Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Därmed avtalade polis och åklagare bort de tilltalades möjlighet att försvara sig mot det okända”

Debatt
Publicerad: 2014-05-06 07:33

DEBATT – av Byron Thörnström Demetriou, biträdande jurist, Advokaterna Hurtig & Partners och författare till rapporten ”Infiltratörer och informatörer…”

 

De brottsbekämpande myndigheterna säger sig ha svårt att bekämpa den grova och organiserade brottsligheten. Genom Polismetodutredningen framhåller de att deras nuvarande spaningsmetoder är förlegade med resultat att de inte får tillträde till den grova och organiserade brottsligheten.

Den kriminalpolitiska ambitionen är att all brottslighet skall bekämpas men särskilt den grova och organiserade. Detta utan att rättsäkerheten eftersätts. Kriminalpolitikens ambition är utan tvekan god och likaså självklar i en rättsstat likt Sverige.

Mot bakgrund av den historiska rättsosäkerheten som kan hänföras till användandet av bland annat infiltratörer, händelserna i och kring det stora och uppmärksammade Kokainmålet och den nya erans utredningsmetodik får förstås att den kriminalpolitiska ambitionen och den kriminalpolitiska verkligheten är två vitt skilda saker.

En kriminalpolitisk ambition är just en ambition. Dess bakomliggande skyddsintresse vilar på en teoretisk bädd där hänsyn tas till allt mellan himmel och jord – vari skärskild hänsyn tas till den politiska korrektheten.

Den kriminalpolitiska verkligheten synes dock endast ta hänsyn till två saker – den kvantitativa uppklaringsfrekvensen och den goodwill som denna innebär för såväl politiken som enskilda brottsbekämpande myndigheter.

Den kriminalpolitiska verkligheten tar således endast hänsyn till den kvantitativa uppklaringsfrekvensen varför ”pinnjakten” är den centrala företeelsen.

Teoretiska krav på polis och åklagare om att utredningsförfaranden skall bedrivas både objektivt och rättssäkert synes i praktiken flyttats från dem till någon annan. Denna ”annan” synes var antingen advokater och/eller domstolar.

Advokaters invändningar kring hur ett visst utredningsförfarande bedrivs beaktas sällan av polis och åklagare. Väl i domstol är det oftast för sent då förundersökningen är färdigställd, åtal har väckts och den fria bevisprövningen tar vid. Domstolarna presumerar att polis och åklagare följer de teoretiska krav som åvilar dem varför de sällan finner anledning att ifrågasätta huruvida de ansvariga för viss utredning frestats att göra avkall på rättssäkerheten till förmån för den kvantitativa uppklaringsfrekvensen.

Att brott skall utredas och att de ansvariga skall lagföras är enligt min mening en självklarhet. De brottsbekämpande myndigheterna och den av staten utsedda Polismetodutredningen synes dock vara överens om att man faktiskt kan offra hävdvunna och rådande principer – allt till förmån för den kvantitativa uppklaringsfrekvensen och på rättssäkerhetens bekostnad.

I Kokainmålet gick åklagarna och polisen så långt att de slöt avtal med utländska brottsbekämpande myndigheter om att inte röja viss information från utredningen. Det polis och åklagare faktiskt avtalade bort var de tilltalades rättssäkerhet då de inte kan försvara sig mot det okända. Detta med Stockholms tingsrätts goda minne, då de inte biföll försvarets editionsyrkande.

Att svensk polis och åklagare kunnat ingå ett avtal – trots att de inte representerar den höga fördragsslutande staten Sverige och därmed inte kan förbinda staten till en internationell överenskommelse – är anmärkningsvärt. I affärsjuridiska sammanhang hade ett sådant avtal klandrats och sedermera hävts.

Nyssnämnda synes inte gälla för den svenska straffrätten – för i så fall hade advokaterna i Kokainmålet fått fri tillgång till allt utredningsmaterial som åtalet byggde på.

I vart fall borde staten gripit in och ogiltigförklarat avtalet vilket svensk polis ingått med de utländska brottsbekämpande myndigheterna – allt för att upprätthålla förtroendet för svenskt rättsväsende.

Nyssnämnda är kanske ett exempel på de brottsliga gärningar som Polismetodutredningen menar att svensk polis skall få företa. Att polis och åklagares agerande i Kokainmålet är att ses som brottsligt är i min mening ett rimligt påstående. För vad är brottsligt om inte ett aktivt förhindrande av en persons lagstadgade möjligheter att förvara sig.

Oavsett utgången i Kokainmålet eller andra mål, där utredningen och åtalet bygger på uppgifter från informatörer/infiltratörer, består den gemensamma nämnaren i att de tilltalades möjligheter till att bedriva ett effektivt försvar marginaliseras.

I min rapport ”Informatörer och infiltratörer – Spaning i rättssäkerhetens intresse?” redogörs för bland annat spaningsmetoden infiltration och de nya spaningsmetoder vilka Polismetodutredningen i framtiden vill tillskänka polis och andra brottsbekämpande myndigheter.

Rapportens konklusion är, som redogjorts för i ovanstående delar, att Polismetodsutredningens förslag är alltför långtgående och riskerar att oåterkalleligt underminera rättsväsendets legitimitet – med resultat att rättsrötan tillåts frodas.

Statens rätt att utreda brott och därtill utdöma straff är på inga grunder starkare än den tilltalades rätt att få bedriva ett effektivt försvar. Mot bakgrund av detta hör hemliga bevis och avtal vilka beskär den enskildes rättssäkerhet och rätt till att bedriva ett effektivt försvar inte hemma i svenskt rättsväsende.

Hemliga bevis och ljusskygga avtal är öronmärkta för stater vilka inte antagit Europakonventionen – något som Sverige antog i lag redan 1995.

 

 

Byron Thörnström Demetrious rapport ”Informatörer och infiltratörer – Spaning i rättssäkerhetens intresse?” kan beställas i tryckt form från Linnéuniversitetet eller laddas ner gratis här.

 

 

 

 

 

 

 

 


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: