I Dagens Juridik den 23 februari argumenterade jag för ett avskaffande av laglottsystemet. Huvudargumentet är att laglottsystemet utan rimliga skäl allvarligt inkräktar på den enskildes egendomsrätt. I samband med det fick jag ett antal motargument från diverse kommentatorer som jag nu ska försöka bemöta.
Först och främst vill jag poängtera att det är förståeligt att frågor om testamente och efterlevandes intressen väcker känslor. Min avsikt har dock inte varit att primärt diskutera institutets ändamål. Ett ändamål må vara ädelt men huvudfrågan är om ändamålet tillgodoses i praktiken och – i laglottens fall – hur de praktiska konsekvenserna korrelerar med de fri- och rättigheter (och skyldigheter) som vi anser vara så viktiga i vårt samhälle.
Carl-Johan Wärn menade i en kommentar att det viktigaste argumentet för laglottsystemet inte behandlades i min inlaga, nämligen maktbalansen inom familjen. Han påpekade att ”om en rik familjefar kan göra något av sina barn arvlösa ger det honom en stor makt över dem”. Liknande argument framfördes av Erica Striby och Ulf Bergquist den 17 januari i DN (i en replik till Svante Thorsell), där de menade att en egocentrisk förälder genom hot om att göra barnen arvslösa kan få barnen att ”dansa efter sin pipa”.
Naturligtvis kan det förekomma situationer där ekonomiska incitament används som påtryckningsmedel i syfte att tillfredsställa en förälders avsikter. Men det är att lägga allt för stor tilltro till laglottsystemet som räddningsmekanism eller rättvisegarant i situationer där relationer familjemedlemmar emellan inte fungerar som i den tänkta idealfamiljen. I dysfunktionella familjer är det bara familjeförsörjarens brist på fantasi som sätter gränser för vad som kan uppfattas som fysiska, psykiska eller för den skull ekonomiska kränkningar av personer i omgivningen (däribland bröstarvingar), om man nu kan tala om ekonomiska kränkningar i sådana sammanhang. En påtvingad förmögenhetsöverföring genom laglott löser inte relationsproblem i en familj.
Ett annat intressant påstående är att bröstarvingar i avsaknad av laglottsystemet kommer att tävla om föräldrarnas gunst istället för att bli fria individer. Personligen anser jag att detta är ett överdrivet förenklat synsätt på familjeförhållanden. Dock, om vi skulle godta antagandet att laglotten utgör ett ekonomiskt incitament, skulle man inte tvärtom kunna påstå att en fri rätt att testamentera gynnar medborgarnas ambitioner att bli fria och ansvarsfulla individer, sin ”egen lyckas smed”? På vilket sätt skulle ett samhälle, där människor får större anledning att genom eget arbete försörja sig själva snarare än genom arv, vara sämre än ett samhälle där staten genom lag tvångssanktionerar förmögenheter till individer utifrån deras genetiska uppsättning och där avkomlingar till en förmögen avliden ges större privilegier jämfört med andra medborgare?
I samband med detta vill jag också passa på att nämna något som framfördes av Erica Striby och Ulf Bergquist (i repliken till Svante Thorsell den 17 januari). Som ett skäl mot den enskildes rätt att fritt få förfoga över sina tillgångar angav de att ”en persons egendom kanske inte är sådan att han helt har tjänat ihop den själv. Han kan ha ärvt av sina föräldrar eller av sin make, eller ha fått en betydande del av egendomen vid en bodelning på grund av skilsmässa”. Det här är ett märkligt resonemang. De öppnar upp för en tolkning som innebär att en person som genom eget arbete tjänat ihop sin förmögenhet får anses vara mer berättigad att disponera över densamma jämfört med personer som ärvt sina föräldrar. Med andra ord använder de laglottsystemets konsekvenser som ett argument mot fri egendomsrätt, vilket kan tyckas anmärkningsvärt.
Antalet uppfostringsmetoder är sannolikt lika stort som antalet föräldrar. Som förälder har man dock alltid ett grundläggande ansvar för barnets fostran och utveckling. Den ekonomiska delen av det ansvaret tar sig bl.a. uttryck i att föräldrar är underhållsskyldiga till sina barn, inklusive särkullbarn. Underhållsskyldigheten upphör då barnet fyller 18 år, eller 21 år om barnet fortfarande går i skola. Därefter har lagstiftaren ansett att skyddsbehovet är så begränsat att underhållsskyldigheten inte är obligatorisk.
Att betrakta lagslotten som en ”förlängd arm” av underhållsskyldigheten är felaktigt av tre skäl.
För det första syftar underhållsskyldigheten till att försörja barnet så att det kan växa upp och så småningom kunna försörja sig på egen hand. Om föräldrarna saknar resurser och vid förälderns död finns stöd från det allmänna att tillgå (underhållsstöd, barnpension, efterlevandestöd) som syftar till att trygga försörjningen. Därutöver finns det privata lösningar, bl.a. livförsäkringar, för dem som så önskar.
För det andra: Tiderna förändras. Svante Thorsell har bl.a. tagit upp det faktum att bröstarvingar vid föräldrarnas död många gånger redan är väl etablerade i samhället, medelålders och därmed utan skyddsbehov.
För det tredje tillgodoser en underhållsskyldighet som innebär att vissa personer får inget alls (barn i fattiga familjer) och andra får ett överflöd (barn i rika familjer) inte dess syfte, dvs. underhåll till grundläggande försörjning.
Det finns en inbyggd problematik i att bröstarvingarna till en avliden skall tryggas hälften – varken mer eller mindre – av kvarlåtenskapen. Borde inte likhetsprincipen som vi oftast tar för given uppnås bättre om laglotten, i lag, vore bestämd till visst belopp (eller maximalt belopp) i kronor och ören, exempelvis x antal basbelopp? Vad är det som säger att den berättigade gruppen nödvändigtvis måste behandlas så snävt att medborgare och bröstarvingar utanför den priviligierade familjen lämnas helt utan avseende?
En kommentator för fram laglottsystemet som ett instrument för skadereglering. Laglotten påstås erbjuda ”läkande plåster på såren” för kränkning eller orättvis behandling, t.ex. för särkullbarn som – påstås det – skulle bli utan arv i större utsträckning om laglotten försvinner. Då uppkommer frågan: Är det rimligt att beloppet som motsvarar den ”skada” – som av någon anledning per automatik anses bevisad så snart en bröstarvinge (särkullbarn eller inte) lämnas utan avseende i ett testamente – skall vara ekvivalent med en viss procentandel av den avlidnes förmögenhet, oavsett hur många siffror denne hade på sitt bankkonto? Vad hände med beviskravet och skadebedömningen?
Även om ingen kommentator explicit nämnt det förtjänar ytterligare ett skäl för laglottsystemet att föras fram, nämligen påståendet att det skulle gynna ättens (långsiktiga) intressen. Kanske var det ingen som förde fram det argumentet just därför att det står i strid med den värdering som många bekänner sig till, dvs. likhetsprincipen. Oavsett hur man ser på frågan om det är av godo eller inte att staten aktivt avser att cementera skillnader familjer emellan inom ett samhälle uppkommer andra frågor som måste beaktas i detta sammanhang. Först och främst kan man fundera över vilket part som typiskt sätt är i bäst position att bedöma på vilket sätt dennes släkts intressen bäst tillvaratas. De flesta skulle nog hålla med om att staten, som inte har någon personlig relation med förmånstagarna, är i sämre position att bedöma den frågan jämfört med den person som i det enskilda fallet har att fördela egendomen till sin släkt. På vilket sätt kan bröstarvingen (eller ätten som helhet) anses gynnas om bröstarvingen t.ex. är narkotikamissbrukare som förmodas använda pengarna till sitt fortsatta missbruk? Eller om den kvarvarande egendomen är aktier i ett bolag där huvudsakligen en av bröstarvingarna varit verksam och ett syskon utkräver sin laglott med konsekvens att det som tidigare var ett framgångsrikt familjeföretag tvingas till avveckling? Dessa frågor blottar endast några av problemen som uppkommer när staten lägger sig i interna familjeangelägenheter.
Att laglottsystemet har funnits i sin nuvarande form i mer än 100 år är ett faktum men inte ett bevis på att systemet någonsin har fungerat som lagstiftaren har tänkt sig. I själva verket påstår jag att det aldrig har fungerat särskilt bra, i varje fall inte utifrån de syften och ändamål som nu diskuterats.
Slutligen vill jag också bemöta frågan om risken kring otillbörlig påverkan i samband med upprättandet av testamente. Självklart är det av yttersta vikt att en testator som väljer att testamentera sitt arv är i skick att göra detsamma och att viljeyttringen är klar och vederbörligen formaliserad. Som huvudregel krävs minst två oberoende vittnen. I ärvdabalken finns vidare skyddsklausuler som säger bl.a. att ett testamente är ogiltigt om någon tvingat testator att upprätta testamentet eller missbrukat hans oförstånd, viljesvaghet eller beroendeställning. Samma sak gäller om testator blivit svikligen förledd att upprätta testamentet.
Det är möjligt att en starkare egendomsrätt bör fordra än strängare formaliseringskrav avseende testamenteringar i syfte att stävja uppkomsten av arvstvister (detta gäller kanske framför allt ifråga om s.k. nödtestamenten). På liknande sätt som man resonerar kring betänketid vid skilsmässor kan man överväga att testator måste bekräfta sitt testamente i efterhand, exempelvis 6 månader från nedtecknandet. Vidare erbjuder dagens teknik möjligheter till enklare och mer kostnadseffektiv bevissäkring än tidigare. Inspiration kan hämtas från hanteringen av elektroniska pantbrev i centrala register eller liknande varianter som inte fanns i bruk vid den tidpunkt nuvarande regelverk utarbetades. Hur bevissäkringen avseende givarens sista önskan kan förbättras är primärt en praktisk fråga. Det väsentliga är givarens rättighet som sådan.
Axel Berglund, Jurist, Helsingfors.
