Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Testamentstagare slipper reavinstskatt – en personlig mardröm i sex år”

Civilrätt
Publicerad: 2021-12-22 11:40
Björn Persson och Conny Larsson

KRÖNIKA – av Conny Larsson och och Björn Persson, Advokatfirman Singularity Law

Förra veckan publicerade Dagens Juridik en artikel om ett avgörande från Högsta domstolen meddelat samma dag. Avgörandet innebar att en testamentstagare inte är skyldig att återbära egendom för betalning av dödsboets skatteskuld eller kostnader, eftersom tillämpliga regler anger att återbäring endast ska ske om skulden är den dödes. Artikeln redogör korrekt, klart och tydligt för de olika intressanta juridiska frågeställningarna som varit aktuella i avgörandet. Däremot framgår inte den personliga mardröm och det helvete som testamentstagaren och hans familj genomlidit under mer än sex år. Det är viktigt att vi får en inblick i vilka konsekvenser ett sådant här mål får för de människor som berörs. Juridiken handlar nämligen inte bara om teknikaliteter utan även om våra medmänniskor och deras öden.

Anledningen till denna artikel är att det var jag som med början i september 2015 biträdde och företrädde testamentstagaren under hela det rättsliga förfarandet, efter en tid även med ovärderligt stöd från min kollega. Under resans gång blev vi plågsamt medvetna om vilka mänskliga påfrestningar och lidanden en rättegång av detta slag innebär för de inblandade. Eftersom jag är granne och även nära vän till testamentstagaren fick jag särskilt stor insyn i detta. Sådana mänskliga aspekter uppmärksammas sällan i detta slags juridiska sammanhang. Vi får aldrig glömma bort att vi i vårt juridiska arbete faktiskt hanterar människor och att våra åtgärder och beslut kan få mycket ingripande konsekvenser i deras liv och tillvaro. För min personliga del har detta varit ett av de ärenden som berört mig allra mest. Den slutliga utgången i Högsta domstolen gör att man känner att det är värt att jobba i det här yrket och hur viktigt det är att enskilda människor kan få hjälp av advokater.

Målet handlade om ett barnbarn som 2008 i egenskap av testamentstagare efter sin farfar ärvde hälften av en fastighet. Den andra hälften gick till hans far som var ensam dödsbodelägare efter farfar. Efter det att dödsboet senare under 2008 sålde fastigheten delades reavinsten upp mellan dödsbodelägaren och testamentstagaren. Senare visade det sig att dödsboet inte betalat reavinstskatten efter försäljningen, vilket ledde till att Skatteverket lät företa några försök att via Kronofogdemyndigheten driva in skatten från dödsboet och dödsbodelägaren. När det då framkom att dödsbodelägaren saknade utmätningsbar egendom och inte skulle komma att kunna betala, vände sig Skatteverket i stället i september 2015 till testamentstagaren och uppmanade honom att betala in hela reavinstskatten (alltså både sin egen och dödsbodelägarens andel av densamma). När han bestred kravet inleddes senare den rättegång som kom att pågå ända fram till dess att målet slutligen avgjordes i Högsta domstolen.

Testamentstagaren (vår klient) hade under sin uppväxt haft en mycket nära kontakt med sin farfar och farmor. Det var bland annat på grund av detta nära förhållande som farfar testamenterade halva fastigheten till honom. När farfadern dog blev hans son (vår klients far) ensam dödsbodelägare och hade hand om dödsboet. Tilläggas bör att förhållandet mellan vår klient och hans far var ansträngt. Testamentstagaren hade ingen insyn i dödsboet. Han hade heller ingen laglig rätt att kräva någon insyn och det är bland annat därför som en testamentstagare inte har samma ansvar för dödsboet som en dödsbodelägare. Han kunde därför i rollen som testamentstagare bara förlita sig på att dödsboet förvaltades och avvecklades korrekt.

Eftersom åren gick utan att något framkom som gav testamentstagaren anledning att tro något annat än att allt var korrekt skött anade han ingenting om vad som skulle hända. Det var först när Skatteverket framställde sitt betalningskrav mot honom, sju och ett halvt år efter farfars död, som han förstod att dödsboet inte hade betalat reavinstskatten. Under denna tid hade han investerat arvet efter farfar i en bostadsfastighet på den idylliska Roslagskusten, där han bor med sin familj med två minderåriga barn. Skatteverkets krav kom som en total chock för honom och hans familj. Därför var det totalt obegripligt för honom hur Skatteverket nu helt plötsligt kunde ge sig på honom i stället när det inte längre var meningsfullt att fortsätta kräva dödsbodelägaren. Det var ju dödsboet och dödsbodelägaren som rätteligen skulle svara för skatten.

För att förmå testamentstagaren att frivilligt betala både sin och dödsbodelägarens andel av skatten hotade Skatteverket med att ansöka hos tingsrätten om förordnande av boutredningsman för att därefter ordna så att skatten betalades efter talan om återgång av arv. Beloppet var närmare 400 000 kronor. Eftersom testamentstagaren och hans familj lever under mycket ansträngda ekonomiska förhållanden skulle detta kunna leda till katastrof för dem. I värsta fall skulle de kunna tvingas sälja bostaden och flytta för att kunna betala enligt Skatteverkets krav.

I detta läge kontaktade testamentstagaren mig och bad om hjälp. Jag fann det vara helt orimligt att han skulle behöva drabbas av detta när Skatteverket hade försummat att kontakta honom under hela denna långa tid mellan 2008 och 2015. Han hade mottagit arvet och inrättat sig efter detta i god tro. Det var därmed fråga om en situation som åtminstone var näraliggande sådana fall som omfattas av läran om condictio indebiti. Dessutom stod det i strid med den uttryckliga lydelsen i de aktuella bestämmelserna att hans arv skulle återgå för att täcka dödsboets skulder.

Efter vårt bestridande anlitade Skatteverket en advokatbyrå och fick till stånd att dödsboet ”återuppväcktes”. Dödsboet gick i konkurs när testamentstagaren vidhöll sitt bestridande och talan övertogs därmed av dödsboets konkursbo. Konkursboet väckte därefter talan mot honom i Attunda tingsrätt och vann målet. Han överklagade till Svea hovrätt som meddelade prövningstillstånd och fastställde tingsrättens dom. Därefter överklagade han till Högsta domstolen som rev upp hovrättens dom och dömde helt till hans fördel.

Även om ordningen nu kan anses återställd genom Högsta domstolens dom och vi som första reaktion kan känna enorm lättnad och glädje, lämnar hela historien en besk eftersmak.

Skatteverket har således initierat en talan mot testamentstagaren om återgång av arv. Detta trots att myndigheten förhalat och dragit ut på sin handläggning från 2009 till september 2015 innan man första gången framställde kravet mot honom. Skatteverket måste ha varit medvetet om förhållandena och även om ordalydelsen i de tillämpliga reglerna. Skatteverket borde därför ha känt stor tveksamhet inför att vända sig till honom med kravet. Det gjorde man emellertid inte, utan anlitade inledningsvis en större advokatbyrå i Malmö för att ordna med ”återuppväckandet” av dödsboet. Detta gjordes trots att Skatteverket självfallet har egen personal med kompetens för att driva detta slags ärenden. Men, genom att anlita advokatbyrån kunde man ju belasta ärendet med höga advokatkostnader som man givetvis räknade med att testamentstagaren senare skulle få betala. När dödsboets krav bestreds och dödsboet försattes i konkurs kom det att fortsättningsvis företrädas av en konkursförvaltare som begärde 3 600 kronor per timme exklusive moms i ersättning. Därmed skulle testamentstagarens rättsskydd snabbt ätas upp vilket Skatteverket givetvis inte heller hade något problem med – tvärtom, får man förmoda.

Förutom att Skatteverket i egenskap av statlig förvaltningsmyndighet i förhållande till de enskilda har nära nog obegränsade resurser, förstärker förfaringssättet ytterligare den enskildes hopplösa underläge i processen. Inget intresse för principen om equality in arms här inte. Inte heller gjorde myndigheten något övervägande av hur den här typen av förfarande påverkar den enskildes möjlighet att få sin sak rättvist prövad. Det är osmakligt när en myndighet driver en oprövad rättsfråga mot en enskild på ett sätt som tvingar denne att sätta hela sin privatekonomi i gungning, särskilt när det är fråga om att hävda dennes rätt i enlighet med den uttryckliga ordalydelsen i lagtexten.

När konkursboet (och indirekt Skatteverket) vann målet i tingsrätten passade konkursboets ombud på att snabbt som ögat begära omedelbar verkställighet hos Kronofogdemyndigheten. Att åtgärden var onödig eftersom testamentstagaren hade tillräckliga tillgångar i form av bostaden hindrade inte Kronofogdemyndigheten från att vidta åtgärden. Detta betydde att risken för att han skulle tvingas sälja bostaden blev alltmer överhängande. Den psykiska press som testamentstagaren och hans familj på detta sätt utsattes för är obeskrivlig. Som vän och granne blev jag obehagligt påmind om detta varje gång jag träffade dem och såg hur de mådde. Testamentstagaren lyckades dock låna pengar från sina familjemedlemmar som han betalade till Kronofogdemyndigheten i avvaktan på domens laga kraft. Därmed kunde han temporärt undanröja den akut överhängande risken för att familjen skulle bli av med sin bostad. Om jag som advokat skulle ha agerat på detta sätt mot en motpart skulle jag bli föremål för disciplinära åtgärder, eftersom det strider mot Advokatsamfundets regler att inte ge en motpart rimlig chans att betala. Skatteverket hade givetvis inte heller något problem med detta.

Överklagandet togs upp av hovrätten som efter att ha meddelat prövningstillstånd kom fram till att tingsrättens dom skulle fastställas. Denna slutsats står såsom Högsta domstolen konstaterat helt i strid med de tillämpliga reglernas uttryckliga lydelse. För att komma fram till detta förde hovrätten ett resonemang kring att det måste anses ha varit ”lagstiftarens avsikt” att en testamentstagare ändå ska vara betalningsskyldig i denna situation. Ett sådant resonemang innebär, om det fått stå fast, att allmänheten inte längre kan förlita sig på lydelsen i olika bestämmelser och att myndigheter eller domstolar kan besluta eller döma helt tvärtemot när detta passar eller är lämpligt. Tänk om samma tolkningsmodell skulle gälla även i trafiken. Då skulle vi kunna köra förbi exempelvis en 90-skylt i en hastighet om 80 km/h och ändå åka dit för fortkörning eftersom det inte varit ”Trafikverkets avsikt” att sätta upp en 90-skylt, utan man menade egentligen att sätta upp en 70-skylt.

Det är mot bakgrund av tingsrättens och hovrättens domar svårt att frigöra sig från misstanken att domstolarna först bestämt sig för vilken utgång de vill att målet ska få och därefter letat efter argument för att döma i enlighet med den önskade utgången. När det gäller att få in skatt så finns det tydligen inga betänkligheter alls. Hur ärendet bedömts och hanterats av Skatteverket samt i tingsrätten och hovrätten är inte ägnat att stärka allmänhetens förtroende för Sverige som rättsstat. I stället ger detta skäl att känna obehag och rädsla mot dessa institutioner.

Att Högsta domstolen genom sin dom rättat till förhållandena för testamentstagaren och hans familj är en riktig julklapp till dem. Den innebär att de kan andas ut, att de får behålla sin bostad och efter sex års skräck och vånda sakta kan återgå till ett normalt och fullvärdigt liv. Det är dessutom en viss seger för rättsstaten.

Ibland är det utomordentligt härligt att vara advokat!


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se