblem. Inte bara för att de inte har något substantiellt att säga, de upptar vår tid och skapar irritation.
Synpunkten skall inte missförstås, att vara verbal är nödvändigt för att fungera som jurist och förmågan att kommunicera är en av de viktigaste mänskliga egenskaperna. Juristen förväntas ibland också tala sammanhängande i både en och två timmar, det kan vara ett föredrag, en plädering i ett omfattande mål eller annat.
Kommunikation är dock inte bara att kunna prata. Centralt är också att komma till saken. Minst lika viktigt är att lyssna och förstå omgivningens förväntningar. Ibland saknas de egenskaperna. Detta kan få förödande konsekvenser. Ordsvallet tar över, upprepningar, plattityder och irrelevanta inslag skymmer eventuellt sakinnehåll. Om gränsen för det acceptabla har passerats och om ingen förmår avbryta kan den språksamme få förnyad energi och breda ut sig än mer, allt i takt med att de närvarandes desperation ökar.
Beroende på sammanhanget kan möjligheterna att undkomma verbal miljöförstöring vara begränsade. Speciellt svårt är det om det meningslösa pladdret kommer från någon i chefsposition. Problematiskt är också att uthärda långrandiga förhandlingar med uppdragsgivare eller ordföranden med ringa uppfattning som sin egen betydelse i världsalltets utveckling. (I arbetslivet tillsätts inte alla tjänster efter förtjänst, viktiga positioner har ibland nåtts på grund av att omgivningen insett det lönlösa i att försöka föra en civiliserad dialog och flytt fältet.)
Speciellt plågsamma sessioner är de som besväras av besserwissrar som nedlåtande och med outtröttlig energi kompletterar varje inlägg med uppgifter utan betydelse för det större sammanhanget. Eftersom pratkvarnar sällan missar ett tillfälle att öva på sina färdigheter kan sätten att avbryta andra ha utvecklats rent tekniskt och ibland måste även den skeptiske åhöraren häpna över hur också perverterade personlighetsdrag kan raffineras. Likaså förmågan att fixera detaljer kan väcka förundran, skogen skyms av alla träden och hela undervegetationen beskrivs i minsta detalj.
Andra svårigheter utgör de som medvetet filibustrar, breder ut sig i genuint lappri för att genom uttröttningsteknik nå sina grumliga mål. Utstuderat genomfört och uppblandat med enstaka svårkontrollerbara referenser kan sådant vara svårt att bemöta. Nödvändiga tillrättalägganden kan ta avsevärd tid samt förutsätta god sakkunskap.
Vad är då orsakerna till detta elände?
Att avsaknad av självkritik, oförmåga att värdera sin egen betydelse och social inkompetens ofta bidrar till katastroferna är uppenbart. Stundtals kan man även ana patologiska orsaker. Brocas area har på något sätt trängt undan utrymmet för andra funktioner, ordströmmarna genereras på ett närmast mekaniskt sätt. I åter andra fall kan man fundera över om övertagandet av den verbala dimensionen är slugt beräknande, och i mörka stunder till och med slås av misstanken att en del verbala tidtjuvar är onda människor.
Det sistnämnda är säkert en felsyn, men oavsett orsakerna vi måste ibland hantera problemet. Att tiga är då inte guld utan det är nödvändigt att stå upp, avbryta, anmoda vederbörande komma till saken eller helt enkelt uppmana densamme vara tyst. Alternativen är nämligen förenade med risken att praktkvarnarna tar över och att civilisationen till tonerna av en tilltagande kakofoni går under.
