Clarence Crafoord tar över som chef för Centrum för rättvisa när parhästen Gunnar Strömmer går till Gernandt & Danielsson.
Hur känns det att bli chef?
– För mig är det här en spännande utmaning som jag gärna tar mig an. Gunnar Strömmer kommer sitta kvar i vår styrelse, säger Clarence Crafoord.
– Vi har haft ett fantastiskt bra samarbete så här långt och det kommer vi fortsätta att ha.
Samtidigt har ni rekryterat Mikael Kindbom från Infotorg, vad innebär det för Centrum för rättvisa?
– Mikael har en unik kompetens och erfarenhet när det gäller juridisk journalistik. Han är dessutom en driven entreprenör. Vi är mycket glada över att nu kunna knyta honom till Centrum för rättvisa.
Clarence Crafoord arbetade tidigare på advokatbyrån Bratt & Feinsilber. Även om det var en kommersiell verksamhet fanns det fall som påminner om de fall Centrum för rättvisa arbetar med idag. När Centrum för rättvisa skulle stämma Uppsala universitet i ett fall om etnisk kvotering vid antagningen till juristbildningen fick Crafoord frågan om han ville driva målet tillsammans med Gunnar Strömmer.
– Senare blev jag tillfrågad om jag kunde börja jobba lite mer för Centrum för rättvisa och år 2005 erbjöds jag tjänsten som chefsjurist.
Centrum för rättvisa finansieras genom privata anslag, kommer ni att fortsätta så?
– Vi finansieras huvudsakligen av privatpersoner som till exempel Jonas och Robert af Jochnick och Mats Arnhög men också av anonyma personer, och till viss del av privata stiftelser. Vi har också ett samarbete med bland annat Mannheimer Swartling som ställer upp med sin expertis i flera av våra processer, något vi sätter stort värde på, berättar Clarence.
– Vi är helt alltså helt privatfinansierade och kommer fortsätta så. Det är en viktig trovärdighetsfråga eftersom staten i huvudsak är vår motpart. Av samma skäl tar vi inte heller emot pengar från fackliga organisationer eller arbetsgivarorganisationer. Det här tydliggör våra professionella krav eftersom vi inte kan “göra en krona fel” då det direkt drabbar en privatperson.
Likabehandling i högskolan har kommit att bli ert mest framgångsrika område, hur jobbar ni med detta?
– Vi har tittat på antagningsordningarna i de fall då universiteten har använt sig av kvotering eller så kallad positiv särbehandling.
– Sedan har vi kontaktat de studenter som funnits på reservlistorna och företrätt dem i målen. Vi har vunnit processer mot universiteten i Uppsala, Lund, Örebro och Karlstad och mot Sveriges Lantbruksuniversitet. Domsluten har varit eniga i alla dessa fall.
Varför har universiteten använt sig av kvotering?
– De har velat gynna studenter med annat etniskt ursprung eller män vid antagningen till kvinnodominerande utbildningar, säger Clarence Crafoord.
– Jag förstår att man till exempel vill öka studenter med invandrarbakgrund men man måste göra det med lagliga metoder. Kvotering är diskriminering.
Diskrimineringsombudsmannen har nyligen blivit avsatt, hur ser du på det?
– Det har inte påverkat oss på Centrum för rättvisa. Jag har varit kritisk mot att DO verkar ha “tyckt” att vissa fall av diskriminering är okej, som exempelvis vid antagningen till högskolan, trots att det är olagligt. Det har jag svårt att begripa.
Vad borde DO rikta in sig på istället?
– DO har gjort bra saker men det kanske har varit för lite fokus på att få fram rättsliga prövningar som leder till prejudikat, säger Clarence Crafoord.
– Det skulle jag vilja se lite mer av. I vissa fall har man också avvaktat länge med att uttala sig i ärenden som normalt tar 1-2 arbetsdagar. Folk ger upp om handläggningstiderna blir för långa och de förlorar förtroendet för rättsväsendet.
Vilka slags fall kommer Centrum för rättvisa att bedriva i fortsättningen?
– Vi har vunnit 90 procent av våra mål. Mot den bakgrunden kan man faktiskt fundera på om vi skulle kunna stretcha lite med vilka mål vi tar oss an, säger Clarence Crafoord.
– Vi försöker ha en så öppen dialog som möjligt med juridikstudenter, advokater och andra jurister och vi ser gärna att folk hör av sig till oss med förslag på fall som vi kan driva.
Vad har du för övriga framtidsvisioner?
– Jag vill att man ska kunna göra något konkret av en fri- och rättighet. Staten och kommuner måste ta sitt ansvar vid kränkningar. Enskilda ska få gottgörelse i form av till exempel skadestånd i sådana fall, menar Crafoord.
– Samma ansvar måste arbetsmarknadens parter också ta. Det här har ännu så länge bara bekräftats genom rättsliga prövningar när det gäller rättigheterna i Europakonventionen. Men de flesta håller nog med om att det skulle vara rätt märkligt om rättigheterna i regeringsformen – de enda i sammanhanget som har status av grundlag – i praktiken skulle vara mindre värda och mindre användbara för dem som drabbas.
– Denna fråga blir ännu mer relevant med tanke på att man i den stora Grundlagsutredningen, som föregick den nya grundlag som gäller från årsskiftet, betonade att fri- och rättigheterna skulle få fullt genomslag i rättstillämpningen. Att försöka blåsa liv i regeringsformen blir en viktig uppgift för oss.
