Den senaste tidens omskrivna turer i Kungsledens styrelse har på nytt aktualiserat ett problem i svenskt näringsliv; problemet är att gemensamma styrelseledamöter i konkurrerande bolag är lagligt. I USA har det funnits ett tydligt förbud mot styrelserepresentation i konkurrerande bolag sedan 1914. I Sverige går utvecklingen däremot konstigt nog närmast i motsatt riktning. Regler som har syftat till att motverka gemensam styrelserepresentation har mjukats upp. Det är dags att införa lagstiftning som förbjuder gemensamma styrelseledamöter i konkurrerande bolag.
Det är inte särskilt ovanligt att en person har styrelseuppdrag i två eller flera konkurrerande bolag. Man kan tycka att dessa personer själva borde ha haft en inre kompass som fått dem att se det olämpliga i detta och därför tackat nej. Varför? ”No man can serve two masters” är ett lättfattligt och träffande skäl. I Sverige genomsyras dock synen på frågan av något av en ”hattbytarmentalitet” som verkar utgå från att en person kan bortse från det han eller hon känner till från ett uppdrag som ledamot i ett bolag när man agerar som ledamot i ett annat bolags styrelse, även om det är konkurrerande bolag. Det verkar helt legitimt att påstå att man kan ställa sig över de problem som annars kunde följa av dubbla lojaliteter.
Förutom lojalitetsskäl finns det även konkurrensskäl för att förbjuda styrelserepresentation i konkurrerande bolag. I bolagens styrelser diskuteras frågor av marknadsstrategisk betydelse. Det är okontroversiellt inom konkurrensrätten att utbyte av sådan information mellan konkurrenter typiskt sett är konkurrensbegränsande. Om informationsutbytet innefattar sådan information som normalt sett hålls hemlig och kan påverka företagens agerande på marknaden är utgångspunkten att detta är en allvarlig överträdelse av konkurrenslagstiftningen.
Det har dock visat sig vara svårt att tillämpa konkurrensreglerna på en situation där företagens samverkan är begränsad till att de delar styrelseledamöter. Svensk aktiebolagsrätt kommer inte heller åt problemet eftersom vare sig aktiebolagslagens jävsregler eller den grundläggande bolagsrättsliga lojalitets- och tystnadsplikten tydligt sätter stopp för representanter från konkurrenter i styrelsen i allmänhet.
I USA insåg man redan före första världskriget att detta var ett konkurrensrättsligt problem, och 1914 infördes därför ett tydligt förbud mot gemensamma styrelseledamöter i konkurrerande bolag. Ett exempel på tillämpningen av dessa regler är Federal Trade Commissions nyligen inledda undersökning angående gemensam styrelserepresentation i företagen Google och Apple.
I Sverige däremot, har utvecklingen närmast gått åt motsatt håll. Som exempel kan nämnas att Svensk kod för bolagsstyrning fram till år 2008 bl.a. innehöll en fotnot som föreskrev att representanter för konkurrenter inte bör ingå i bolagets valberedning. Vid den senaste revisionen av koden valde man dock att ta bort den begränsningen.
Frågan om reglering mot gemensamma styrelseledamöter i konkurrerande bolag har oss veterligen inte varit föremål för formaliserade överväganden inom Regeringskansliet. För cirka tio år sedan gjorde däremot Konkurrensverket en kartläggning av gemensamma styrelseledamöter i konkurrerande bolag och konstaterade att detta förekom i en inte obetydlig omfattning.
Av verkets kartläggning framkom att det inte ens var ovanligt med gemensamma styrelseledamöter i situationer där det inte fanns ägarrelationer mellan de berörda företagen. Verket föreslog dock inte skärpt lagstiftning, utan förordade i stället fortsatta utredningsinsatser och analyser.
Vi har svårt att se några nackdelar med att förbjuda konkurrenter i styrelser och menar att det är hög tid att Sverige inför ett sådant förbud, vilket på andra sidan Atlanten sedan länge setts som en självklarhet för att motverka osund konkurrens.
Advokat Carl-Johan Deuschl, Advokatfirman Hammarskiöld & Co
Advokat Joakim Sundbom, Advokatfirman Hammarskiöld & Co
