En fullständigt absurd scen spelas upp i mitt huvud:
En advokat och tillika delägare på en av Stockholms mer väletablerade byråer ber mig att komma in på sitt kontor och sätta mig vid skrivbordet. Advokaten sätter sig på andra sidan skrivbordet och förklarar för mig med en mycket allvarlig min att de tyvärr inte ser någon framtid för mig på byrån.
Jag upplever ett plötsligt tillstånd av chock. Jag vet för ett ögonblick inte vad jag ska säga.
Advokaten öppnar en skrivbordslåda och plockar fram ett tunt häfte som jag genast känner igen som en av mina egna rättsutredningar. Med en svepande rörelse skickar advokaten bunten med papper över bordet.
”Är det på grund av det där?” hasplar jag ur mig med en förvirrad blick.
Advokaten nickar lätt och suckar när denne med eftertryck förklarar att man på en byrå som denna inte tolererar att de biträdande juristerna:
1) skriver i jag-form i inledningen till rättsutredningar och
2) inte punkterar i fotnoterna.
Jag tittar oförstående tillbaka på advokaten. Jag vill protestera.
”Men…” stammar jag fram. ”Jag har under den tid jag arbetat här lockat mängder av klienter till byrån. Jag arbetar snabbare och mer effektivt än någon av de andra. Betyder det ingenting?”
Advokaten skakar bistert på huvudet.
”Tyvärr Frida, du är inget för oss.”
The end.
Tillbaka till verkligheten. Det är en lärare som sitter tvärs över skrivbordet och inte en advokat. Jag är på Stockholms universitet och inte på någon advokatbyrå. Papprena framför mig är min promemoria. Genom promemorian försöker läraren göra sitt bästa för att spå min framtid. Han vänder sig till mig och säger med eftertryck att han förvisso inte vet om min dröm är att i framtiden arbeta på en advokatbyrå, men att om så är fallet skulle det inte accepteras att jag skrev i jag-form. Uttalandet avslutas med en lätt fnysning.
Bra studenter = bra jurister?
Efter denna händelse ställdes jag inför en fråga. Hur väl stämmer kraven på studenterna egentligen överens med branschens förväntningar på nyutexaminerade jurister? Jag menar allvarligt talat, vilken jurist skulle idag ens ta sig tid att påpeka petitesser som vilken form jag skrivit en rättsutredning i? De insatser som på utbildningen belönas med bra betyg är inte samma insatser som kommer att göra en framgångsrik i yrkeslivet.
”Hur man till exempel ska göra när man sluter ett avtal är inte ett moment som prioriteras på juristprogrammet”, säger Christer Silfverberg, professor i finansrätt vid Stockholms universitet och tidigare ordförande i utbildningsutskottet. ”Det kan man beklaga, juristens förmåga att ta klienter kan jämföras med läkarens bemötande av sina patienter. Juristen kan ha bra betyg och goda teoretiska kunskaper, men är kanske värdelös på att hantera kontakten med en kund. Social kompetens är något som man antingen har eller som man får i yrkeslivet och det ligger mycket i att social kompetens inte bedöms under studietiden.”
Vad säger betygen?
Systemet ser ut som följer: Studenter med mycket teoretiska kunskaper får bra betyg som leder till tingsnotarietjänst på domstolarna och jobb på de bästa byråerna.
”Betygen säger inte allt men är viktiga i urvalet”, säger HR-chefen på Mannheimer Swartling Lotta Oscarsson. ”De speglar till viss del både intresse för juridik, ambition och förmåga.”
Men vad innebär goda betyg egentligen? En person som har AB i alla kurser kan bearbeta stora textmassor och är beredd att lägga ner mycket tid på sitt arbete. Men vad vet vi egentligen om dennes praktiska begåvning? Vad säger personens betyg om den absolut livsnödvändiga förmågan att i en process inför en domstol vara kreativ och snabbt kunna lösa problem? Vad säger betygen om en persons retoriska kunskaper? Svaret på dessa frågor är enkelt – ingenting.
”En student med AB rakt igenom har uppenbarligen ett gott läshuvud”, säger Petra Hovstadius, rekryteringsansvarig på Vinge. ”Har man dock inga andra meriter utan enbart pluggat 20 timmar om dygnet, blir frågan om studenten fixar tempot som affärsjurist på Vinge. Betygen säger ingenting om arbetskapacitet eller social kompetens”.
Betygen bör ge en indikation på vilken potential studenten har för att bli bra på sitt arbete och inte sättas efter kunskap som man enbart behöver under skoltiden. Här har utbildningen misslyckats.
”Jag tror och hoppas att alla inte är så dåligt insatta att de blandar ihop kunskaper med betyg för så är inte fallet”, säger Joel Grede ordförande i Linjerådet, en organisation som för studenternas talan på Juridicum. ”Det är mer en sorts råplugg som premieras.”
”Det som inte kommer fram vid tentamen är ens sociala kompetens”, säger Fredrik Sellberg, ledamot i Linjerådet. ”Som praktiskt verksam jurist inom näringslivet eller vid en myndighet har man mer glädje av utbildningarna i Uppsala och Umeå där man tränar mer på verklig problemlösning. Jag känner till att man på stora byråer har sagt att man föredrar att anställa studenter från Uppsala, då det är lättare att sätta dem i arbete.
De ”praktiska” momenten
Allt är inte enbart teori. Visst dyker det upp pm och muntliga seminarier. Ofta kan dock inte en god muntlig prestation påverka ens betyg och om det påverkar är det enbart ytterst marginellt.
”Den generella uppfattningen bland studenter på de olika universiteten som vi träffar under studietiden är att de saknar mer praktiska övningar och tydligare kopplingar till näringslivet i sina studier”, säger Lotta Oscarsson.
Ofta är momenten på kurserna utformade som obligatorier som måste genomföras för att få tentera och har inte någon som helst betydelse för det slutgiltiga betyget. Det är på just detta sätt som det kommer sig att en student kan få B i slutbetyg på mastodontkursen Civilrätt 2, trots att samma student presterat det bästa rättegångsspel som den ansvarige läraren någonsin sett. Vad betyder mest för affärsjurister, att de kan undantagsreglerna i avtalslagen utantill eller att de kan föra en process?
”Studenterna får för lite träning i hur man ska uppträda som jurist, till exempel lär vi inte studenterna hur en föredragning bör göras”, säger professor Christer Silfverberg. ”Sådana praktiska kunskaper är vi lite för dåliga på att lära ut”.
Det hela blir värre när branschen tror att betygen visar på goda praktiska kunskaper.
”Betygen är en av flera viktiga parametrar för oss på Hammarskiöld”, säger advokat Malin Sandquist, partner på Hammarskiöld och Co.. ”Bra betyg visar att man besitter en juridisk-teknisk kompetens, det vill säga att man effektivt kan tillgodogöra sig information och instruktioner och utifrån detta identifiera och lösa relevanta problemställningar. Betygen visar också att man är bra på i vart fall skriftliga framställningar.”
Vad tycker byråerna?
Malin Sandquist menar att det är mycket man behöver kunna som advokat som man inte lär sig under studietiden.
”Uppsalas studieupplägg ser bättre ut på pappret”, säger hon. ”I Uppsala förbereds de mer för det praktiska arbetslivet. Personligen tycker jag dock inte att man hos våra nyanställda märker någon skillnad i kompetensen beroende på vart de är utbildade.”
”I konsultrollen är den sociala biten viktig och den lär man sig inte på Juristprogrammet”, säger Petra Hovstadius på Vinge. ”Fokus under utbildningen ligger på domstols- och myndighetsarbete och universitetet kan inte förereda dem för den rent praktiska affärsjuristrollen. Studenterna lär sig mycket teori men vi vet att vi måste lära upp dem från början om vad det innebär att vara affärsjurist.”
Alla ska vi tydligen domarbanan vandra
”Men Frida”, sade en av mina studiekamrater till mig. ”Utbildningen är ju upplagd för att göra oss alla till domare. Verkar det då inte vettigt med det teoretiska upplägget?”
På den frågan svarar jag: Ja. Absolut. Mycket vettigt! Förutsatt att det verkligen är blivande domare som utbildas! Men det är omöjligt att det rör sig om mer än någon procent per årskurs som faktiskt blir det i slutändan. Ingen skulle få för sig att utbilda alla läkare till hjärnkirurger för att sedan låta dem som inte ville bli just hjärnkirurger att lära om på egen hand efter utbildningen.
Var finns länken till arbetslivet?
Tack vare vår teoretiska utbildning kommer vi då istället att ställas inför situationer som en annan studiekamrat till mig råkade ut för på jobbet. Han hade just avslutat en åtta veckor lång kurs i fastighetsrätt med goda betyg när han på jobbet blev ombedd att göra en lagfartsansökan.
”Självklart kan jag det”, sa han men insåg plötsligt att han inte hade en aning om hur han skulle gå tillväga. Däremot visste han på stående fot precis hur en relaxation av en gemensam inteckning i fastigheten skulle genomföras. I detta sammanhang blir det plötsligt intressant att nämna att inskrivningsmyndigheten hanterar 285 000 lagfartsansökningar årligen. Relaxation däremot är till och med enligt kurslitteraturen inte en särskilt vanlig åtgärd.
Hur kommer det sig då att just relaxation dyker upp på i princip varje tentamen i fastighetsrätt och hur är det möjligt att studenter, trots att de examineras ut från kursen med högsta betyg, inte kan utföra en av de vanligaste åtgärderna inom fastighetsrätt?
”Ett bra exempel på hur utbildningen skärmar sig från verkligheten är anteckningsförbudet i lagböckerna”, säger Fredrik Sellberg i Linjerådet. ”Vidare tvingas studenterna ibland lösa helt verklighetsfrånvända problem på tentamen. Jag fick själv under kursen i straffrätt en tentamensfråga baserad på den uppdiktade Wilhelm Tell.”
Fråga på det: Ligger det verkligen inom kursens ram att känna till sagan om Wilhelm Tell?
Kritiskt tänkande eller rabblande av lagtext?
”Det förekommer i princip inget kritiskt tänkande i examinationerna och inte heller under kursernas gång” säger Joel Grede i Linjerådet. ”Jag har aldrig varit med om att man reflekterat kring exempelvis genusproblematik eller sociala frågor.”
Professor Christer Silfverberg menar dock att vissa former av kritiskt tänkande finns representerade.
”Det reflekteras inte över varför vi har de regler vi har och om det finns andra alternativ som skulle vara bättre. Denna typ av mer rättspolitisk analys skulle man kunna införa ibland, men det får inte enbart bli ”jag tycker”. Vad gäller träningen i den kritiskanalytiska förmågan tycker jag att den finns, det ligger i den vetenskapliga metoden att man ska ha ett kritiskt förhållningssätt till materian.”
Men det handlar snarare om att gissa sig till vilket resonemang som examinatorn eftersträvar än att själv fritt få motivera ett ställningstagande baserat på juridiskt relevanta argument. Att veta vad examinatorn vill ha är en del av att få bra betyg.
”Det är hemskt om studenter känner så att de är rädda argumentera fel”, säger Christer Silfverberg. ”Man kan förvisso göra det i den meningen att man anför något som inte är relevant i sammanhanget. Men ofta i en öppen frågeställning kan man argumentera för olika lösningar och det finns inte svar som är rätt.”
Studenternas kreativitet, ett onödvändigt ont?
Jag skulle till och med vilja gå längre och säga att juristprogrammet inte enbart avstår från att belöna kreativa människor utan rentav motarbetar dem. Studenterna får från dag ett regelbundet höra att deras synpunkter och åsikter inte är intressanta. I mina ögon framträder detta som något som måste vara unikt. Hur många utbildningar i Sverige motarbetar ett eget tänkande? Är inte tanken på en juristkår befriad från egna reflektioner skrämmande?
”Att utifrån ett rättsmaterial dra slutsatser om hur du värderar det måste få finnas”, säger Christer Silfverberg. ”Precis på detta sätt går domstolarna tillväga. Ibland finns det ledning och svar i lag eller förarbeten men ofta är det oklarheter. Då blir det domarens tolkning utav reglerna som avgör. Välgrundat tyckande ska vi uppmuntra!”
Kort sagt: Praktik belönas i mycket liten utsträckning och kreativitet inte alls.
Frida Bogenkrans
red@dagensjuridik.se
