I september 2016 beslutade regeringen att Fastighetsmäklarinspektionen, som har knappt 20 anställda, ska flyttas till Karlstad i december i år.
Staten och arbetstagarorganisationerna har olika uppfattning när det gäller arbetstagarnas skyldighet att arbeta i Karlstad efter flytten.
Påverkar villkoren
Frågan har betydelse för om arbetstagare som inte vill följa med till Karlstad ska säga upp sig själva eller bli uppsagda på grund av arbetsbrist. Den påverkar därmed vilka villkor som ska gälla när anställningen avslutas och under uppsägningstiden.
Om arbetstagaren säger upp sig själv på grund av ”omlokalisering” gäller – enligt det statliga så kallad omställningsavtalet – kortare uppsägningstid än om det är arbetsgivaren som säger upp på grund av arbetsbrist. Arbetstagaren utesluts också från andra förmåner i avtalet.
En arbetstagare som säger upp sig själv riskerar därutöver att drabbas av en karenstid i arbetslöshetsförsäkringen.
”Har uppkommit arbetsbrist”
Fackförbunden ST och Jusek vände sig därför till Arbetsdomstolen och begärde att domstolen ska fastställa att deras medlemmar inte är skyldiga att utföra arbete för FMI i Karlstad.
Regeringens beslut att flytta FMI till Karlstad innebär enligt fackförbunden att det uppkommer arbetsbrist vid FMI i Stockholm och att situationen borde hanteras utifrån det. Arbetstagarna ska därför erbjudas omplacering till Karlstad och först om erbjudandet avböjs har FMI möjlighet att säga upp arbetstagarna på grund av arbetsbrist.
Statens inställning är att arbetstagarna är skyldiga att följa med och arbeta i Karlstad och anser att arbetstagarna själva får säga upp sig om de inte önskar följa med dit.
1965 års statstjänstemannalag
Det finns enligt AD ett starkt stöd för att det – på statens område sedan mitten på 1960-talet – konsekvent har tillämpats en ordning där arbetstagare vid omlokalisering av myndigheter är skyldiga att följa med till den nya orten och att arbetstagare som inte vill göra detta får säga upp sig själva.
Den ordningen tillkom genom 1965 års statstjänstemannalag och det har i förarbetena till 1976 och 1994 års lagar om offentlig anställning uttalats att arbetsskyldighet för statligt anställda ska bestämmas utifrån vad som sedan tidigare gällt för statstjänstemän.
Av de exempel på omlokalisering av myndigheter som redovisats i målet framgår att denna praktik tillämpats även under 2000-talet.
Fackförbunden förlorar
Parterna på statens område har, enligt AD, sedan 1970-talet anpassat reglerna om omställningstrygghet till en sådan praktik, bland annat genom att de så kallade trygghets- och omställningsavtalen inte bara är tillämpliga på arbetstagare som sägs upp på grund av arbetsbrist utan även på arbetstagare som säger upp sig själva i samband med omlokalisering.
AD skriver:
”Arbetsdomstolen finner alltså att det på statens område sedan mitten av 1960-talet har tillämpats en ordning där arbetstagare vid omlokalisering av myndigheter är skyldiga att följa med till den nya orten, att denna ordning är väl förankrad i lag och förarbeten samt att parterna på den statliga sektorn sett till att arbetstagare som säger upp sig i samband med omlokalisering av myndigheter omfattas av tillämpliga omställningsregleringar.”
Fackförbunden ST:s och Juseks talan avslås därför.
Två av Arbetsdomstolens ledamöter är skiljaktiga och vill gå på fackförbundens linje. De konstaterar bland annat att arbetstagarna har träffat muntliga avtal med FMI utan att frågan om skyldighet att arbeta på andra orter överhuvudtaget har berörts.
I de beslut om anställningsärenden som fattats finns inga uppgifter om var arbetstagarna är skyldiga att utföra sitt arbete.
”Tveksamma till praxis”
Arbetstagarna har därför, enligt de skiljaktiga, inte haft anledning att räkna med att de skulle vara skyldiga att tåla en så långtgående arbetsskyldighet som att stadigvarande byta arbetsplats från Stockholm till Karlstad någonting som dessutom är en avsevärt större arbetsskyldighet än vad som gäller för den övriga arbetsmarknaden.
De skiljaktiga är ”tveksamma till att det utvecklats en branschpraxis om arbetsskyldighet vid omlokaliseringar” på det sätt som staten hävdar.
